Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bella och Hanna sutto vid matsalsbordet i den förras hem och läste zoologin till morgondagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skridskobanan? Jag har aldrig ansett sådant för
annat än onödig inbillning.
Bella blef tankfull. – Jag har sett litet i
den vägen, – sade hon. – Men något inom mig
säger, att det är att leka med något mycket
allvarsamt. Och dock, vet du, Hanna, har jag en
gång sjelf fastnat ut för något sådant, och du
kan aldrig tro, hvad det var för en tråkig tid.
Bella var röd som en eldbrasa, fastän mörkret
dolde det, och hon lutade sig närmare Hanna.
– Jo, vet du, det var en af Bengts kamrater,
som hette Oskar. Han bor ej mera här, och
det är nu alldeles slut med den dårskapen,
derför kan jag tala om det. Han var mycket
vacker och hygglig, och jag gick och blef kär i
honom bums, eller inbillade mig att jag gjorde det.
Men så fingo kamraterna tag i det och det blef
ett bryende och bråkande, så det var äckligt.
Inte brydde Oskar sig en smul mer om mig än
om andra flickor – och det var nu väl det –
men antingen jag talade om honom eller ej, fick
jag alltjemnt smälta en hop dumma anspelningar.
Till slut blef det olidligt, och jag började bli led
den oskyldiga Oskar, bara för att flickorna gingo
på så der, Och när jag riktigt ransaknde mig
sjelf, fann jag, att inte var det alls något bevändt
med min känsla för honom, jag kunde afstå från den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
