Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solstoftet i jordens atmosfär. Polarsken och jordmagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n6
och åstadkomma därvid en ionisation hos luftmolekylerna.
Denna ionisation är i allmänhet större på större höjd. De
uppåtstigande luftströmmarna medföra vattenånga, som
kondenserar sig företrädesvis på de negativa ionerna. På
detta sätt bli de flesta moln negativt laddade, såsom
redan Franklin genom drakförsök påvisade. Den
återstående luftmassan, sedan regndropparna fallit ned, blir
positivt laddad, såsom man funnit vid
ballonguppstigningar. De moln, som bildas på största höjd, bli starkast
laddade; därför inträffa åskvädren öfver land mest på
sommaren. Äfven åskvädren visa 26-dygnsperioden,
såsom Bezold (för Sydtyskland) och Ekholm och jag (för
Sverige) påvisat.
På detta område och särskildt angående de magnetiska
fenomenen finnes ett oerhördt stort material från de olika
meteorologiska stationerna samladt, hvilket väntar på
bearbetning.
Oaktadt några observatörer såsom Sidgreaves tvifla på
ett nära sammanhang mellan solfläckar och norrsken eller
magnetiska störingar, i det man observerat starka
solfläckar på solskifvan utan att de, då de voro jorden
närmast, åstadkommo någon magnetisk effekt, så torde dock
flertalet vara af den åsikten, att de magnetiska störingarna
förorsakas af solfläckarna, då dessa passera solens mot
jorden liggande meridian. Så observerade Maimder den
magnetiska storm och det norrsken, som åtföljde passagen
af en stor solfläck den 8—10 Sept. 1898 öfver solens
centrala meridian. Den magnetiska effekten nådde sitt
maximum omkring 21 timmar efter meridianpassagen.
På likartadt sätt fann Riccò för ett tiotal fall, i hvilka
en noggrann bestämning var möjlig, en tidsdifferens af i
medeltal 45,5 timmar mellan en fläcks meridianpassage
och den största magnetiska effekten. Riccò beräknar äfven
de fall, som Ellis samlat och Maunder undersökt. Han fann i
medeltal för dessa fall nära nog samma siffra;
tidsskillnaden var nämligen 42,5 timmar. Detta motsvarar en medel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
