| 39 |
Antalet manliga huvudpersoner inom stattorpare- och statareklassen angives vid nedanstående tidpunkter hava utgjort: [1]
År 1825 ... 9,239 År 1850 .... 17,026 År 1880 .... 34,131 " 1830 .. 10,398 " 1860 .... 23,815 " 1890 .... 33,741 " 1840 .. 14,154 " 1870 .... 31,218 " 1900 .... 33,351
Om man får lita på dessa såsom vanligt mycket osäkra tal, skulle alltså statareklassen hava företett en mycket stark tillväxt ungefär till 1870 men därefter en svagare tillväxt och under senare tider till och med stagnation eller någon tillbakagång. Angående orsakerna till statareklassens uppkomst äro några uppgifter lämnade i Torpkommitténs uttalande här ovan.
Med inräkning av hustrur, familjemedlemmar och biträden uppgives hela gruppen i fråga hava vid 1900 års utgång uppgått till 146,374 personer. På de särskilda länen fördelade sig denna befolkning enligt nämnda års folkräkning på följande sätt:
Malmöhus..............18,410 Kalmar............... 8,450 Östergötlands.........18,213 Örebro............... 6,820 Södermanlands.........18,061 Kristianstads........ 6,582 Stockholms............15,244 Värmlands............ 5,566 Yästmanlands..........10,432 Hallands............. 4,847 Uppsala............... 9,125 Blekinge............. 3,270 Skaraborgs............ 8,637 Älvsborgs............ 2,557
| 40 |
De fyra Mälarelänen ävensom Örebro och Östergötlands län omfatta alltså tillsammans en statarebefolkning av vid pass 78,000 personer, eller mer än hälften av slutsumman för hela riket. Skåne bidrager med 25,000, de tre länen kring Vänern med nära 17,000 och de tre Smålandslänen med nära 12,000; i de övriga tio länen uppgår statarebefolkningen endast till omkring 15,000 personer sammanlagt.
Statarnas ekonomiska ställning anses allmänneligen vara dålig, och de till Emigrationsutredningen inkomna uttalandena gå i samma riktning. Vi återgiva här några av dem in extenso.
Provinsialläkaren i Åkersbergs distrikt av Stockholms län d:r Erik Ekelöf skriver, i januari 1908:
Såväl i Roslagen som i andra, ganska vidsträckta områden av Sverige förekommer det s. k. stataresystemet eller statareväsendet, det vill säga jordbruksarbetet utföres huvudsakligen med tillhjälp av s. k. statare. Också är det från statarnas klass som en mycket stor del av emigrationen i de nämnda trakterna utgår, och vid en närmare granskning av statarnas förhållanden och levnadsvillkor synes denna utvandring mig ej alls vara egendomlig eller svår att förklara. Då så ofantligt mycket både skrivits och arbetats på ett förbättrande av många andra gruppers av kroppsarbetare ställning i vårt land, synes det mig i hög grad anmärkningsvärt, att statareväsendets många och svåra missförhållanden och avigsidor så litet uppmärksammats. Tänkom oss dessa jordbruksarbetares (statarnas) ställning! Vanligen äro de gifta och hava en talrik barnaskara. Visserligen bebo de å den egendom, under vilken de tjäna, fritt en liten stuga, men denna lämnar dock oftast i avseende på byggnadssätt, storlek och inredning mycket övrigt att önska. Snarast utgör den i flertalet fall exempel på, huru dylika arbetarebostäder ej borde vara beskaffade. Trängsel, mörker, fukt, drag och ej så sällan smuts är vad man i dessa var kanske mest nödvändiga arbetareklass’ bostäder tyvärr alltför ofta får skåda. En dylik statares lön uppgår i allmänhet (i de fall jag påträffat) till mellan 200 och 300 kronor per år, vartill komma en del
födoämnen in natura, vilka dock sällan eller aldrig äro tillräckliga för familjens behov. Hela en dylik statares arbetstid är ägnad uteslutande åt huvudgården. Med den långa arbetstid (c:a 12 timmar) och det ansträngande arbete, vilka i vanliga fall förekomma, blir naturligtvis varken tid eller kraft övrig för stataren till privat arbete. Några slag av försäkring eller understöd vid sjukdom, olycksfall eller dödsfall förekomma i vanliga fall ej. Blir familjefadern långvarigt eller obotligt sjuk, eller blir han av andra orsaker arbetsoduglig, eller skulle han avlida, kastas de övriga, minderåriga eller till kroppsarbete olämpliga familjemedlemmarna utan vidare ceremonier in på ifrågavarande kommuns fattigvårdsinrättning. Statarna antagas i allmänhet per år, och som man av det föregående kan förstå, leva de flesta statarefamiljer i ett ständigt tillstånd av verklig, djup fattigdom. Det gäller vanligen för dem endast att kunna skaffa bröd för dagen åt sig själv och sin familj. Att ställa strävandena högre och på framtiden, därom kan för statarna under nuvarande förhållanden ej bliva tal. Att under dylika förhållanden ombyte av plats och bostad ofta förekommer är naturligt. I verkligheten finnas också många stora egendomar, varest alla eller flertalet statare årligen ombytas. Endast till undantagsfallen torde det höra, att en statare hela sitt liv förblir bofast å samma egendom och bebor samma stuga.
41 Från dessa statarefamiljer är det vi nu årligen se en stor armé av arbetsdugliga unga män och kvinnor lämna landet för att i utlandet, särskilt Förenta staterna, söka, om icke sin lycka, så dock en mera människovärdig tillvaro. Och huru kunna vi väl för närvarande vänta eller begära annat av dem! Vilken framtid skymtar väl för de dessa statarefamiljer uppväxande unga människorna? Antingen att kvarstanna i hembygden, för att frivilligt gå till mötes ett liv av hårt arbete mot ersättning av nätt och jämnt så mycket bröd, som behöves för livets uppehälle. I bästa fall kunna framtidsutsikterna så fall bli att till döddagar få med sin familj bebo den lilla statarestugan. I sämre och tyvärr alls ej ovanliga fall är det dock fattigstugan, som får bliva den av arbete brutne statarens tillflykt på gamla dagar. Vem må därför undra på, att barnen, allteftersom de växa upp och bliva arbetsdugliga, om möjligt söka lämna hemorten för att söka ett tacksammare arbetsfält? Klart är ju, att det är i första rummet just den mera intelligenta, pigga och företagsamma delen av de unga, som har nog företagsamhet och energi att söka sig till andra trakter, där deras arbete bättre betalas. Den trögaste och ointelligentaste, kroppsligen såväl som andligen sämst utrustade delen av befolkningen blir dock, som naturligt är, kvar i hembygden.
| 42 |
Kronolänsman Sigurd Pira, i Norra Vedbo härads första distrikt av Jönköpings län, skriver, i december 1907:
För några år sedan började i stället för torpare anställas statare. Då började statarsystemets blomstring, ett system som jämte lantkommunernas fattiggård utgör den mörkaste fläcken å den svenska landsbygden. Trots de dåliga, ofta usla förhållanden, vari statarfamiljerna leva sitt liv, synes det, som om de stora jordägarna icke skulle hava så svårt att få statare som tjänstehjon. Orsaken därtill torde väl huvudsakligen vara att söka däruti, att när en familj räknas bland statarna på en gård, den har allt för svårt att arbeta sig npp till något annat. En statares liv är både omväxlande och enformigt. Det är rikt på försakelser och umbäranden men fattigt på förströelser och glädje. Så snart godsägaren en tid haft en dräng, gör han allt för att förmå honom att ingå äktenskap, ty så snart familjen är bildad, är godsägaren viss om honom som statare. Löneförhöjning och löften om god framtid locka drängen att stanna kvar, och blott han varit på gården några år, har han svårt att byta sysselsättning; åldern, stor familj och dåliga affärer trycka honom kvar på ett ställe, som han i grund och botten hatar och avskyr.
Statarlönen växlar betydligt i orten men utgöres alltid av kontanta medel och naturaförmåner. Såsom god årlig lön anses följande, som lämnas å en större lantegendom i orten: Kontanta medel ............................. Kr. 275:00 Fri bostad med vedbrand, värt ............... » 150:00 600 kg. råg, värderad till .................. » 72:00 4O kg. vete » » .................. » 4:80 30 kg. korn » » .................. » 3:60 30 liter ärter » » .................. » 4:50 1 1/2 liter oskummad mjölk om dagen, värd pr år » 54:70 1 1/2 liter skummad » » » » » » » 27;35 80 kg. fläsk, värderat till ................... » 80:00 2 1/2 tunnor potatis samt rätt att sätta 1/2 tunna på husbondens jord, värderad till...... » 10:00 ------ eller tillhopa enligt ortens pris vårt ....... Kr. 681:95 varifrån dock avgår utgift för förmalning av säden, som kan värderas till.................. » 7:00 ------ Rest kr. 674:95
Till jämförelse meddelas, att arbetare vid ortens snickerifabriker ofta ha en årsinkomst av 1,000 kronor eller mer.
43 Statarfamiljens bostäder är i allmänhet mycket sämre än en fabriksarbetares. Ett stort kök och en liten kammare upplåtas till bostad åt en statarfamilj oavsett dess storlek. Ovanligt är inte att tio personer bo i ett rum med 25 à 30 kvadratmeters golvyta och ha ett kök som inte rymmer mer än en säng och erhåller sitt ljus genom ett fönster av knappt en kvadratmeters öppning. Ofta är rummen låga och knapphändigt underhållna. Fönster kunna sällan öppnas. Ytterst sällan är fabriksarbetarens hem av denna typ.
I regeln börjar fabriksarbetaren sitt arbete kl. 7 f. m. och slutar detsamma kl. 7 e. m., med raster om tillhopa två timmar. Statarens arbetstider variera under olika årstider, men i medeltal arbetar han 12 timmar på dygnet, och under sommarmånaderna blir det mångenstädes mycket korta måltidsraster.
Fabriksarbetaren är i tillfälle att själv köpa sitt mjöl, sin mjölk och potatis m. m. och kan skaffa den vara han önskar, av god eller sämre kvalité. Stataren måste nöja sig med gårdens produkter, vare sig de äro prima eller sekunda. Ovanligt är icke att statarna få av den säd, som husbonden icke kan sälja, men då staten för året uppgöres, aktar husbonden icke för rov att beräkna naturaförmånerna efter ortens pris på prima vara.
Härmed har jag icke velat säga, att alla statare i trakten hava det så uselt, men de kunna vid en eventuell flyttning få det. Och då tal är om orsakerna till emigrationen, måste man först och främst framdraga de dåliga förhållandena och påvisa vad utsikter statarna hava, utsikter som mycket ofta komma dem att tänka på fattighuset såsom deras slutliga boning. Ty förr än statarförhållandena ordnats och de gifta kvinnornas tvungna bortarbete förbjudits, skall fattighuset icke bli obebott och emigrationen från ifrågavarande familjer icke upphöra. Det finnes statarfamiljer, som redan hava bidrag av fattigvården.
Kronolänsman Gust. A. Lundberg i Handbörds härads östra distrikt, Kalmar län, skriver, i oktober 1907:
Under gångna tider, då god tillgång till arbetskraft fanns, må man ej undra över att en stor del av vårt folk närde förhoppning att i ett främmande land söka sig en bättre utkomst än vad dem här kunde beredas. Vad nu särskilt jordbruket beträffar, var detsamma icke så långt kommet, att det ansågs lönande att med större arbetskraft än nödvändigt driva detta. Efter denna tidsperiod började de stora lautgodsen att bildas, genom inköp av mindre hemman, som lades under de större herregårdarna, som erhöllo sin arbetskraft från utlagda torp, vars innehavare fullgjorde sina skyldigheter i dagsverken
och annan skatt enligt kontrakt. Härtill kommo en del ogifta lagstadda tjänare vid huvudgården. Efter att en ny period inträtt, under vilken de stora godsägarna insågo att lantbruket, rätt skött, kunde bära sig, övergick man till det s. k. statsystemet, det säkerligen för vårt land olyckligaste arbetssystem som kunnat upptänkas, och med ringa skillnad från ett slavsystem, med arbetare, vilka i början icke hade det stort bättre än vanliga fattighjon. Ingen skillnad gjordes på om statfamiljen var stor eller liten, staten var densamma. Den var knappt tilltagen och beräknad att utgå till större delen in natura. Den kontanta lönen skulle även omsättas på herregården, i det att stataren var skyldig att, vad han dessutom för sitt uppehälle behövde, köpa detta vid gården, som tillhandahöll en del varor till oskäligt höga pris. En annan olägenhet var, att dessa statare på inga villkor kunde erhålla en enda jordlapp mera än där de fingo sätta sin statpotatis. Så kallade backstugor var en förskräckelse för godsägaren, och därav smittades även den mindre hemmansägaren, vilken någon gång upplät en mindre, oodlad jordremsa, oftast otillgängligt belägen från gården, och under alla förhållanden endast på s. k. förpantningskontrakt på vissa år. Statarens framtidsperspektiv, då hans löneförmåner voro så knappt tilltagna, att de nätt och jämt räckte till det dagliga brödet, var på ålderdomen fattighuset med allt dess elände. Från denna statkarlsperiod härledes vår massutvandring.
44 Då statarens egna barn vuxit upp och kommit till en mognare ålder, insågo de alltför väl föräldrarnas slaveri och fattigdom, som de mången gång själva fingo erfara genom det knappa brödet. Vad var då naturligare än den tanken hos barnen: vi måste göra något för att våra fattiga föräldrar på sin ålderdom icke skola komma på fattighuset, men vad? I det egna landet kunde det ej gå, och så hägrade åter Amerika för dem. Det behövdes icke så mycket penningar på den tiden, och inom kort var Amerikaresan en verklighet. I avskedets stund gavs alltid det löftet att efter framkomsten till det förlovade landet sända hem penningar till far och mor samt, om lyckan var god, fribiljetter till syster och bror. Sant är att dessa löften också i många fall hållits. Men ännu finnes statsystemet kvar, fastän under mycket förbättrade villkor, vilka dock ej äro tillfyllest, då levnadskostnaderna stigit i vida högre proportion än förmårnerna. Hemslöjden finnes icke mera, och stataren är mera än förr hänvisad att, utom sin stat in natura, köpa sina övriga behov av närmaste lanthandlande, mången gång på kredit med därav följande högre pris. Ännu finnes ingen möjlighet för en statkarl att av sin inkomst kunna avlägga något för ålderdomen. När barnen bliva vuxna, få de begiva sig ut att tjäna. Hade det funnits tillgångar att utrusta dessa barn, så vore deras väg också given, och det vore till
Amerika. Vad som nu håller dem kvar i närheten av hemmet och födelsebygden är brist på tillgångar att komma längre. De som ej taga tjänst i lantbruk söka sig till industrien.
45
Att förhållandena inom statareklassen i regeln äro mycket otillfredsställande, torde icke kunna bestridas. Man kunde invända, att så länge arbetssökande finnas som foga sig i dylika villkor, så är därvid intet att göra. Men detta resonemang håller icke streck. Det fanns folk, som nöjde sig med industriens villkor också före yrkesinspektionens inrättande, men detta hindrade icke staten att föranstalta om sagda inspektion, med uppgift att tillse att nödvändiga åtgärder vidtogos för fabriksarbetarnas hälsa, säkerhet och trevnad. Det finnes då icke heller något hinder att anordna en inspektion också för statareväsendet. Då antalet hithörande familjer icke uppgår till mycket mer än tiondelen av antalet familjer inom industrien, skulle en dylik inspektion icke bliva någon alltför vidlyftig sak. Ännu mera underlättas den därav, att de levnadsförhållanden, som beteckna statarnas tillvaro, äro långt mindre växlande än industriarbetarnas, liksom ock statareväsendet är mera koncentrerat, då det huvudsakligen återfinnes i vissa delar av mellersta och södra Sverige.
[1] Bilaga IX, sid. 26.
