Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas säng, såg de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för envist hård och stolt. Jag ville tvinga henne
att först komma till mig. Men hon kom icke,
och jag hörde att hon led nöd. För att freda
mitt samvete sände jag henne årligen en liten
penningesumma för din räkning . . .
– Ni? – afbröt henne Hanna med en rodnad
af obehag. – Min mor rörde aldrig dessa
penningar.
– Det var likt henne – sade fru Mieilert
med skymten af ett leende. – Hon skulle alltid
hjelpa sig sjelf. Hon var lika stolt som jag, och
det blef bådas vår olycka. Medan hon slet ut
sig med hårdt och illa aflönadt arbete, förspilde
jag mitt lif på nöjen af tusen slag för att glömma
tomheten inom mig. Ingendera af oss sökte
någonsin ett närmande, och dock skulle detta ha
räddat oss begge.
När jag var 30 år föreföll mig lifvet
fullkomligt värdelöst. Jag var ej lycklig sjelf och
lefde för ingens lycka. Ingenting hade jag lärt,
som skulle satt mig i stånd att börja ett
sjelfständigt arbete; jag hade ju icke uppfostrats till
annat än att njuta lifvet. I denna tid af tomhet
och sorg mötte jag en man, som länge älskat
mig i tysthet, trofast och rent och . . . vi blefvo
gifta. Han var en sällsynt högsint karakter, men
jag älskade honom ej, jag var för trött att mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
