Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lik en stor vårta på rockärmen, bad hon Bella
gunstigt tillåta, att hon denna gång hjelpte. Han
hade ju visat sin goda vilja.
Bella var ej obeveklig, och Bengt såg med
beundran huru Hanna kamrats skickliga fingrar
undanröjde spåren af hans konstfärdighet och
ihopsömmade hålet så prydligt, att man knapt
såg minsta fel i väfnaden.
– Flickor äro ändå flickor! – utbrast han
med en suck af beundran.
– Och pojkar äro och förbli pojkar! –
nickade Bella från sängen.
Mot aftonen samma dag förvärrades Bellas
tillstånd. Febern återkom, och hon kastade sig
oroligt af och an i sängen. Läkaren som
efterskickades, fruktade ett recidiv.
Under senare hälften af natten, medan Hanna
vakade hos henne, uppslog hon plötsligt ögonen
och hviskade sakta: Hanna!
Hanna satte sig vid sängen och fattade hennes
hand. Den var brännhet, och ögonen glänste
stora och klara.
– Huru är det? – hviskade hon ångestfullt.
– Är du sämre? Vill du, att jag skall väcka tant?
– Nej, inte ännu . . . Men det kunde hända,
Hanna, att jag nu måste dö.
Det gick ett stygn genom Hanna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
