Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt lutad över sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke Bella, som stod der lifslefvande och glad?
Var det icke hennes kära muntra röst som
utbrast: – ser man på, en sådan flitig flicka! Här
äta flugorna upp klädningen, medan du roar dig
på Fjäderholmarna.
Hanna var ej rätt vaken ännu. Intrycket af
hennes dröm var så klart, att hon nästan tyckte
sig drömma ännu. Det var så ljuft att en stund
få tro, att allt var som förr, och med en rörelse,
omöjlig att hejda, tryckte hon Bella till sig och
kyste gång på gång de skälmaktiga, älskade
ögonen. Derefter kom allvaret och tanken på
hennes brutna föresats, och hon lösgjorde sig
sakta och vänligt ur Bellas armar.
– Låt oss gå ned till stranden, – sade hon,
– jag vill tala med dig. – Tanken att nödgas
förställa sig, eller att utan förklaring vara
afvisande mot Bella, föreföll outhärdlig.
Men på gården möttes hon af en ny
öfverraskning. Från alla knutar framrusade glada,
välbekanta flickgestalter och omringade henne
under jubel. Der var Lilli, Bertha, Aina, Alma och
– till råga på öfverraskningen – Verna
Sommar. De talade alla i mun på hvarandra, de
skrattade, de gestikulerade, så Hanna, van vid
sin tysta kammare, kände sig alldeles yr i
hufvudet. Så mycket förstod hon af allt hvad de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
