Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De kyrkliga förhållandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skapad genom det gamla prästeståndets), men i religiöst
hänseende ha, alltsedan Jesper Svedberg, eller sedan
snart två hundra år tillbaka, ytterst få utövat något
nämnvärt inflytande utanför det egna stiftet.
Denna brist på ledning lät till sist vår svenska kyrka sjunka
mycket djupt. De förfö]jelser, som den vid mitten av 1800-
talet gjorde sig skyldig till mot sina egna medlemmar, utgöra
en skamfläck i dess historia och skulle vid denna tid icke ha
varit möjliga i något annat protestantiskt land.
I stället för en mera ingående skildring av dessa förföljelser
tro vi oss endast behöva giva ett exempel av dem, och vi
välja härför en intervju i tidningen Dagens Nyheter vid ett
tillfälle under fjolåret. Skildringen därstädes lyder på följande
sätt:
»Jag står inför en reslig gammal man, med huvudet inramat av
grått hår och skägg och med ett par kloka och vänliga ögon, som
trohjärtat riktas mot mig, medan jag trycker hans starka och knotiga
hand. Han är prydligt, ja elegant klädd i Orsamännens vita jacka,
med ett vackert arbetat gult förskinn. Det är dalamannen Dordlofva
Erik Ersson, som nu vid snart 79 års ålder har ett strävsamt liv
bakom sig, och vars ungdom kännetecknas av ganska märkliga händelser.
Erik Ersson var med bland dem som bröto ban för baptismen Sverige
och är en av de få levande svenska män, som måst lida förföljelse
och till och med fängelsestraif för sin tro. Han verkar nästan som
en uppenbarelse från forntiden för oss, som betrakta religionsfriheten
som ett självklart faktum, vid vilket vi sedan länge äro vanda.
Och dock är det icke sextio år sedan Erik Ersson å Falu länsfängelse
avtjänade vatten- och brödstraff för utspridande av villomeningar,
stridande mot svenska kyrkans lära.
Den gamle berättar om sina öden och sin ungdoms trosstrider.
Det var i början av 1850-talet, som en andlig rörelse började
några socknar i Dalarne. Bland dem som slöto sig till denna voro
främst Erik Ersson samt Näs Per Persson. De hade känt sig sårade
av att statskyrkan inom sig behöll så många som uppenbart voro
ogudaktiga, och de började fördenskull hålla enskilda sammankomster
till gemensam uppbyggelse. Men det var på den tiden en farlig sak,
ty då gällde ännu konventikelplakatet, och det var mera än en död
bokstav. Prästerskapet satte sig genast i rörelse. Till en början gick
man fram emot »läsarna» med lämpor. Både enskilt och offentligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
