Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Visst har jag trott, – hördes en röst ur
hopen. – Och jag med . . . och jag med. –
Alla voro angelägna om att intyga, att de „verkligen
i grunden trott på Hannas oskuld”, men
då de ej kunde bevisa den, så . . .
– Jag ser, att ni ångra er ovänlighet, –
inföll Verna Sommar, som med ett halft sorgset
leende gifvit akt på ordstriden. – Gå nu och säg
Hanna det. Hon är nedslagen och djupt sårad . . .
– Ja, ja, – skreko flickorna. – Det kan
man ej undra öfver! .
– Hon är modig, uppoffrande och sann, –
fortfor Verna Sommar – hon har hjertat på rätta
stället. Ingen af oss skulle gjort hvad hon gjort.
– Nej, hvem skulle vilja gå in på ett
värdshus? – utbrast en af flickorna och såg
förnärmad ut.
– Ja, men tänk om din lille bror vore nära
att bli innebränd. Skulle du ej våga ett försök
att rädda honom af fruktan att sota dina kläder?
Den är feg, som i farans stund tänker mest på
sig sjelf. Hanna Rappe har visat oss huru vi
böra handla.
Flickorna sorlade, glada, flata och ångerfulla.
Hanna framstod åter för dem i all sin gamla
redbarhet, och de kunde ej förstå, huru de någonsin
kunnat misstänka henne för något ovärdigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
