Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bella och Hanna sutto vid matsalsbordet i den förras hem och läste zoologin till morgondagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Skyll på Gud! Nog var det hennes eget
syndiga infall att vilja leka karl och slå ihjäl
menniskor för att få deras „schelett”. Men si, det
säger jag, att Gud har skapat qvinnan att bli en
bra hustru och en bra mor och inte till att slåss
eller klotta med mixturer och tocket der.
– Voj, voj, söta Lena, hvad du är rysligt
dum. Skulle det nu hindra en flicka att bli en
bra hustru och en bra mor, om hon visste huru
hon skall förbinda ett sår eller spjela ett ben
eller tillblanda en mixtur? Och dessutom, om vi
nu ej skulle vilja gifta oss?
Lena skrattade. – Vilja? nog vill man
alltid, när man får en bra man.
– Nå, hvarför har Lena inte gift sig, det
håller på att bli för sent nu, – skrattade Hanna.
– Ja si, ingen har friat till mig. Men nog
kommer två så söta flickor som ni, att få friare
hela hopen. – Och Lena plirade skälmaktigt
med sina små gröna ögon, men blef i hast
allvarsam igen. – Ja, jag kallar er söta, för det
att jag håller af er och sött Bella sedan hon
kom till verlden. Men nog äro ni sådana syndigt
sjelfsvåldiga och förmätna ungar ibland, att
jag är rädd Gud ej skall hafva tålamod med er.
Nu stormade småsyskonen in för att få
qvällsvard.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
