Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - April hade kommit och i det närmaste åter gått, endast ett par dagar återstodo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orätt, att vi kunna både tänka och arbeta
sjelfständigt. Kanske skall man småningom få en
bättre tanke om oss. Men det är ej för att vinna
någons gillande, ej ens de goda menniskornas,
som vi skola försöka bli sanna och dugliga, utan
för att det är rätt. Så tänker jag . . . Och
derför – fortfor hon, halft skämtsamt, halft
allvarligt, – derför ämnar jag försöka, sak samma om
jag sedan blir smed, sömmerska eller advokat.
Kamraterna hade tysta hört Hanna. Hos
mången af dem hade samma tankar uppstått,
oklara, famlande, men rigtade åt samma håll.
Nu hade Hannas ord redt dem och de genombäfvades
af en känsla af ansvar och en längtan
att utbyta den gamla drömverlden mot ett lif af
sundt och nyttigt arbete. Bella satt med ansigtet
skuggadt af handen, hon kunde bättre tänka så.
Hon var stolt öfver Hanna, ty hon såg kamraternas
beundran, men hon var ändå mer lycklig
öfver att få vara hennes vän. Sjelf var hon ju
så obetydlig, alltför obetydlig att få stå Hanna
nära.
Ett ögonblick gick under tystnad, då rusade
Bertha upp: – nu se vi alla ut som tusenåriga
filosofer, det står jag inte ut med. Pass på, Bibbi,
der har du natthugg! O ve, du arma klinkumperfektum,
du kan ju ej springa!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
