Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torpareklassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av brister vid tillträdet, om fastighetens värde därav varaktigt ökats.
I jämförelse med gällande lag (den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom, §§ 17 och 18) är detta ju ganska radikalt.
Betydligt längre i hävdandet av torparens rätt till frukten av sitt arbete
går emellertid den finska lagstiftningen om lega av torp, landbolägenhet
och backstuguområde av den 12 mars 1909, ehuru den i många avseenden
givit anledning till allvarligt klander. Brukare av torp eller
landbolägenhet, som förbättrat legoföremålet i avseende å jord eller
nödiga byggnader och övriga anläggningar, har av samma lagstiftning
(§ 25) helt generellt förklarats vid legotidens slut berättigad till
ersättning för värdeökningen, dock ej mera än den kostnad, som vid
legotidens slut vore av nöden för arbetets utförande. Det av kommissionen
uppställda villkor för ersättningsskyldighet från jordägarens
sida, att värdet skall hava ökats »på varaktigt sätt», förefaller föga
rationellt. Ett värde, varaktigt eller ej, som härrör ur torparens
arbete, bör väl ej av en lagstiftning, tillkommen särskilt för betryggande
av torparens rättsställning, tillerkännas jordägaren utan all
ersättningsskyldighet. Om exempelvis arrendatorn försatt jorden
bättre kultur, är förbättringen tydligen föga varaktig, för såvitt
nämligen jordägaren ej ständigt håller jorden i samma kultur. Med
andra ord: jordägaren drar vid lägenhetens övertagande vinst av
arrendatorns odlingsflit, men behöver, med hänsyn till sin egen möjligen
inträffande försumlighet, ej ersätta dennes kostnad och besvär.
Följden av en sådan begränsning av ersättningsskyldigheten, och därmed
även av brukarens odlingsiver, kan säkerligen icke sägas vara
gagnelig för det allmänna. I den händelse säker utredning om
förbättringens värde ej kan förebringas, torde, med tillämpning av
vanliga rättsgrundsatser, det icke vara jordägaren utan arrendatorn, som
blir lidande i följd av antydda svårighet. Dessutom är att märka,
att kravet på varaktighet, vars betydelse i lagtexten alls ej finnes
antydd, säkerligen kan giva anledning till talrika meningsskiljaktigheter.
Än mindre nödigt förefaller förbehållet i samma paragraf, att ersättning
för nyodling ej utgår, med mindre jordägaren lämnat skriftligt
samtycke till nyodlingen, eller arrendatorn före dess företagande
hos jordägaren anmält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen
och de ungefärliga gränserna för det tillämnade odlingsområdet, ävensom
genom intyg av behörig person styrkt, att området lämpar sig
för odling samt att odlingen är för fastigheten fördelaktig.
Naturligen måste arrendatorn, såsom redan antytts, för att tillerkännas
ersättning förebringa tillräcklig bevisning om det genom hans
arbete ökade värdet, för vilket ändamål syn före och efter
förbättringarnas vidtagande väl i regel är nödvändig. Men i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
