Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det var i slutet af Mars.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en punschkaraffin. De rökte, skrattade och anlitade
flitigt glasen. En af dem var Valter Hagen.
Hanna kände, att hon var blek af sinnesrörelse.
Hon grep Bertha hårdt i armen. – Det
är nedrigt! – hviskade hon.
– Ja visst! Men kom bort, det är otäckt
att se på.
– Der locka de den stackarn att göra af
med sina få slantar och bjuda till att få honom
likadan som de sjelfva. Det får ej ske. Jag
går in . . .
– Det vore just likt dig, men det gör du
ändå inte, – sade Bertha bestämdt och drog
Hanna med våld bort från fönstret.
– Jag kan ej, jag kan ej . . . flämtade Hanna
upprörd. – Jag måste ha honom bort.
– Han skulle visst lyda dig, – inföll Alma.
– Kom bort nu, snälla, söta Hanna!
– Vänta, Alma, stanna . . . jag kan ej gå
. . . det käns, som om jag gjorde mig delaktig
i hans undergång. Se ni ej, hur de klinga med
glasen, . . . huru begärligt han tömmer det . . .
släpp mig, Alma, jag måste gå in.
– Är du rent från vettet, Hanna? – Bertha
var upprörd, också hon. – Tänk på skolan,
tänk på din framtid, kom bort, vi ha redan stått
här alltför länge!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
