Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Tack, Hanna . . . för ett i sann mening
godt kamratskap! – hviskade hon. – Jag
känner i denna stund . . . huru mycket du varit för
oss . . . förlåt mig . . .
Resten gick förlorad i snyftningar. Hanna
höll hennes hand hårdt sluten i sin och sade
något, som kom hennes tårar att strömma ännu
rikligare. Men hon kände sig på samma gång
fyld af en obestämd glädje och af föresatser som
styrkte och lugnade henne.
Sedan man ännu sjungit några sånger, ätit
apelsiner och stämt möte här efter 5 år, skildes
man åt. Hanna gick hem till Bella; de två skulle
ännu ha en stund för sig, innan de sade
hvarandra farval på flera månader.
När Hanna kom hem, sent på qvällen, sken
en blek Majmåne in i hennes lilla rum. Hon
satte sig vid fönstret och såg ut i den ljusa
vårnatten och pà den folktomma gatan. Hon hade
ingen lust att sofva; dagens intryck jagade
hvarandra i hennes tankar och skrämde sömnen på
flykten.
Det föreföll henne, som om hon nu tillryggalagt
de första milen på lifvets landsväg och stannat
vid en port, som hon icke sökt och icke
kände. Hvart skulle den leda henne? Till branter
och steniga marker, eller till jemna, släta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
