Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannas enformiga sommarlif afbröts då och då af ett besök i prestgården, hvilket hon var tvungen art göra, då prosten var hennes förmyndare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Det är ej jag, det är vår Frälsare, som
sagt det, – sade Hanna sakta. Det gick som
ett stygn af förebråelse genom hennes själ vid
gossens trohjertade blick.
– Nå ja, men ni sade det också, – fortfor
han. – Och i dag gick jag till fogdens Ville och
gaf honom ett nytt metspö, som jag försökte göra
riktigt bra. Han smög sig ut då han såg mig
komma, och jag lemnade spöet åt syster hans
och sade Ville skulle ha det till skänks.
– Det var rätt, Erik, – sade Hanna och
hennes röst darrade. Hon visste att Ville var
en af de gossar, som gycklat obarmhertigast med
den stackars puckelryggen, och som till och med
en gång misshandlat honom.
– Hvarför gjorde du så? – frågade hon
om en stund, hon ville gerna veta hans bevekelsegrund.
– Nå, derför, att . . . jag tycker om fröken
och tror att det är rätt, som fröken säger. Och
derför, att Ville inte har någon, som lärt honom
bättre . . .
Erik såg från sidan på Hanna och flyttade
sin oviga kropp litet närmare henne. Han såg
hennes dystra utseende och lade sin hand sakta
i hennes knä, som för att visa sitt deltagande.
Hanna kände, att detta lilla vänskapsbevis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
