- Project Runeberg -  Tankar i utvandringsfrågan /
Torpareklassen

(1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
28

Torpareklassen.

Angående torpareklassens uppkomst och utveckling i vårt land har doc. Wohlin i Bilaga XI lämnat en utförlig redogörelse, vilken offentliggjordes i september 1908. Denna redogörelse föranledde nedsättandet av en kommitté, den 22 januari 1909, med uppdrag »att verkställa vidare utredning angående orsakerna till den tillbakagång av torpareklassen, som under senare tider ägt rum i vårt land, samt om och i vad mån berörda företeelse må vara av beskaffenhet att föranleda särskilda åtgärder från statens sida». Denna kommitté avgav sitt betänkande den 6 maj 1911.

Då alltså ett förslag redan föreligger till åtgärder för avhjälpande av inom torpareklassen föreliggande
29
missförhållanden, torde åt frågan här icke behöva ägnas mer än en kortfattad översikt.

Enligt ovan omnämnda Bilaga XI utgjorde vid nedanstående folkräkningar hela antalet manliga huvudpersoner inom jordtorpareklassen:

År 1751 . . . 27,891   År 1830 . . . 86,114
 » 1760 . . . 30,233    » 1840 . . . 88,364
 » 1769 . . . 36,166    » 1850 . . . 96,810
 » 1780 . . . 41,380    » 1860 . . . 99,815
 » 1790 . . . 52,530    » 1870 . . . 95,388
 » 1800 . . . 64,644    » 1880 . . . 92,590
 » 1810 . . . 63,641    » 1890 . . . 81,888
 » 1820 . . . 76,637    » 1900 . . . 72,252

Angående utvecklingens gång sammanfattas huvuddragen av densamma på följande sätt. Den på enskilda ägor sittande klassen av jordtorpare räknar sin huvudsakliga uppkomst från 1600- och 1700-talen. Sedan under frihetstiden, genom åtskilliga allmänna författningar och andra åtgärder, anläggningen av torp underlåttats och befrämjats, tillväxte torpens antal ganska hastigt. Under förra delen av 1800-talet fortgick ökningen ytterligare, ända till omkring 1860, om än i vissa landsdelar (såsom Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Malmöhus län, eller de egentliga storbruksbygderna) en begynnande minskning inträdde redan från och med 1830- och 1840-talen -- till följd av övergång i stället till stataresystemet. Från och med 1860-talet vidtager den allmänna tillbakagången av torpens antal, vilken fortgår ännu i dag.

Anmärkas må, att i Norrland torpen till övervägande del utgöras av s. k. skatte- eller odalstorp, som innehavas med äganderått och vilkas brukare alltså hava en annan ställning än brukarna av de endast med nyttjanderätt upplåtna jordtorpen i det övriga riket. Inom de aderton sydligare lånen i riket uppgick torpens antal år 1900 till 66,703, men år 1910 endast till 53,005.

Omkring år 1860, när torpareklassen nådde sitt maximum, torde den, med inräkning av familjemedlemmar och tjänare, hava omfattat ej mindre än cirka 480,000 personer, eller ända
30
till en åttondel av rikets hela befolkning. Ar 1900 hade motsvarande siffra nedgått till 347,000 personer, eller vid pass en tolftedel av riksfolkmängden. »Torpareklassen har», heter det i jordbruksministerns anförande till statsrådsprotokollet den 22 januari 1909, »i stort sett visat sig innesluta jämförelsevis livskraftiga och dugliga folkelement.»

Angående orsakerna till torpareklassens numeriska tillbakagång alltsedan 1860-talet låna vi följande utdrag ur Torp-kommitténs betänkande:

»Huvudanledningen till den efter 1860 begynnande tillbakagången av jordtorpareklassen var den dåtida starka strömninqen för övergång från jordtorpare- till stataresystemet, vilket senare vid denna tid utvecklade sig till ett arbetssystem av betydelse för det större jordbruket. Förra hälften av 1800-talet sammanföll nämligen med den tekniska omdaningstid inom jordbruksnäringen, som kännetecknades av det extensiva sädesbrukets starka uppsving. Den naturliga ängen fick i stor utsträckning vika för åker mcd insådda vallar, och en betydande spannmålsproduktion vidtog, stimulerad av stigande spannmålspriser och ökade avsättningsmöjligheter. En tendens till brukningsdelarnas vidgande samt övergång till självbrukningssystem gjorde sig allmänt gällande. De större jordpossessionaterna indrogo torpen till huvudgården, ledda av åstundan att se dessas jord i egen hand avkasta mera än som var möjligt i torparnas, vilka ofta voro oförmögna eller ovilliga att sköta sin jord på ett med de nya åsikterna överensstämmande sätt. Sedan laga skifte försiggått, hände det vidare ofta, att jordtorpen lågo enklaverade av huvudgårdens inågor, i vilket fall de voro till hinder för ett rationellt bruk. Slutligen framträdde hos jordägarna ett ökat behov att kunna friare disponera sin arbetsstyrka, i vilket hänseende stataresystemet ägde företräden framför jordtorparesystemet.

Under detta första skede av torpareklassens tillbakagång lågo sålunda orsakerna till denna företeelse i främsta rummet hos jordägarna. Det torde visserligen även på denna äldre tid hava förekommit, att torpare frivilligt lämnade sina torp, på grund av obenägenhet att under ofta hårda villkor bruka andras jord, i förening med lockelserna av högre löner såsom statare eller lösa arbetare. Men detta var undantagsfall, ty tillfällena till arbetsförtjänster på landsbygden voro på denna tid långt färre än nu, varförutom arbetslönerna voro vida lägre och tillgången på arbetskraft vida större. Det vanligaste förhållandet var därför på den ifrågavarande tiden att torparen mot egen åstundan
31
uppsades till avflyttning samt torpet avhystes och indrogs under huvudgården. Härtill leddes jordägarna visserligen oftast av de ekonomiska överväganden, vilka ovan angivits. Men jordtorpens indragning blev dock på somliga orter och under vissa tider mera en modesak ån en väl överlagd och motiverad åtgärd, i vilka fall många indragningar av torp torde hava ägt rum, vilka icke i längden bleve för jordägarna fördelaktiga.

Den nu anmärkta huvudanledningen till jordtorpens numeriska tillbakagång fortfor inom vissa av rikets provinser att göra sig gällande även under årtiondena närmast efter 1860-talet. Ännu in på 1880-talet voro nämligen de ekonomiska förhållanden flerstädes för handen, vilka gjorde det för jordägarna fördelaktigt att övergå till stataresystemet. Trots den tillväxande emigrationen samt folkströmningen till städerna och industrien var nämligen tillgången på arbetskraft ännu ganska riklig, den betydande stegring av arbetslönerna, som sedermera försiggått, var blott i sin begynnelse, och svårigheter mötte alltså icke att få den arbetskraft, som vid torpens indragning gick förlorad, i annan form ersatt. Ännu fram till mitten av 1880-talet bibehöll och utvecklade sig vidare på många håll det extensiva brukningssystemet. Särskilt var så förhållandet i de trakter av riket, där havreproduktionen, under inflytande av de ännu höga priserna på detta sädesslag, spelade huvudrollen i hushållningen. Slutligen ägde många indragningar av jordtorp rum i sammanhang med de ännu på 1880-talet flerstädes talrika laga skiftena.

I viss mån redan fr. o. m. 1860-talet, men i synnerhet fr. o. m. 1880-talet, har emellertid den svenska jordtorpareklassens tillbakagång haft andra och mera sammansatta orsaker än de under tiden dessförinnan huvudsakligen verksamma. Det är dessa de senaste årtiondenas förhållanden, icke de här ovan angivna, vilka böra tagas betraktande vid bedömande av torparefrågans nuvarande läge och vid bedömande av spörsmålet, i vad mån denna fråga för närvarande påkallar statsmakternas ingripande.

Såsom känt, har den ekonomiska situationen på den svenska landsbygden under de senaste årtiondena undergått väsentliga förändringar. En betydande avfolkning av landsbygden har ägt rum, i sammanhang med emigrationen och med den till följd av rikets växande industrialieering ökade inflyttningen till städer och fabrikssamhällen Torpareklassens minskning har varit ett led i denna allmänna folkutflyttning, vilken träffat alla klasser av lauthefolkningen. Orsakerna till torpareklassens tillbakagång hava fördenskull i icke ringa mån varit sådana ekonomiska faktorer, som i allmänhet föranlett lantbefolkningens bortflyttning och som alltså icke haft sammanhang med de särskilda förhållanden, vilka varit förenade med torpinstitutionen.
32

Att dragningen till städerna och industrien samt till Amerika numera är en av de allmännast verkande orsakerna till torpens övergivande, har bestyrkts av flera för några år tillbaka i sammanhang med emigrationsfrågans utredning verkställda enquêter. I motsats mot förhållandet i äldre tid, då torparen vanligen emot sin vilja uppsades av jordägaren, får enligt dessa utsagor torpens försvinnande senare tid i främsta rummet tillskrivas torparnas frivilliga lämnande av torpen, oftast under påverkan av lockelserna till bättre avlönat arbete utom jordbruket. Tillfällena till sådant arbete äro numera vida talrikare än förr och arbetsförtjänsterna i högst väsentlig mån stegrade. Framför sin förutvarande ställning föredrager torparen att vara en fri, lös arbetare, som har bättre betalt, som kan friare disponera sin tid och som ej är bunden för en längre tid framåt på samma plats eller hos samma arbetsgivare. Såsom bidragande omständighet kommer härtill den allmänna brist på intresse för jordbruket och ringaktning för detsamma, som på senare tid gjort sig gällande inom ganska vidsträckta lager av allmogebefolkningen.

Förorsakas sålunda torpareklassens nutida minskning i väsentlig grad av allmänna ekonomiska förhållanden, så medverka dock härvid även ett flertal särskilda orsaker, sammanhängande med torpinstitutionens beskaffenhet och med de speciella förhållanden, varunder torpareklassen lever. Detta kan förstås redan därav, att denna folkklass, jämte de närstående s. k. backstugu- och inhysesklasserna, äro de kategorier av den svenska allmogebefolkningen, vilkas numeriska tillbakagång har varit starkast. Denna tillbakagång har vidare i påfallande grad träffat, icke endast de uppväxande elementen av dessa klasser, men jämväl antalet av familjeförsörjare; under det att bondeklassen, som även lämnat och lämnar ett betydande tillskott till folkströmmen från landsbygden, det oaktat i fråga om familjeförsörjarnas antal icke har minskats, utan tvärtom på flera orter ökats. Beträffande torpareklassens minskning böra sålunda, förutom de ovan angivna allmänna orsakerna, vissa särskilda faktorer hava gjort sig gällande.

Dessa särskilda orsaker till torpareklassens tillbakagång hava främsta rummet sin rot i de förändrade förhållanden, som under senare tid inträtt på lantbrukets arbetsmarknad, samt de nya åskådningar och krav, som i sammanhang därmed gjort sig gällmde hos arbetsklassen.

Samtidigt med den ovan omnämnda starka stegringen av arbetslönerna utom jordbruket har, i synnerhet sedan slutet av 1880-talet, jämväl försiggått en betydande stegring av arbetsförtjänsterna inom jordbruket. Särskilt hava tjänstehjonslönerna samt priserna å fria dagsverken och å ackordsarbete stigit starkt i höjden. Dessa
33
lönestegringar hava, liksom stegringen av arbetslönerna utom jordbruket, gjort torparna alltmera missnöjda med deras förutvarande ställning. Under de ifrågavarande, förändrade förhållandena hava de sedan äldre tid bestående, under den rikliga tillgången på arbetskraft och de förutvarande lägre arbetslönerna avslutade arrandevillkoren för torpen synts torparna för hårda. In natura utgående dagsverksprestationer äro vanligen i sina fluktuationer konservativare än penningegottgörelser. Många jordägare hava ej velat lämpa rättsgörelsen för torpen efter dagsverkenas stigande värde, eller de hava försummat att i tid göra detta. Torparnas villkor hava i sådana fall ej förbättrats i proportion till arbetslönernas allmänna stigande, och mången gång har torparen till följd härav uppsagt torpet, emot jordägarens åstundan och till olägenhet för denne.

I fall som dessa har alltså orsaken till torpareklassens förminskning i så måtto legat på jordägarnas sida, att dessa varit ovilliga eller ansett sig oförmögna att jämka torpvillkoren efter arbetsmarknadens förändrade förhållanden. Detta har emellertid endast gällt om en del av jordägareklassen i riket, knappast om den större delen. Måhända än vanligare har varit, att jordägarna, med hänsyn till de förändrade förhållandena på arbetsmarknaden och till behovet av att kvarhålla sina torpare, nödgats sänka dagsverksprestationerna samt, vilket är en mycket allmän företeelse, övergå från dagsverken till kontant arrende. Dagsverksskyldighetens ersättande med penningarrende har nästan alltid påyrkats av torparen, som vid stigande dagsverkspriser ansett för sig förmånligare att erlägga arrende, eller som icke velat vara underkastad tvånget av bestämda dagsverken, vilka han ansett medföra olägenheter för den fria och mest lönande dispositionen av hans arbetskraft. Jordägarna hava mycket ofta varit nödsakade att tillmötesgå denna fordran. Därefter hava från torparens sida fordringar ofta framställts på sänkning av penningearrendet, och jämväl härpå har jordägaren nödgats gå med, för att icke riskera att få torpet stående obesatt. Denna utveckling från dagsverksskyldighet till penningearrende, vilket senare sedermera successivt nedsatts, har varit det kanske mest karakteristiska draget i torpinstitu- tionens senaste utveckling.

Där nu en sådan modernisering av torpvillkoren ägt rum, hava torparna visserligen, enligt utsago, oftare kvarstannat. Men dessa medgivanden från jordägarens sida hava lett till andra svårigheter, som föranlett att även i dessa fall torpets bibehållande ofta har omöjliggjorts. Då dagsverksskyldigheten bortfallit, har torpinstitutionen förlorat sin gamla karaktär och det väsentligaste av sin betydelse såsom arbetssystem för jordbruket. Torpen hava övergått till vanliga arrenden, det patriarkaliska förhållandet, med åtföljande moraliska
34
förpliktelser från husbondens sida, har bortfallit, och de rent ekonomiska synpunkterna vid torpjordens utarrendering hava trätt skarpare i förgrunden. Sedan, på sätt ovan anmärkts, allt flera eftergifter måst göras i penningeavgälden, hava torparrendena ofta av jordägarna befunnits ofördelaktiga eller rent av förlustbringande. Torparens små kunskaper, minimala resurser och brist på maskiner ha för honom omöjliggjort en rationellare brukning av torpjorden; avkastningen av torpet har till följd därav varit dålig, och torparrendet, vid jämförelse med andra arrenden, litet. Jordägarens kostnader för hus, ved och gärdsel hava fördenskull blivit knappt betalda, det har icke lönat sig att sätta torpens byggnader och jord i fullgott skick, och torpsystemet i den ifrågavarande formen har blivit oekonomiskt. Jordägaren har slutligen till följd därav funnit sig nödsakad att uppsäga torparen och riva ut torpet.

Torpens nedläggande har således under senare tid, allt efter omständigheterna i varje fall, förorsakats av två huvudorsaker: antingen att jordägaren icke sänkt torpprestationerna efter torparens fordringar, till följd varav denne senare uppsagt torpet, eller att torparen tilltvingat sig sådana nedsättningar i samma prestationer, att torparrendet slutligen blivit för jordägaren ofördelaktigt.»

Angående de av Torpkommittén framställda förslagen till åtgärder för det avsedda syftet tillåta vi oss återgiva efterföljande redogörelse och granskning av jur. kand. Curt Rohtlieb, i ett häfte av Svensk Tidskrift för år 1912. Denna redogörelse lyder sålunda:

»För den av torpkommissionen föreslagna lagstiftningen hava fyra huvudsyften varit bestämmande: att reglera jordägarens skyldighet att tillhandahålla och underhålla byggnaderna; att tillförsäkra torparen ersättning för vissa jordförbättringar; att underlätta avsöndringar; samt att bereda tillfälle för vissa lägenhetsinnehavare att inlösa lägenheten.

Beträffande dagsverkstorp eller annan under huvudgård lydande lägenhet, där åbyggnaden ej tillhör arrendatorn, skall ägaren enligt förslaget vara skyldig att vid tillträdet tillhandahålla bostadshus och för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i brukbart skick ävensom svara för underhållet därav under arrendetiden. Denna grundsats står i god överensstämmelse med jordägarens egenskap av tillika arbetsgivare och, i vidsträckt mening, kapitalist. I talrika fall, kanske i regel, hava för resten liknande bestämmelser redan länge tillämpats.

Betydelsefullare är då den brukaren av samma slags lägenhet i förslaget tillförsäkrade rätt till ersättning för nyodling, trädgårdsanläggning och annan jordförbättring än sådan, som avser bättrande
35
av brister vid tillträdet, om fastighetens värde därav varaktigt ökats. I jämförelse med gällande lag (den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, §§ 17 och 18) är detta ju ganska radikalt. Betydligt längre i hävdandet av torparens rätt till frukten av sitt arbete går emellertid den finska lagstiftningen om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde av den 12 mars 1909, ehuru den i många avseenden givit anledning till allvarligt klander. Brukare av torp eller landbolägenhet, som förbättrat legoföremålet i avseende å jord eller nödiga byggnader och övriga anläggningar, har av samma lagstiftning (§ 25) helt generellt förklarats vid legotidens slut berättigad till ersättning för värdeökningen, dock ej mera än den kostnad, som vid legotidens slut vore av nöden för arbetets utförande. Det av kommissionen uppställda villkor för ersättningsskyldighet från jordägarens sida, att värdet skall hava ökats »på varaktigt sätt», förefaller föga rationellt. Ett värde, varaktigt eller ej, som härrör ur torparens arbete, bör väl ej av en lagstiftning, tillkommen särskilt för betryggande av torparens rättsställning, tillerkännas jordägaren utan all ersättningsskyldighet. Om exempelvis arrendatorn försatt jorden bättre kultur, är förbättringen tydligen föga varaktig, för såvitt nämligen jordägaren ej ständigt håller jorden i samma kultur. Med andra ord: jordägaren drar vid lägenhetens övertagande vinst av arrendatorns odlingsflit, men behöver, med hänsyn till sin egen möjligen inträffande försumlighet, ej ersätta dennes kostnad och besvär. Följden av en sådan begränsning av ersättningsskyldigheten, och därmed även av brukarens odlingsiver, kan säkerligen icke sägas vara gagnelig för det allmänna. I den händelse säker utredning om förbättringens värde ej kan förebringas, torde, med tillämpning av vanliga rättsgrundsatser, det icke vara jordägaren utan arrendatorn, som blir lidande i följd av antydda svårighet. Dessutom är att märka, att kravet på varaktighet, vars betydelse i lagtexten alls ej finnes antydd, säkerligen kan giva anledning till talrika meningsskiljaktigheter.

Än mindre nödigt förefaller förbehållet i samma paragraf, att ersättning för nyodling ej utgår, med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen, eller arrendatorn före dess företagande hos jordägaren anmält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen och de ungefärliga gränserna för det tillämnade odlingsområdet, ävensom genom intyg av behörig person styrkt, att området lämpar sig för odling samt att odlingen är för fastigheten fördelaktig.

Naturligen måste arrendatorn, såsom redan antytts, för att tillerkännas ersättning förebringa tillräcklig bevisning om det genom hans arbete ökade värdet, för vilket ändamål syn före och efter förbättringarnas vidtagande väl i regel är nödvändig. Men i detta
36
sakförhållande ligger väl tillräcklig trygghet för jordägaren. Själv är arrendatorn säkerligen oftast bäst i stånd att bedöma, var han med fördel kan anbringa sin arbetskraft, åtminstone om man frånser större odlingsföretag, varom här ju i regel ej är fråga. Använder han den illa, får han stå sitt kast. En inskränkning i detta avseende genom lag skulle säkerligen göra mer skada än gagn. Det föreslagna intyget »av behörig person» blir då allenast en onödig formalitet, som lätt kan avskräcka brukaren. Jordägarens samtycke åter är visserligen, för den händelse skogsavverkning ingår i det planerade odlingsarbetet eller detta kan lända till skada för jorden, en nödvändig förutsättning, och mot obehöriga röjnings- eller odlingsarbeten torde jordägaren genom strafflagens kap. 24 vara tillräckligt skyddad. Men då jordägarens samtycke ju bleve nästan liktydigt med en utfästelse att lämna ersättning för arbetet, skulle sistnämnda villkor göra de föreslagna stadgandena i ett flertal fall illusoriska. För sitt samtycke skulle nämligen jordägaren kunna uppställa förbehåll, som alldeles överkorsade lagens mening.

Såsom motivering för ifrågavarande stadgande har kommissionen åberopat den s. k. norrländska arrendelagen, som innehåller samma förbehåll för ersättning. Denna sistnämnda lag avser emellertid fastigheter av väsentligt annat slag än nu är i fråga. Den är nämligen tillämplig blott inom större delen av Norrland och Dalarna, där något intensivare jordbruk knappt förekommer, samt avser blott arrende, omfattande inrösningsjord till en vidd av minst fyra hektar. Till övervägande del gäller den alltså hela hemman eller större hemmansdelar och i varje fall blott större brukningsdelar som brukas föga intensivt. Det kan där bliva fråga huvudsakligen om nyodling, vattenavledning eller andra större företag, men sällan eller aldrig om jordens bringande i hög kultur. Torpkommissionens förslag åter avser främst små lägenheter, huvudsakligen i södra och mellersta Sverige, på vilka ett intensivt jordbruk är högst önskvärt.

Man kan väl förstå, att torpkommissionen velat förse de föreslagna nyheterna med alla de begränsningar, som försiktigheten syntes kräva, men om en radikalare utformad ersättningsskyldighet befinnes både till sin motivering rationellare och till sin praktiska verkan lyckligare, har man otvivelaktigt anledning att taga steget fullt ut och stipulera ersättningsskyldighet för alla verkliga jordförbättringar. För att ej ställa legogivaren (= upplåtaren) inför alltför stora svårigheter beträffande ersättningens gäldande har den finska lagen (§ 27) förklarat legogivaren fri från utgivande av ersättning, om han efter verkställd syn erbjuder sig att på oförändrade villkor förlänga legoavtalet på tid, motsvarande värdet av de gjorda förbättringarna. Jordägaren behöver alltså ej betala kontant, men för brukaren är
37
legoavtalets kostnadsfria förlängning i regel en lika värdefull förmån som kontant betalning. En lycklig utväg sålunda för båda parterna.

Att döma av talrika och välgrundade klagomål just i fråga om rätten till ersättning för jordförbättringar kan lagstiftningen på denna punkt med framgång ingripa i utvecklingens gång. På andra punkter, dar lagändring föreslagits, äro utsikterna att ernå mera betydande resultat måhända mindre ljusa.

Såsom ett av de viktigaste hindren för avsöndringar har vidare ofta framhållits svårigheten att befria avsöndrad lägenhet från stamfastighetens gäld, vars belopp mångdubbelt kan överstiga lägenhetens värde. Ökas detta t. ex. genom nybyggnad, riskerar innehavaren att hava nedlagt kostnad och arbete allenast till förmån för upplåtarens fordringsägare. En enkel och effektiv utväg har torpkommissionen anvisat genom att föreslå rätt för lägenhetsägaren att erlägga köpeskillingen genom dess nedsättande hos konungens befallningshavande. Därefter skulle lägenhetsägaren icke ansvara för stamfastighetens gäld i vidare man an köpeskillingen understege det värde, som vid i särskild ordning förrättad uppskattning sattes å lägenheten. Om stamfastighetens ägare ej inom viss tid kan visa sig äga inteckningshavares medgivande att lyfta köpeskillingen, skulle konungens befallningshavande ha att fördela den i samma ordning, som för fördelning av utmätningsvis såld fastighets köpeskilling är stadgad.

En sådan reform syftar skenbart åt motsatt håll mot de två förut omnämnda, i det att den skulle påskynda torparklassens försvinnande och förvandla den till en självständig småbrukarklass. Den står likväl i god överensstämmelse såväl med syftet hos kommissionens uppdrag som ock med tendenserna inom jordpolitiken i övrigt. Ej heller de invändningar, som kunna resas med tanke på inteckningshavare, vilka nödgas mottaga betalning tidigare än avtalats, torde kunna tillerkännas avgörande betydelse. Svårigheten för lägenhetsinnehavaren att anskaffa nödiga medel kommer nog framdeles som hittills att kräva större uppmärksamhet än det formella hindret av sist antydda art. Det är här, som ofta, endast till mindre del som den ekonomiska utvecklingen kan direkt påverkas genom lagstiftning.

Även den sista av de programpunkter, som kommissionens förslag innefattar, lösningsrätten, syftar till torparens förvandling till jordägare.

Beträffande lägenheter, som upplåtits på viss tid, ej understigande 49 år, har kommissionen föreslagit, att nyttjanderättshavaren, under vissa förutsättningar, efter upplåtelsetidens utgång skall få inlösa lägenheten, om dess jord i värde understigcr åbyggnaderna och dessa tillhöra honom. Vid lägenhetens värdering skulle därvid hänsyn icke tagas till den förbättring, jorden kan hava vunnit genom arbete eller
38
kostnad, som av nyttjanderättshavare nedlagts därå. Värderingen skulle i stället ske med hänsyn till jordens skick vid upplåtelsen, såvitt sådant kan utrönas. Man har därvid tydligen utgått från att frukten av brukarens arbete bör tillkomma allenast brukaren, således en rationellare ståndpunkt än den, som förslagets första huvudpunkt, enligt vad vi förut sett, grundats på.

Att denna lösningsrätt kan väcka betänkligheter, har kommissionen ingalunda förbisett. Invändningar, avseende för fastighetskrediten uppkommande faror, har man velat antecipera genom ett stadgande, att lösesumman, därest inteckning å huvudgården finnes, skulle nedsättas hos konungens befallningshavande för fördelning mellan rättsägande. Svårare har varit att bemöta det inkast, att torparnas ställning i regel knappt skulle förbättrats genom denna lösningsrätt. Ofta skulle säkerligen torparnas begränsade tillgångar göra lösningsrätten illusorisk. De förmåner och den hjälp de ofta kunnat påräkna från huvudgården skulle nog i stor utsträckning bortfalla.

Minst hälften av från olika håll insamlade svar å denna fråga uttrycka visserligen den åsikt, att torparens ekonomiska ställning genom friköpning skulle förbättras, för såvida köpevillkoren icke bleve alltför ogynnsamma. Om gagnet att på en så förbehållsam motivering genomföra en utvidgning av expropriationen, kan man ställa sig tveksam. Det är verkningarna av den äganderätt, varav torparen skulle komma i åtnjutande, som det härvidlag kommer an på. Även om den ifrågasatta lösningsrätten ej skulle få synnerligen vidsträckt användning, torde emellertid dess införande äga sitt berättigande redan i nödvändigheten att icke lämna någon utväg oförsökt förde jordbrukande klassernas bibehållande. Lagstiftaren förfogar ej över någon patentmedicin vid hotande av den ekonomiska utvecklingens lyten. Långt mera förhoppning kan man i denna fråga sätta till verkningarna av en ändring i riktning eller hastighet av jordbruksteknikens egen utvecklingstendens, exempelvis mot ökad kreatursskötsel och rotfruktsodling på smärre brukningsdelar, än till något kommittébetänkande. Vikten att äga samhällslivets företeelser noggrant beskrivna och sammanfattade bör naturligen därför ej underskattas, då ju endast med aktgivande på utvecklingens egen tendens riktlinjer för framgångsrikt arbete kunna uppdragas. Det av torpkommissionen framlagda arbetet innebär med hänsyn härtill otvivelaktigt ett avsevärt steg framåt.»

Svårigheterna att verkligen kunna komma till effektiva åtgärder visa sig alltså i detta fall icke vara mindre än vid andra tillfällen, då man strävar att »bevara» eller på nya
39
banor inleda en institution, som kanske dock redan är i den ekonomiska samhällsprocessen utdömd. Aven här bör man visserligen med all makt söka så mycket som möjligt avskaffa bestående missförhållanden och mildra olägenheterna och svårigheterna vid övergången till nya former; men mest torde dock vara att vinna genom ett positivt arbete för närstående önskemål: här väl egnahemsrörelsen.


[1] Bilaga IX, sid. 26.


The above contents can be inspected in scanned images:
28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39

Project Runeberg, Tue Nov 10 14:59:31 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/utvfraga/07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free