Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En af fjerdeklassisterna, Lilli Enestam, hade bjudning på aftonen, och Bengt och Bella voro bjudna, likaså Hanna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äro då alla rent af förhexade här? Kan du tänka,
Petter kom ej ihåg hur långt de hunnit i
matematiken, och Thure kallade mig fröken, som om
vi ej duat hvarann i snart två månader.
Bella omtalade de anmärkningar hon hört
och blef lugnad, när hon såg Hanna skratta.
– Ingenting annat! Jag sade ju att du skulle
få skämmas för mig, Bella fattig. Men jag
förstår mig ej på detta. Folk kommer hit för att
få roligt och så stå de, stela och tillgjorda, i en
knut, plocka om sina kläder och låtsa ej känna
sina kamrater. Kalla de detta att ha roligt? Nå,
gerna för mig, men jag känner mig af pur
motsägelseanda hågad att inte spela mumie i qväll.
– Ser du, medan man dricker thé, är det
alltid litet stelt. Nog blir det bättre, när man
börjar dansa.
I detsamma spelade musiken upp och det
blef en viss oro i goss- och flicklägren. Lilli blef
först uppbjuden och snart sväfvade par efter par
utåt det blanka golfvet. Hanna såg på med
undran. Hon kunde ej finna något nöjsamt i att
tyst och förnämt snurra omkring med vildfrämmande
menniskor. Nog förstod hon, att var man
riktigt glad, så var dansen ett nöje, den var icke
något ondt i och för sig sjelf. Men såsom det
här gick till! Här såg det ut, som om man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
