Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utrikespolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste väl tänka på att leva hederligt själv och sköta om sitt; om
detta leder till ett gott förhållande till grannarna eller icke,
beror ju ej blott på honom utan även på dem; och i alla händelser
kan ju detta icke för honom vara den högsta synpunkten. En person
med antydda osjälvständiga uppfattning brukar i det enskilda livet
betecknas med en mycket obehaglig benämning. – Lyckligtvis tillhör
allt detta den generation, som nu håller på att gå bort. Den generation,
som växer upp, har nog i detta fall en sundare syn på tingen.
I motion n:r 256 i Andra kammaren vid 1912 års riksdag yttrar
hr Lindhagen: »Sedan Sverige uppsagt det ekonomiska föreningsbandet
med Norge, den s. k. mellanrikslagen – en typisk svensk dvärgagärning på senare tider[1] – blev det så mycket ohållbarare för svenskarna att kunna upprätthålla ett politisk föreningsband, vilket blivit Norge påtvunget genom vapenmakt och berett det olikställighet i unionen.»
Envar vet, att mellanrikslagen uppsades därför, att svenskarna antagit
ett nytt tullsystem, med högre tullar än förr, och att norrmännen
hårdnackat vägrade att ingå på de modifikationer i avtalet, som härav nödvändiggjordes – för så vitt man ej skulle låta Norge öppet
eludera de svenska tullarna och bereda sig en oberäknelig vinst på
vår bekostnad.
Detta kallas nu »en typisk dvärgagärning» från vår sida. Meningen
är uppenbarligen, att vid avtal med våra grannländer skall icke spörjas
om vad Sveriges intresse kräver och icke låtsas om att våra motparter
komma med rent oantagliga fordringar; det enda vi skola se på är, att
en överenskommelse bringas till stånd. Det är ett dylikt betraktelsesätt
å svensk sida, som har gjort skandinavismen omöjlig i vårt land.
Vår representation i utlandet är, såsom bekant, dels diplomatisk, dels konsulär. Man vill i våra dagar ofta glömma, att dessa båda ha var sin särskilda uppgift, krävande olika förutsättningar. Att av våra diplomater fordra även någon kommersiell insikt kan naturligtvis vara lämpligt, men
kåren bör dock rekryteras ur samma samhällskretsar som hittills. Sverige
äger ju en historiskt berömd adel, med framstående duglighet för diplomatiens representativa uppgifter; detta är, i våra dagar lika mycket som i äldre
tider, en förmån, som det är oklokt att icke begagna sig av. Att Amerika
och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
