Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bella och Hanna sutto vid matsalsbordet i den förras hem och läste zoologin till morgondagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu fäste dig vid någon, det skulle vara för hela
lifvet?
–- Huru kan jag veta? – sade Hanna. Hon
tyckte ej rätt om att tala om sina personliga
känslor eller analysera dem. – Men, – fortsatte
hon, – jag tror medvetandet om en sådan känsla
vaknar långsamt och först sedan den blifvit
pröfvad på ett eller annat sätt. Det kan ju hända,
att min tillgifvenhet för dig eller Bengt eller
någon annan har ett varaktigt frö inom sig, men
detta vet jag icke ännu.
Bella kände ett litet stygn. Icke vara fullt
viss om, att de alltid skulle förblifva vänner!
Hon åtminstone var fullt säker på sig.
De sutto tysta en stund.
– Hvad tänker du på, Bella? – frågade
Hanna slutligen.
– Jag tänker på det du sade, att du ej var
viss på, att din tillgifvenhet för mig är varaktig.
– Var ej ledsen på mig, Bella min, men
huru kan jag annat? Den är ju icke pröfvad
ännu. Vi kunna ju utveckla oss åt fullkomligt
motsatta håll, så vi småningom slitas från
hvarandra. Ser du, så länge vi växa och utvecklas
till det inre, som till det yttre, finnes alltid en
möjlighet för oss till oförutsedda förändringar,
hvilka göra det omöligt för oss att hålla ihop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
