Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strålningstrycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
centralkroppar med en kraft, som är proportionell mot
deras egen massa och centralkroppens massa, samt
omvändt proportionell mot deras afstånds kvadrater.
Newtons samtida Halley tillämpade teorien på de gåtfulla
kometerna, och den beräknande astronomien har allt sedan
denna tid haft sin fasta grund, från hvilken intet undantag
blifvit funnet. Världen var därigenom med en gång befriad
från den förlamande öfvertro, som var förknippad med
föreställningen om stjärnornas hemlighetsfulla uppträdande.
Också har såväl Newtons samtid som eftervärld skattat
denna hans upptäckt högre än något annat af de
underbara vetenskapliga storverk, som denne mänsklighetens
heros uträttat. Enligt Newtons lag sträfva alla materiella
massor att småningom förenas med hvarandra och
världsutvecklingen går därhän, att de små världskropparna t. ex.
meteoriter uppslukas af de stora.
Det är likväl att märka, att Newtons store föregångare,
Kepler, (1618) iakttagit att materien i kometernas svansar
bortstötes från solen. Han, liksom också senare Newton,
trodde att ljusstrålningen beror därpå, att små ljuskroppar
kastas ut från solen och andra lysande kroppar i alla
riktningar. Då dessa stöta mot de små stoftpartiklarna i
kometsvansarna, dragas dessa med, och deras bortstötning
från solen blifver därigenom begriplig. Karaktäristiskt är,
att Newton ej ville låta denna förklaring gälla, oaktadt
han delade Keplers åsikt om ljusets natur. Enligt
Newton var kometsvansarnas afvikelse från hans lag om den
universella attraktionen endast skenbar, kometsvansarna
förhöllo sig så som den från en skorsten uppstigande
rökpelaren, som, oaktadt rökgaserna attraheras mot jorden,
stiger uppåt, emedan han är lättare än den omgifvande
luften. Denna åsikt som af Newcomb karaktäriseras
såsom sådan att »den knappast kan på allvar tagas i
betraktande» visar Newtons starka sträfvan att förklara allt
med hjälp af sin lag.
Astronomerna gingo troget i den oupphinnelige masta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
