Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon var fruktansvärdt upprörd under de
dagar som följde, och likväl ville hon för ingen
omtala hvad som försiggick inom henne. Hon
visste, att hon ensam måste besluta här och ville
icke säga något, innan hon fattat sitt beslut.
Tant Karin och Bella sågo väl, att något
tyngde Hanna, men de respekterade hennes
tystnad och gjorde intet försök att intränga i
hennes förtroende.
En dag när Hanna som vanligt tittade in till
tant Karin på vägen från skolan, tog denna henne
skälmaktigt i nacken och sköt henne fram till
skrifbordet.
– Ser du de der papperen? – sade hon
muntert. – Det är vingarne, som skola bära oss
ut i verlden. Nästa lördag, dagen efter examen
tänker jag vi gifva oss af. Du blir väl färdig
till dess?
– Tant Karin! – Hanna drog henne ned i
soffan. – Får jag tala med dig?
Hennes blick var så vemodig och rösten så
vek, att fru Meilert i hast blef allvarsam. – Hvad
är det? – frågade hon orolig.
– Tant . . . jag har slagit resan ur hågen.
Du måste förlåta mig och . . . resa ensam.
Ett moln drog öfver tant Karins anlete. –
Jag trodde icke att du var nyckfull, – sade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
