Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bella Palmfelts hem var icke rikt och icke heller fattigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jenny knyckte på nacken. – Bevars, söta
Bella, jag måtte väl få tänka i den saken som
jag vill, – sade hon snäft.
Några af flickorna skrattade, andra sågo
tveksamma ut. Det hela var ju så oskyldigt, hvem
kunde hitta på att bli stött öfver sådant?
– Jag tycker, – inföll Alma Brennlund, en
af Jennys goda vänner, – att då våra pappor
och mammor och tanter och kusiner jemt och
ständigt kyssa en, vore det väl ej en så
himmelsskriande näsvishet om en hygglig gosse djerfdes
kyssa på fingret åt oss.
– Nej, visst inte . . . det tycker också jag,
– hördes flera röster ur skocken.
– Jo, det är dumt, derför att . . . derför . . .
Bella hade alltid svårt att tala när hon var
upprörd, och nu sjöd det inom henne och rösten
stockade sig. Hon visste ej heller hur hon rätt
skulle förklara sig, hon kände blott att hon
alltid skulle känna en sådan handling som en
förolämpning.
I detsamma prasslade det i granarna som
omgåfvo banan, och Hanna Rappe kröp fram.
Hon hade velat pröfva om skaren bar och vadat
ända till knäna i den förrädiska drifvan.
Händelsen gjorde att hon hörde Alma Brennlunds
sista yttrande, och nu kom hon Bella till hjelp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
