Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
född att latas, – sade Bertha och utsträckte sig
makligt i gräset. – Men nog får jag väl lof att
raska på mig, jag också, så ni ej alla springa
förbi mig.
– När vi mötas om fem år, tänker jag vi
ha vår framtid klar för oss, – sade Alma, –
mycket har klarnat för mig redan i år.
– Tack, flickor, för dessa år! – sade Hanna,
och hennes fuktiga ögon sqvallrade om att hon
ej var så lugn som hon syntes. – Nu måste vi
gå till de andra. Tala inte till mig på en stund,
jag måste i tankarna genomgå hvad jag skall
säga.
Och utan vidare förberedelse talade hon kort
derpå till lärarne och lärarinnorna. Hon gjorde
det enkelt och kort, utan några grannlåter, men
så att man kände orden gingo ur ett tacksamt
hjerta. Inter spår syntes af det forna öfvermodet,
hon var vänlig och klar och fullkomligt sig sjelf.
Det blef hjertliga handslag och ett gladt klingande
med limonadglasen, när talet var slut. Alla
kände sig mer än förr förenade denna stund då
skilsmessan stod för dörren. Agnes Lund kom
bort till Hanna, som ett ögonblick fann sig allena.
Hennes ögon voro alldeles förgråtna och hon
kunde knapt tala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
