Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sista veckan i Augusti tog Hanna sig några dagars ledighet för att resa ned till Fågelvik och hemta Bella till skolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Var det ej sjelfviskt att hon så gerna var
ensam? Prostinnan sade så. Hon sade att en
menniska ej får lefva för sig sjelf, att hon har
pligter mot hvarenda varelse, som kommer i
hennes väg. Att ensamheten frestar till högmod,
lättja och andra dårskaper.
Nej, detta sista var ej sant. Ensamheten var
hennes bästa vän, hennes klokaste rådgifvare,
hennes skickligaste läkare. I ensamheten talade
Gud till henne och hennes hjerta öppnade sig
som under beröringen af en lätt och mild hand,
för allt godt och stort, som hon kunde nå med
sina tankar. Gud var henne närmast i dessa
stunder af ostörd stillhet och böjde henne till
ödmjukhet långt mer än menniskors ord.
Ensamheten var som ett uppfriskande bad, som
bortsköljde vägens qvalm och dam ur hennes sinne.
Hon somnade midt under sina betraktelser
och sof en lång stund. När hon vaknade var
klockan 6 och hon kunde således icke hinna
fram i qväll som hon hoppats, då det mörknade
redan klockan 8. Hon beslöt gå en mil ännu
och sedan taga nattqvarter, samt tidigt i morgon
bittida slå ned på Bella, som alls ej väntade
henne.
Half niotiden kom hon till en gård der hon
beslöt stanna öfver natten. Fick en liten, qvaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
