Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lifvets utbredning genom världsrymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi tillgripa andra krafter och det veta vi ju, att elektriska
krafter kunna hjälpa oss ur nästan hvarje svårighet. På
så stora höjder som 100 kilometer utveckla norrskenen
sina strålande företeelser. Vi tro numera, att norrskenen
bero på urladdningar af stora massor negativt elektriskt
laddadt stoft, kommande från solen. Luften är på dennai
höjd genomträngd af negativ elektrisk laddning. Om
därför sporen i fråga vid en elektrisk urladdning mottager:
negativ elektricitet från solstoftet, så kan han af de andra
partiklarnas laddning drifvas ut i eterhafvet.
Vi antaga numera, att elektriska laddningar, liksom
materien, ej kunna delas hur långt som hälst, utan att
det finnes en minsta laddning, och denna har beräknats
vara omkring 3,5.10-10 elektrostatiska enheter.
Det är ej svårt att beräkna, huru starkt elektriskt fält
fordras, för att drifva upp en så laddad spor af 0,00016
millim. diameter mot tyngdkraften. Därtill behöfs endast
ett elektriskt fält af 200 volt pr meter. Så starka
elektriska fält observeras ofta — nästan normalt — vid
jordytan vid klar luft. Det elektriska fältet i
norrskensregionen är sannolikt mycket kraftigare, och det är därför
utan tvifvel fullt tillräckligt för att vidare ut i världsrymden
mot tyngdkraftens verkan befordra de små elektriskt
laddade sporer, som af luftströmmarna lyfts till denna region.
Det är sålunda sannolikt, att frön af de lägsta
organismer, vi känna, beständigt strös ut från jorden och andra
af dem bebodda planeter ut i världsrymden. Likasom
frön i allmänhet, gå de ojämförligt flesta döden till mötes
i den kalla, oändliga, världsrymden, men ett litet antal
faller ned på andra himlakroppar och är i stånd att sprida
lifvet till dessa, om de finna gynnsamma yttre villkor.
I många fall inträffar detta icke, i andra fall åter
falla de i god jordmån. Och om det också skulle dröja
ett eller annat miljontal år emellan den tidpunkt, då en
planet kan börja att härbärgera lif, och den, då det första
fröet faller ned på densamma och spirar upp för att taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
