Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt lutad över sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Nej, jag vill icke, men det kan hända,
att jag bör. Tror du ej, att du gör din mor
mycken oro, genom att vara så ofta med mig?
– Åh, Hanna, hur kan du tro! Mamma,
som håller så mycket af dig! Du har aldrig velat
tillåta henne att visa dig det, men jag vet
det. Hon sade engång: Hanna har en så
sällsynt fast och redbar karakter, jag hoppas hon
skall verka välgörande på dig. Jaha, just så
sade mamma. Tror du mig icke?
Hannas min uttryckte på engång glädje och
misstro. Hon kunde ej tro, att hon så lätt skulle
slippa den börda, som tyngt henne de sista
månaderna. Och hon var rädd att öfverlemna sig
åt en förhoppning, som kanske skulle visa sig
vara falsk! Men hon kunde ej tvifla på Bellas
ord. Det var som om tyngden i hennes inre
småningom rullat bort och låtit de djupa, varma
vågorna der under välla fram allt högre och
högre. Hon böjde sig ned öfver Bellas hand,
denna kära hand, som hon ännu kanske finge
behålla i sin. – Om jag vågade tro dig! –
hviskade hon.
– Det kan du, Hanna min! – Bella strök
lätt smekande hennes hår. – Ack, Hanna, blif
som förr mot mig! Jag bar ju ingen i hela
verlden så kär, som dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
