Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det var i slutet af Mars.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Hvart då? – sade Valter upprymd, men
en blick på Hannas djupt allvarliga och sorgsna
ansigte gaf honom en aning om rätta förhållandet.
– Är det . . . är det meningen att få mig
bort från kamraterna? – frågade han och
försökte se styf ut.
– Ja, Valter, – sade Hanna fast. – Jag
tror du icke anar, hvart dessa kamrater vilja
locka dig.
– Åh! Du är för lättskrämd, Hanna. Vi
drucko ett glas punsch. Något måste man ju värma
sig med i denna förbittrade kyla.
– Ett glas? – Hanna log sorgset. – Jag
räknade redan tre. Vet du icke huru lätt
sådant blir en vana? Jag hade en kusin, som var
en bra gosse, tills dåliga kamrater fingo
inflytande öfver honom. Nu är han en försupen
stackare, som ingen glädje har i lifvet.
Hon tystnade. Hon visste ej rätt huru hon
skulle nå fram till hans hederskänsla.
– Man börjar redan anse dig förlorad för
allt godt . . .
– Såå! – Valter rätade på sig. – Menniskorna
äro så färdiga att döma.
– Var en karl, Valter, och res dig, medan
det ännu är tid. Vill du icke taga blå bandet,
det skulle hjelpa dig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
