Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bella och Hanna sutto vid matsalsbordet i den förras hem och läste zoologin till morgondagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det var väl, tänker jag, för det jag är en usel,
syndig menniska, som inte kunde lida och bära
utan knot hvad Herren pålagt mig. Det var dumt
gjordt att vilja kasta bördan ifrån sig, men si,
när jag behöfde benet . . .
–- Det är just det, – inföll Hanna. – Hvem
behöfver icke alla sina lemmar för att kunna
arbeta och vara nyttig? Icke sänder Gud sjukdomen
för att vi motståndslöst skola böja oss för
den, utan jag tänker mig, att han sänder den
som straff för att vi brutit mot någon af naturens
lagar och för att pröfva vår tro på hans hjelp.
– Ja, jag förstår mig nu inte på andra lagar
än de som stå i tio Guds bud. Men nog är det i
alla fall syndigt, att unga flickor, som ni, skola
syssla med „schelett” och tocket der.
– Hvarför det? Tänk om någon af oss skulle
få lust att bli läkare, – utbrast Bella och spände
sina glada ögon utmanande i Lena.
– Gud bevare mig att behöfva upplefva den
dagen, – sade Lena förfärad. – Flickor doktorer!
Så Bella kan prata! Hvarför icke lika gerna
konstaplar eller gardister!
– Till och med det, – sade Bella road. –
Det fans en vallflicka i Frankrike, som Gud kallade
att bli soldat och gå i krig för sitt land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
