Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrlandsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lösning av svårigheterna kunnat på detta sätt komma till stånd. Men
vi tro icke, att ens de mest utpräglade entusiasterna vilja påstå,
att lösningen verkligen ännu är funnen. Under sådana förhållanden synes
det vara värt att uppmärksamma även sågverksindustriens invändningar –
så mycket mera som industriens målsmän också representera den praktiska affärsinsikten i detta fall. Denna synpunkt vill man ju gärna förbise i Sverige, men om detta är till landets verkliga bästa, därom kan
man tillåtas hava sin egen mening.
Sågverksägarnas uppfattning av Norrlandsfrågan har framlagts bl. a.
av d:r Frans Kempe, i en broschyr om »Trävaruindustriens debet och kredit»,
ett avtryck av en artikelserie i Stockholms Dagblad år 1911. På grund av
sakens vikt tillåta vi oss här att i utdrag återgiva det väsentligaste av
denna broschyrs innehåll.[1]
»Hade de lagstiftande myndigheterna haft förutseende, skulle de, då
trävaruindustrien började sin verksamhet, stiftat en ägostyckningslag,
som medgivit hemmansägaren att avskilja den skogsmark, varav hemmansägaren
för sitt jordbruk ej hade behov. Därmed hade vunnits en i såväl socialt
som nationalekonomiskt hänseende lämplig skilsmässa mellan jordbruk och skogsbruk. Jordbrukaren hade i så fall fått behålla vad han bör äga och industrien fått förvärva den skogsmark, som för den är nödig och utan den
vore värdelös.
Det stigande skogsvärdet har föranlett en mängd försäljningar, och
vid arvskiften har man alltför ofta haft att välja mellan försäljning
av hela hemmanet eller skogens skövling. Hade jorddelningslagarna
medgivit, att den huvudsakliga skogsmarken blivit frånskild, så skulle
allmogen alltjämt varit ägare av så gott som alla norrländska hemman.
Att den jordbrukande befolkningens självständighet lidit avbräck,
beror sålunda av brist på förutseende hos de lagstiftande myndigheterna
och ej, som allmänheten tror, av bolagens begär efter jordbruk,
ett begär, som de visserligen aldrig känt.
Ägostyckningslagen av 1896 var ett steg i rätt riktning för avhjälpande
av dessa olägenheter. Den verkade nämligen dels så, att hundratals hemmansägare, som voro i behov av att sälja, kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
