Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickorna trafvade emellertid på vid muntert lynne, de skulle hinna ännu 15 verst innan de fingo nattqvarter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att få sluta vandringen för i dag. De hade
kommit in i en skog, der det var temligen skumt;
den såg ut att aldrig vilja taga slut, och sedan
de efter anvisning lemnat stora landsvägen, hade
de heller icke reda på huru långt de hade qvar.
– Nej, nu börjar jag säga upp! – klagade
Alma, och tårarne voro icke långt borta. Lilli
var också blek af trötthet, och Bella hade stött
sin fot så hon haltade.
– Tyst! Jag hör en koskälla, kanske vi ej
äro långt från en gård. – Verna lyssnade med
handen bakom örat.
– Jag tycker det är en hund – jag har
åtminstone aldrig hört en ko skälla – sade Bertha
spetsfundigt och knep Verna i armen.
– Pajazzo! Men tycka ni som jag, så söka
vi nattqvarter i närmaste gård. Alma och Lilli
kunna bestämdt icke gå längre i qväll.
Förslaget antogs med största beredvillighet,
och utsigten att snart få kasta sig ned och sofva,
vore det också på bara golfvet gaf dem krafter
att gå ännu några steg.
– Ändtligen syntes på afstånd en större gård,
som såg ut att kunna hysa sex trötta vandrerskor.
Men vägen var dålig och svår att hitta,
de gingo åtskilliga krokar, innan de, halfgråtande
af trötthet, hunno fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
