- Project Runeberg -  Tankar i utvandringsfrågan /
Jordbruket

(1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Americana, Statistics
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
6

Jordbruket.

I Betänkandets Avd. II är ådagalagt, att under mer än ett århundrade, ungefär fram till år 1860, jordbruket uppbar vid pass fyra femtedelar av vårt lands folkökning, och att detta möjliggjordes genom en utomordentligt energisk utvidgning av den odlade jordens areal. Mellan åren 1750 och 1860 synes Sveriges odlade jord hava ökats från 600,000 hektar till 2,500,000. På varje hundratal inb. kommo vid det förstnämnda tillfället 34 hektar åker, men vid det sistnämnda 65 hektar.

Under den tid, som förflutit efter 1860, har däremot nyodlingen städse minskats, ända tills att den i våra dagar kan sägas vara synnerligen obetydlig.

Då under tiden vårt folks behov av jordbruksprodukter vuxit rätt mycket, även relativt taget, har förhållandet mellan å ena sidan lantbrukets faktiska avkastning, å andra sidan det motsvarande behovet ställt sig allt ogynnsammare. Enligt Tab. 28 i Betänkandet ha in- och utförseln av lantbrukets alster under de senaste fyrtio åren uppgått till nedanstående belopp, i årliga medeltal, efter värde räknat:

Årligen.	    Införsel.	     Utförsel.           Skillnad.
1871/1880 . . . .  52,933,000 kr.   53,538,000 kr.   +     605,000 kr.
1881/1890 . . . .  61,625,000  »    56,746,000  »    --   4,879,000  »
1891/1900 . . . .  61,197,000  »    60,446,000	»    --     751,000  »
1901/1910 . . . . 104,035,000  »    54,753,000	»    --  49,282,000  »

Vilka varor som här rättast böra medräknas, är ju egentligen en fråga som skulle avgöras av fackmännen, och man kunde förvänta att t. ex. Lantbruksstyrelsen upptagit spörsmålet till lösning. Så har dock ej skett. Vårt eget försök (varom se anm. till den citerade tabellen) må alltså tills vidare
7
gälla vad det kan. Det leder till, att medan under 1870-talet vårt lantbruks avkastning fullt motsvarade landets behov, uppstår i våra dagar en årlig brist, som synes kunna skattas till omkring 50 millioner kronor i medeltal.

När i andra länder inom Västeuropa jordbrukets kvantitativa utveckling ofta visar sig otillräcklig, beror detta i regeln därpå, att i det närmaste all odlingsbar jord redan är upptagen och att alltså tills vidare en viss fysisk gräns är satt för framstegen. I vårt land erkännes allmänt, att så icke är fallet. Huru oviss man än må vara om den areal, som ännu kan läggas under plog, lära dock alla vara ense om, att dess utsträckning kan räknas i millioner hektar -- och således möjligheten av jordbruksbefolkningens tillväxt också i millioner människor.

När jordbrukets kvantitativa expansion under senare tid blivit allt mindre i vårt land, så ligger alltså orsaken härtill icke däri, att den naturliga gränsen redan skulle vara uppnådd. Under sådana förhållanden återstår ingen annan förklaring, än att den hotande stagnationen beror på ekonomiska missförhållanden. Man skulle önska att åt dessa frågor ägnats och ägnades en grundligare uppmärksamhet än som hittills kommit dem till del. Vårt lantbruk är dock icke ensamt ett specimen i åkerbrukskemi eller djurfysiologi, det är vårt folks kanske viktigaste ekonomiska fråga -- frågan om huru en så stor del som möjligt av Sveriges jordbrukande befolkning skall kunna fortfarande finna sitt uppehälle inom »modernäringen», i stället för att, såsom nu är fallet, massvis få söka den inom andra förvärvskällor eller i främmande land.

Huru illa det i detta hänseende är ställt i Sverige, framgår av de allmänt kända tal, som angiva jordbruksbefolkningens numeriska styrka vid olika tidpunkter. År 1880 utgjorde den av jordbruket och dess binäringar levande befolkningen ett antal av 3,078,000 människor; för år 1910 beräknas densamma till 2,663,000. Under tiden har den befolkning, som hämtar sitt uppehälle av industri och bergsbruk, handel, sjöfart och annan samfärdsel, vida mer än fördubblats. Ensamt dessa
8
näringsgrenars förtjänst är det alltså, att vårt lands hela inbyggarantal kunnat också under denna tidrymd i någon mån tillväxa -- att alltså emigrationen icke varit ytterligare långt större än den varit och år.

Det är besynnerligt, att folkminskningen i våra jordbruksbygder åsetts nära nog såsom en naturnödvändighet, mot vilken intet vore att göra. Åtminstone synes man i regeln icke hava funnit något annat botemedel mot det onda än en intensivare skötsel. Och dock är tillräckligt tydligt uppvisat, att folkminskningen är lika stark även inom våra yppersta jordbrukstrakter, där åtminstone efter svenska förhållanden ej mycket mer kan härutinnan göras än som verkligen redan under denna tid gjorts. Vi erinra om, att jordbruksbefolkningen i själva Malmöhus län minskats till den grad, att den nu är mindre än för sjuttio år sedan. Borde ej av dylika fakta vara klart, att även andra åtgärder måste vidtagas än det ständiga uppdrivandet -- visserligen i och för sig lovvärt -- av jordens avkastning pr hektar och av kornas förmåga av mjölkproduktion?

När förhållanden i någon mån motsvarande (knappast någonstädes fullständigt) möta även från Mellaneuropas stora industriländer, så är, såsom redan antytts, förklaringen där, att jordbrukets möjligheter redan äro utnyttjade. Hos oss kan ingen påstå, att så är fallet ännu på länge. Därför är också problemet hos oss ett annat än hos de nämnda folken. Hos dem måste man inskränka sig väsentligen till att uppdriva den intensiva skötseln; hos oss får man icke för denna glömma, att vi ännu hava möjligheter också till en betydande extensiv utveckling. Men dessa möjligheter -- för vilkas förverkligande krävas omfattande åtgärder av ekonomisk art -- förbises. Även vårt svenska jordbruks målsmän hava nästan uteslutande vänt sin uppmärksamhet åt det intensiva jordbrukets problem. När man gjort så i Tyskland -- därför att man där icke kan göra annat --, så har man naturligtvis gjort så också i Sverige.
9

Visserligen ligger vikt uppå att ej giva efter för en åskådning, som ofta möter i våra dagar: att utvandringsfrågan skulle kunna lösas i sin helhet genom ett tillräckligt befordrande av egnahemsrörelsen. Helt säkert måste, i själva verket, industriens ytterligare utveckling tillerkännas huvudrollen vid emigrationens bekämpande. Men så kraftig kan dock industriens förkovran aldrig förväntas bliva, att den ensam skulle kunna uppbära hela den årliga, naturliga tillväxten av Sveriges befolkning. Skall utvandringen bringas att upphöra, måste även jordbruket fylla sin andel av uppgiften. Och icke heller detta sker ensamt genom egnahemsrörelsens främjande -- huru viktig än denna angelägenhet i och för sig må vara. Man måste söka komma till en lösning med avseende å jordbrukets samtliga ekonomiska problem i våra dagar. Orsakerna till den nuvarande ogynnsamma ställningen äro förmodligen redan kända i sin allmännelighet, men säkerligen återstå ännu många särskilda, speciellt svenska missförhållanden att klarlägga. Allt detta är emellertid uppgifter, som helt naturligt endast kunna lösas av sakkunniga inom jordbruksnäringen själv. Vad här kan göras, är nästan endast att betona problemens förhandenvaro.

Då Emigrationsutredningens behandling av jordbruksfrågan nu avslutas genom närmast följande allmänna reflexioner, lämnas härvid först några korta antydningar angående jordstyckningens och skiftesväsendets betydelse för omflyttningen samt angående förhållandena inom de särskilda grupperna av jordbruksbefolkningen. Därefter beröres jordbrukskrediten samt jordbrukets avsättningsförhållanden, och till sist ägnas några ord åt egnahemsfrågan och i sammanhang därmed stående spörsmål.


The above contents can be inspected in scanned images: 6, 7, 8, 9

Project Runeberg, Tue Apr 5 21:04:15 2016 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/utvfraga/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free