- Project Runeberg -  Tankar i utvandringsfrågan /
Skiftesväsendet

(1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Americana, Statistics
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
13

Skiftesväsendet.

I fråga om skiftesväsendets betydelse för omflyttningsfrågorna återgiva vi såsom orienterandé inledning en liten skildring av Carl Larsson i By [1].

»För femtio år sedan, som vi alla minnas, var storskiftet den dominerande händelsen [2]. Det genomfördes under mycken strid. Mäktiga
14
krafter stodo emot, men ännu mäktigare drevo på, och de senare segrade, därför att det var framtiden. Då voro vi nästan för unga för att begripa varom fråga var, men vi minnas att alla bönder, som voro framsynta och intelligenta, arbetade för storskiftet. Och de fingo rätt. När reformen väl var genomförd, så blev det ju ett helt enkelt förvånande uppsving i jordbruket. Vi fingo ju våra ägor och gårdar samlade, lättare blevo gårdarna att sköta och rikare skördarna. Jämför för ro skull de dåtida uthusen, som då revos, dessa låga små nedsjunkna logar och sädesgolv, stall och ladugårdar, med de nutida, och jämför skördarna. Min far brukade tala om, att om han fick rågen att räcka till jul, så var det ett gott år. Nu hade han ju inte så stor areal. Jag har köpt till och odlat något, men i alla fall -- jag säljer i medeltal 2,500 kg. råg pr år utom vete. Han fick in sin höskörd i sin lilla nedsjunkna ladugård och på sina kyffen till stallskullar och i sina oräkneliga utlador, som inte voro större än ostkärl. Jag har skullar som kyrkor, och det går knappt in ändå vissa år. Så nog gjorde storskiftet underverk, vad det beträffar. Men var sak har en baksida. Storskiftets nackdel var, att det, samtidigt som det sprängde byalagen, också löste trådarna som bundo oss samman. Bönderna ha egentligen aldrig trätt och kivats med varandra förrän vid storskiftet, men då trätte de och då kivades de så, att sämjan aldrig mer kom igen. En del blevo upptagna och en del kvarlåtna. En del flyttade ut, och en del fingo bli kvar i byarna. Och de kvarvarande skulle hjälpa de utflyttande, enligt lagen, med byggnadshjälp och timmer. Men i denna stora uppgörelsetid steg den egoism, som har varit vår förbannelse, för första gången upp. Det var i regel de fattigare som flyttade ut. De förmögnare ville bo kvar, och vem skulle tvinga dem ut? Lantmätarna bjödo nog till, men Herre Gud, vem kan höra på bönders trätor år ut och år in utan att bli led på det? De tröttnade till sist att bråka och lät det gå. Nu minnas vi alla, hur rädda bönderna voro att de ägor, de nu skulle få, skulle vara sämre än dem de hade, och hur de med flit vanskötte för att inte behöva lämna det bättre för det sämre; hur de höggo ner sina skogar, en del för att inte den nye ägaren skulle få nytta av dem, och hur de slutligen med synnerlig motvilja fullgjorde sina skyldigheter med byggnadshjälp åt de utflyttade. Nåväl, tiderna gingo, och förhållandena utjämnades så småningom. De utflyttade stodo sig ganska bra på sina nya gårdar. Men kvar stod isoleringen, och den verkade så sakta och arbetade fram en ny bondeklass, eller rättare arbetade fram bonden ur klassen, arbetade fram individen ur ståndet. Först blev det en känsla av självständighet hos den nye bonden. Han andades friare, hade inte sina grannars hus framför sina fönster längre, utan endast sina egna ägor. Ensam arbetade han på sin gård, och
15
starkare kände han sig. Men grannarnas dörrar voro längre bort än förr, och han trädde inte igenom dem andra gånger än när han hade ärende, och det blev alltmera sällan. Han lärde att alltmer hjälpa sig själv, i mån som han blev starkare. Före skiftet skedde alla större arbeten gemensamt, vägunderhåll och brobyggnad, till och med ängsslåtter skedde i många fall gemensamt. Man skickade en karl från vart hushåll och drog sedan lott om skörden, eller räknade åt dem bördorna. Voro deltagarna i slåttern tolv hushåll t. ex., så fick man var tolvte höbörda. Och lika med mångt och mycket. Brast det för en, så bisprungo de övriga i byalaget.

Efter skiftet var bonden ensam. Han fick sin del av ängen att slå själv med egna krafter, han fick sitt vägstycke att grusa och underhålla, och han fick bygga sina broar och hus bäst han gitte. Sambandet var brustet, och det är nu nästan omöjligt att återknyta det. Generationen som nu växer upp vet intet om det gamla. Det är litet längre till grannarna än i gångna tider, och det är för långt att ropa glada ord till varandra nu under arbetet som i forna dagar, då tegarna lågo om varandra och folket alltid träffades i gemensamt arbete. Och det gemensamma sammanför och lyfter mera än man tror. Det se vi än i dag i de få fall då vi hjälpas åt. Är det ett osedvanligt arbete, då vi måste samlas flera grannar, så är stämningen i regel hög, och vi trivas alla bättre än allena. Som t. ex. när vi nu ha ångtröskverk om höstarna, då en större styrka än gården kan uppställa är nödig, är det inte riktigt nöjsamt och går inte arbetet med liv och fart? Eller när vi då och då ha våra kreaturspremieringar, hur hjälpa vi inte varandra leda fram kor, och hur skämta och skratta vi inte? Det är, som om det hos oss alla ändå vore ett behov efter samhörighet, som om vi innerst inne ledo av isoleringen och ensamheten. Men sådana tillfällen av gemensamt arbete äro så få, en glad stund bara i långa år av avskildhet. Vi se ju dagligen och träffa våra grannar, men tillfällena till gemensam hjälp äro så få och flyktiga, att vi glida ifrån varandra igen.»

Skiftesverkets omskapande betydelse för vårt jordbruk är ju allmänt känd och behöver icke här beröras. Dess roll inom omflyttningens historia är mindre uppmärksammad. De gamla »byarna» voro för sin tid ett slags städer och tillhandahöllo, genom det livliga umgänget, i ej ringa mån de tillfällen till förströelse efter arbetet, som utgöra en av stadslivets förnämsta lockelser. Sedan bysamhällena blivit upplösta, blev det, bokstavligen talat, för enformigt och för tråkigt på de
16
isolerade gårdarna, i synnerhet för ungdomen. Häruti ligger säkerligen en betydande orsak till våra dagars så mycket omtalade och så mycket klandrade inflyttning till städerna. Förhållandet säges vara enahanda i Amerika, även bland våra landsmän därstädes. De av våra utvandrare så efterlängtade, nästan till skänks erhållna farmerna ute på prärien, där man med sådan hänförelse byggt och odlat och bragt sig upp till välstånd -- dessa gårdar lära mycket ofta av den nästa generationen försäljas eller bortförpaktas, för att utbytas mot ett nytt näringsfång inom industrisamhällen eller städer. »Jordtröttheten» är alltså icke en företeelse uteslutande bland svenskarna i Sverige.

Det tjänar till intet att klaga över inflyttningen till städerna och söka med konstlade medel motarbeta densamma. Företeelsen är alltför naturlig för att kunna övervinnas på annat sätt än genom att landsbygden utrustas med lockelser, som kunna hålla städerna stången. I våra dagar göres ju åtskilligt i denna väg, genom skapandet av tillfällen till nöje och förströelse samt till utbildning inom yrket och inom allmänmänskliga kunskapsområden också på landsbygden. Men säkerligen förslår detta icke, om man ej lyckas åstadkomma en genomgripande reform också inom de å landsbygden rådande ekonomiska villkoren.

Till ungdomens vantrevnad bidrager ofta även den äldre generationens oförstånd i nyssberörda hänseende. »Föräldrarna förstå ej alltid» -- säger en av våra meddelare [3] -- »att göra hemmet så tilldragande eller att gå de ungas berättigade önskningar så pass till mötes, att barnen riktigt trivas i föräldrahemmet och växa fast vid hembygden. Nog kunna barnen vara pockande och uppstudsiga, men även föräldrarna fordra ofta för mycket och giva för litet. De fordra mången gång även av de vuxna barnen en fullständig underkastelse
17
och obetingad lydnad. De fordra ett oavlåtligt, strängt arbete. De medgiva ingen som helst frihet och självständighet, varken inåt eller utåt. Inga förströelser, även av oskyldigaste art, tillåtas, ingen ytterligare utbildning varken i bokliga kunskaper eller praktiska färdigheter. Huru mången ung man och kvinna, hos vilka kunskapstörsten och självständighetskänslan vaknat, hava icke drivits över till Amerika, då hemmet visat sig varken förstå eller vilja tillmötesgå sådana krav!» -- Liknande iakttagelser hava flerstädes gjorts också av Emigrationsutredningens »bygdeundersökare».

Att hemmasöner och hemmadöttrar i bondgårdarna icke för allt sitt arbete erhålla någon kontant lön att disponera, anföres ock från många håll såsom en orsak till att hemmet övergives. De anse sig på detta sätt stå i en sämre ställning än drängar och pigor. -- Att, i allmänhet talat, en ökning av arbetslönerna skulle vara det kraftigaste medlet att kvarhålla befolkningen på landsbygden, säger sig självt, men härför kräves ju en total uppryckning av landsbygdens hela näringsliv. En fördel, som landsbygden dock i och för sig äger gentemot städerna, är den större möjligheten att för jämförelsevis ringa kostnad åstadkomma tillfredsställande bostadsförhållanden. Men, såsom alltför väl bekant, bliva dessa möjligheter ytterst sällan tillvaratagna.

Särskilt flera bland våra provinsialläkare uttala sig mycket ogynnsamt om bostadsförhållandena, den dagliga kosten m. m. även på landsbygden. Visserligen har man ännu icke vant sig vid att ställa större fordringar i detta hänseende (det lär man sig först i Amerika), men de trånga och överbefolkade bostäderna skapa dock ofta en instinktiv vantrevnad, som leder till bortflyttning. Den enformiga, ofta illa tillagade kosten skärper denna »olust». Ofta nog är det icke bristande tillgångar, som förklara dessa missförhållanden -- man erinre sig de stort tilltagna bondgårdarna i Norrland, där familjen icke desto mindre tränger sig tillsammans i ett eller ett par rum och låter de övriga stå oanvända. Det är en höjning av vår lantbefolknings kulturståndpunkt, som här i första
18
rummet erfordras. I Amerika får man snart andra anspråk, och därför har den återkomne emigranten så svårt att vänja sig vid de i detta hänseende verkligen »efterblivna» förhållandena i det gamla landet.

Att bostadsförhållandena särskilt för drängar och pigor och andra arbetare i jordbrukets tjänst mångenstädes äro synnerligen otillfredsställande, till och med inom en del av rikets förmögnaste provinser, betonas i flera till Emigrationsutredningen inkomna meddelanden.


[1] I arbetet Åtta kvällar, Stockholm 1912; sid. 79.

[2] I Dalarna genomfördes, såsom bekant, storskiftet senare än i flertalet andra landsdelar.

[3] Skildringen är från södra Dalsland och avser alltså en ort av jämförelsevis gammal struktur. I Skåne, Dalarna, Norrland och mångenstädes annars torde förhållandena i detta hänseende ställa sig annorlunda.


The above contents can be inspected in scanned images: 13, 14, 15, 16, 17, 18

Project Runeberg, Tue Apr 5 21:27:59 2016 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/utvfraga/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free