| 82 |
I detta ämne äro redan så många och vidlyftiga utredningar förebragta, att det ej kan vara fråga om att här öka deras antal. Blott några synpunkter må framhållas, som visst icke äro nya men dock, enligt vår mening, icke så beaktade som de borde vara.
Den första av dessa är, att orsaken till den bedrövliga utvecklingen i Norrland ligger vida mera i olämplig lagstiftning och brister inom statsförvaltningen än hos sågverksbolagen. Redan vid avvittringen träda oss dessa förvaltningens missgrepp till mötes. Vi låna byråchefen Kinbergs ord, vilken, såsom bekant, hörde till Norrlandskommitténs medlemmar.
| 83 |
»Genom det planlöst frikostiga sätt», säger hr K., »varpå avvittringen utfördes, gavs det egentliga upphovet till den nu brännande Norrlandsfrågan. Påbörjad redan under 1600- och 1700-talen, slutfördes avvittringen under 1820--1870-talen, med undantag för lappmarkerna, där den i vissa socknar ännu pågår. Dess ändamål var tvåfaldigt, nämligen: dels att bereda för ägarna av redan befintliga hemman full visshet och säkerhet om deras ägorymd och, där så behövdes, giva dem fyllnad från kronans allmänningar och överloppsmarker, dels ock att lämna för idoga arbetare tillfälle till ny hemmansanläggning på kronans nyss nämnda marker samt således befrämja landets uppodlande och bebyggande. Det var alltså ett stort och fosterländskt syfte, som uppställdes för avvittringen och för vars genomförande fastställdes viss ägovidd, som i de olika landsdelarna skulle tilldelas hemmanen. Grunden för områdestilldelningen var skattetalet eller mantalet. För varje mantal skulle i Jämtlands län tilldelas från 500 till 3,000 tunnland i inägor, skog och utmark, och i förhållande därefter för mindre hemmantal, allt efter markens beskaffenhet samt mer eller mindre godhet. Därvid skulle icke tagas i beräkning s. k. impediment, såsom sjöar, berg, odugliga mossar m. m. Genom särskilda kungl. brev ökades ägovidden för vissa socknar, i synnerhet inom Härjedalen. I Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län skulle tilldelningen ske med 700--2,500 tunnland duglig mark enligt ungefär enahanda bestämmelser. För de två nordliga länens lappmarker bestämdes skogsanslaget, för mantal räknat, till 5,000--20,000 kvadratrev (894--3,571 tunnland).
Undersöker man nu, huru dessa avvittringsförfattningens huvudgrunder i praktiken tillämpats, finner man snart att man tillåtit sig att tolka dem på ett sätt, som är svårt att förklara, än mindre försvara.
Till en början har man nämligen i mycket stor utsträckning, och uppenbarligen i alldeles oträngda mål, låtit hemmanen erhålla det maximum, som latituden för områdestilldelningen medgivit. Vidare har man företagit sig att gradera marken så, att denna ej inräknats i området till sin verkliga vidd, utan efter en uppskattad mindre godhet; man har t. ex. i vissa fall gått så långt, att marken beräknats motsvara endast 1/8 av sin verkliga vidd. Härigenom har det tilldelade området blivit vida större, än vad handlingarna formellt utvisa såsom avvittringens resultat. Slutligen har, i mycket avsevärd omfattning, duglig skogsmark betraktats såsom impediment och tilldelats hemmanen utan att tagas i beräkning vid områdets bestämmande. Det är således icke något ovanligt, att hemmanen erhållit mångdubbelt så stora områden, som de enligt avvittringens grundsatser, rätt förstådda och tillämpade, bort erhålla.
| 84 |
Det är ju förvånande fakta detta. Huru har dylikt kunnat ske, mitt i vår strama, pedantiska svenska statsförvaltning? Sakförhållandet är emellertid klart: i Norrland hava arealer, stora såsom furstendömen, utan ringaste rätt avhänts det allmänna och skänkts till enskilda. Och dessa enskilda ha icke förstått att göra sig skänken till godo. Den stora sågverkskampanjen uppstod; millioners värden gingo såsom utför en rutschbana, och där vinsten till en början stannade, var hos de första sågverksbyggarna och de första timmerköparna. Skogsägarna, bönderna, som ursprungligen fått den stora, oförskyllda presenten, stodo där med en ringa lösepenning och med -- den livslånga grämelsen.
I själva verket hade Norrlands befolkning varit fullkomligt okunnig om den revolution på världsmarknaden, som redan kommit till stånd i fråga om skogens värde. Detta är ju icke första gången, som ekonomisk okunnighet varit vårt folks fördärv, och blir väl icke heller den sista. Och i förevarande fall kan okunnigheten nog både förklaras och i viss mån försvaras. Men någon gräns måste dock rimligtvis begäras, och där okunnigheten går över alla gränser, står ej i mänsklig makt att hindra, att den leder till missgrepp och förluster. Det är icke endast i Norrland som sådant inträffat; och i dylika fall får man dock, om man är förnuftig, rättvisligen tillskriva sig själv skulden.
Att nu Norrlandsbönderna ej gjorde detta, utan grepos av ytterlig grämelse, när de funno den egendom de bortslumpat för några tusental kronor i själva verket vara värd hundratusental eller millioner -- detta är ju också fullkomligt mänskligt. Men härvid förbisåg man även, att det ej var bonden själv, som givit skogen detta ökade värde. Utan trävaruindustriens uppkomst och de kapital, den erfarenhet, energi och framsynthet, som nedlades i denna, skulle bondens skogar i själva verket ej varit värda ens de hundra- eller tusental kronor, som han verkligen uppbar. Här var en »oförtjänt värdestegring» -- den största, som någonsin förekommit i vårt land.
| 85 |
Emellertid var »Norrlandsfrågan» icke kommen med detta. Den uppstod först när sågverksbolagen begynte inköpa böndernas hela hemman -- till en början förekom i regeln endast att man betingade sig avverkningsrätten till skogen. Att saken tog en ny ofördelaktig vändning, är återigen vår ekokomiska lagstiftning i främsta rummet skulden till. Det naturliga och rimliga hade ju varit, att om skogsägaren ville sälja, han då fått sälja undan så stor del av skogen som han själv ej behövde, och så behålla resten av skogen, jämte inägorna. Om så fått ske, skulle de norrländska bondgårdarna behållit sin självständiga ställning, ja, fått den högst betydligt förbättrad; och något bolagsvälde hade icke behövt uppstå. Men nu var i regel detta naturliga tillvägagångssätt i lag förbjudet; i de flesta fall måste bonden antingen sälja hemmanet i dess helhet, både skog och inägor, eller också icke sälja alls. Att då ett mycket stort antal föredrogo att sälja, är ju fullt förklarligt. Att de gamla innehavarna sedan av resp. bolag arrenderade sina förra hemman (med fråndragning av skogen), visade sig i många fall vara ett olyckligt grepp, enär ett jordbruk i Norrlands inre bygder icke kan bära sig utan skog. Men ofta stod icke något annat den gamla jordägaren till buds -- helst om han på ett eller annat sätt förslösat köpesumman, vilket icke var ovanligt.
Arrendatorernas ställning på bolagsgårdarna var alltid svår, emedan man hade svårt att reda sig med ekonomien; men den kom att närma sig rättslöshet, därför att ännu ingen arrendelag fanns.
Att bolagen på detta sätt inköpte bondehemmanen var emellertid länge mindre vanligt. Sågverksägarna nöjde sig för det mesta med att förvärva avverkningsrätten till skogen, vanligen på femtio år. Nu kom lagstiftningen med ett nytt missgrepp: avverkningsrätten fick ej längre upplåtas på femtio år, utan endast på tjugu, till sist endast på fem år. Nu tvingades bolagen att inköpa hemmanen, för att kunna garantera sig timmertillgång till skäligt pris. Från denna tid är det som Norrlandsfrågan bliver brännande.
| 86 |
Under trävarurörelsens första tider hade utan tvivel oerhört många övergrepp och missbruk ostraffat ägt rum. Vår egentligen för dagens löpande ärenden tränade statsförvaltning hade stått maktlös och rådlös inför denna väldiga ström av nya företeelser, som på intet sätt läto intvinga sig inom de gamla trånga formerna. Korruptionen trädde till; man känner en Treffenbergs hjältemodiga kamp emot den, och huru han åtminstone i ett fall lyckades lägga den i öppen dag. Att vår formalistiska rättskipning icke alltid förmådde bemästra detta kaos av en ny värld, är alltför väl känt och bevittnat.
Kanske den största förbittringen åstadkoms av bolagens övermakt på kommunalstämmorna, vilken garanterades dem av den graderade röstskalan. Tvärt emot vad som vanligen anses, torde nog i regeln denna makt hava begagnats med hovsamhet; men naturligtvis voro övergreppen ändock talrika, och dessa befäste i sin ordning allmogens uppfattning, att man var av stat och samhälle maktlöst utlämnad i de penningstarka bolagens våld.
Alla de missförhållanden, som nu ski]drats -- och åtskilliga andra dessutom -- voro i själva verket i första rummet framkallade av brister i lagstiftning och förvaltning. Detta är något som icke får glömmas, om man skall kunna göra sig en rättvis uppfattning av Norrlands ekonomiska historia under det senaste halvseklet.
I ett par fall hava dessa missförhållanden numera avhjälpts: den kommunala rösträtten är reformerad i demokratisk riktning, och en arrendelag är äntligen kommen till stånd. Beträffande Norrlandsfrågans kärnpunkt har man försökt sig med den nya »Norrlandslagstiftningen», för vilken här ej behöver redogöras. Att förhållandena i verkligheten dock icke undergått någon förbättring, göres troligt av att utflyttningen från Norrland aldrig varit så stor som under det senaste årtiondet.
Under kampen om »Norrlandslagarna» har de norrländska jordbrukarnas uppfattning fått fullt tillfälle att göra sig hörd, och därom vore ju intet annat än gott att säga, om blott en
| 87 |
Sågverksägarnas uppfattning av Norrlandsfrågan har framlagts bl. a. av d:r Frans Kempe, i en broschyr om »Trävaruindustriens debet och kredit», ett avtryck av en artikelserie i Stockholms Dagblad år 1911. På grund av sakens vikt tillåta vi oss här att i utdrag återgiva det väsentligaste av denna broschyrs innehåll. [1]
»Hade de lagstiftande myndigheterna haft förutseende, skulle de, då trävaruindustrien började sin verksamhet, stiftat en ägostyckningslag, som medgivit hemmansägaren att avskilja den skogsmark, varav hemmansägaren för sitt jordbruk ej hade behov. Därmed hade vunnits en i såväl socialt som nationalekonomiskt hänseende lämplig skilsmässa mellan jordbruk och skogsbruk. Jordbrukaren hade i så fall fått behålla vad han bör äga och industrien fått förvärva den skogsmark, som för den är nödig och utan den vore värdelös.
Det stigande skogsvärdet har föranlett en mängd försäljningar, och vid arvskiften har man alltför ofta haft att välja mellan försäljning av hela hemmanet eller skogens skövling. Hade jorddelningslagarna medgivit, att den huvudsakliga skogsmarken blivit frånskild, så skulle allmogen alltjämt varit ägare av så gott som alla norrländska hemman.
Att den jordbrukande befolkningens självständighet lidit avbräck, beror sålunda av brist på förutseende hos de lagstiftande myndigheterna och ej, som allmänheten tror, av bolagens begär efter jordbruk, ett begär, som de visserligen aldrig känt.
Ägostyckningslagen av 1896 var ett steg i rätt riktning för avhjälpande av dessa olägenheter. Den verkade nämligen dels så, att hundratals hemmansägare, som voro i behov av att sälja, kunde
avyttra större eller mindre del av sin skog men behålla resten, dels så, att mängder av jordbruksdelar återgingo till den jordbrukande befolkningen. Tyrärr har dock denna lag blivit hävd och ersatt med en annan, som visserligen icke fyller den uppgift, som avsetts med densamma.
88 De nuvarande jorddelningslagarna i Norrland, kompletterade som de äro med förbud för bolag att köpa jord, lägga i själva verket nästan oöverstigliga hinder i vägen för allmogen att återförvärva sådana i bolagens ägo befintliga jordbruksdelar. Det är nämligen högst få bönder, som, sedan de förlorat sin rätt att sälja skogsmark till bolag -- den s. k. överloppsskogen är i realiteten ingenting att räkna med -- hava råd att betala det pris, som måste fordras, då inägojorden med åbyggnader skall åtföljas ej blott av för husbehov nödig skogsmark utan även av odliagsmark och betesmark -- allt enligt de bestämmelser förrättningsmannen kan anse lämpliga. Att bolagen äro förhindrade att i stället för den mark, de skola avträda, förvärva annan, torde även inverka på priset. Erfarenheten visar ock, att det av Kungl. Maj:t och riksdagen lagade recept, enligt vilket allmogen tilllåtes återförvärva bolagshemmanens jordbruksdelar, närmast verkar som ett förbud.
Ännu kunna ju på många ställen i Norrland hemmanen klyvas eller odlingsmark från dem upplåtas. Men klyvningen har länge fortgått och kan ej fortgå för all framtid. Redan nu blir vid hemmansklyvning mångenstädes det odlade och odlingsbara området alltför knappt för att kunna föda en jordbrukare, och på flera ställen i Norrland hava så många torplägenheter försålts, att lagen ej tillåter avskiljandet av flera sådana. På alla de ställen i Norrland, där hemmansklyvning ej längre med fördel kan äga rum eller där torplägenheter ej längre finnas att tillgå -- i framtiden blir det så överallt --, måste de bondsöner, som icke få övertaga fädernehemmet söka sin utkomst som arbetare. De hava då att välja mellan att bliva industriarbetare vid kusten, att utvandra, eller att stanna i fädernebygden och där finna sitt uppehälle genom arbete i skogarna. Givetvis önska de helst begagna den sistnämnda utvägen, och arbete saknas ej heller om vintrarna, och alltefter som rationell skogsvård blir införd, kommer ej heller arbete om somrarna att fattas. Att denne arbetare önskar eget hem, faller av sig självt; han är ju icke van att hyra bostad och köpa all sin föda. Närmast låge då till hands att han finge förvärva ett bolagshemmans jordbruksdel. Tilläte honom gällande lagar att inköpa blott inägojorden med åbyggnader, skulle mången gång hans fader eller broder kunna förhjälpa honom därtill, därest hans egna medel ej räcka; men varken han själv eller fadern äger i vanliga fall tillräckliga medel att inköpa alla de härligheter, det lagstadgade
receptet föreskriver. Han måste alltså avstå från köp eller låna medel därtill, och då erfarenheten visar att jordbruk i Norrlands skogsbygder ej kan bära någon nämnvärd skuld, föredrager han i de flesta fall att avstå, därest köpet ej kan ske på andra villkor än dem lagen föreskriver. Lyckligtvis finnas ännu en del enligt 1896 års lag styckade hemman att köpa och många som anse att det är förmånligare att äga en mindre egendom utan skuld än en större med skuld. Detta sistnämnda förhållande styrkes tillfullo därav, att av de enligt 1896 års lag styckade bolagshemmanen de, som omfattat endast inägojord med åbyggnader, hava varit de begärligaste. Prisen på dylika egendomar hava nämligen i de flesta fall understigit 1,000 kr., och då inägojorden med åbyggnader i allmänhet omfattar 30 à 40 tunnland, varav endast 10 à 12 tld öppen jord, har köparen med rätta ansett, att han kunde använda övriga 20-30 tunnland till bete och skogsbörd. Lagstiftarna hava emellertid icke varit av samma uppfattning; de hava tvärtom ansett, att det är till skada för bondsonen att förvärva blott inägojord med åbyggnader. Härav kan man icke draga någon annan slutsats, än att det för honom vore förmånligare att hyra bostad och köpa mjölk, smör, kött, potatis och spannmål, eller allt vad hemmanet giver, än att till billigt pris få förvärva detta hemman.
89 Det stora felet är, att man ansett att allt jordbruk i Norrland bör ägas av jordbrukare i egentlig mening, vilka man därför velat förse med allt möjligt gott, och att man har glömt att verkligheten alstrat och allt fortfarande kommer att alstra övergångsformer eller blandformer, såvitt nämligen tillstånd därtill gives. En hel del av den norrländska befolkning, som i detta nu i huvudsak lever av industri, besitter nämligen därjämte lyckligtvis någon jord.
Man har väl alla skäl att antaga, att hemmansägarna i Norrland hädanefter som hittills i allmänhet få flera än en son, men att däremot sönerna n:r 2, 3 och 4 etc. av faderns hemman hädanefter ej alltid -- rätteligen mera sällan -- kunna få den jord, de önska sig. Att genom lag förhindra dem att efter råd och lägenhet förvärva sådan jord, som är till salu, måste i längden väcka missnöje, och smärtsamt måste det kännas att icke få skaffa sig ett eget hem, när medel icke saknas och säljare finnes.
Den nya arrendelagen har lagt ytterligare hinder i vägen för inköp av bolagshemmanens jordbruksdelar. Oavsett huru dessa äro beskaffade -- om blott bestående av inägojord med åbyggnader eller styckade enligt receptet -- kunna de nämligen säljas blott vart femtonde år, när arrendetiden utgår.
Statsmakterna vilja uppenbarligen ej tillåta, att man i Norrland lever av både jordbruk och industri; man måste välja ettdera yrket.
Flera övergångsformer få icke tillkomma, och bondesönerna n:r 2, 3 och 4 etc. hava snart ingen annan möjlighet att skaffa sig eget hem än att utvandra. De måste bort till länder, där jorddelningen är fri.
90 Envar borde efter råd och lägenhet få köpa den jord, han önskar. En person nöjer sig med en tomt för det hus, han ämnar bygga; en annan vill därjämte hava jord till en trädgård eller en bit åker för att föda en ko eller par; en tredje åter vill helt ägna sig åt jordbruk och önskar därför förvärva ett hemman. Varför skola icke de förstnämndas önskningar få fyllas lika väl som den sistnämndes? Det synes vara föga konsekvent att arbeta för att alla skola få eget hem och för detta ändamål anslå lånemedel, men samtidigt hindra jorddelningen. Jag känner idustrisamhällen i Norrland, kring vilka all för industriarbetaren lämpligt belägen jord, som enligt lag får säljas, redan är bortsåld, men där mängder av arbetare finnas, som skulle vilja köpa tomter. Man hänvisar till det undantag, som i jorddelningslagarna är gjort för bildandet av egnahemskolonier, men den rätten har föga betydelse i Norrland. Stora arealer åkerjord äger bonden icke, och vad han har därav vill han behålla. En stenbacke här och var säljer han däremot gärna, och arbetaren nöjer sig därmed. Alla arbetare hava icke heller i ett givet moment tillräckliga medel för att kunna köpa den jord, de önska; en är köpare i dag, därför att han redan sparat den nödiga summan, en annan åter först om några år, när även han lagt åsido vad han för köpet behöver. Vi arbeta på reformer till arbetarens bästa, men tillåta honom ej att, när han har råd därtill, få förvärva sig det stycke jord, han önskar köpa, ehuru denna hans önskan kanske varit drivfjädern till hans sparsamhet. Att med samma iver arbeta i tvenne motsatta riktningar, så att resultatet blir = 0, är i sanning sällsamt.
Under många år har jag känt mig upprörd över, att icke även den mindre bemedlade, utan att skuldsätta sig och under alla förhållanden, skall äga rätt att köpa jord i Norrland, där sådan finnes i överflöd, och det har på det högsta förvånat mig att icke alla partier velat tillmötesgå en så rimlig önskan. Man har velat straffa industrien för dess jordförvärv, men i själva verket straffar man bondsonen och arbetaren. Och man har icke förstått att, när industrien på grund av gällande lagar varit nödd och tvungen att inköpa även skogshemmanens jordbruksdelar, så borde dessa lagar hävas, men visserligen icke nya lagar skapas som verka så, att de nästan omöjliggöra jordbruksdelarnas återgång i bondehand och sålunda förhindra en gottgörelse av den skada som skett.
Mången anser att, av enbart sociala skäl, alla jordbruk i Norrland böra vidmakthållas. På sin tid ägde Giles Loder de stora Gellivareegendomarna -- c:a 1 million tunnland. Bland dessa förekommo
mängder av nybyggen. En del av dem, belägna i Råneå socken, indrogos till staten, på grund av försummad odling, och utlades till kronoparker. Sedan dess hava hus och jord än ytterligare fått förfalla, och arrendatorerna hava sannerligen varit att beklaga. Odlad jord får sålunda även i Norrland vanhävdas, när den tillhör staten -- någon anmärkning i ovannämnda hänseende har mig veterligen aldrig förekommit --, och en arrendator av kronojord synes under vissa förhållanden vara en helt annan man än arrendatorn av ett bolagshemman. Man kunde annars tycka, att då nybyggen på grund av försummad odling indragas till staten, borde även dessa av sociala skäl omedelbart sättas i stånd. Då så ej sker, frestas man att tänka, att staten livligt intresserar sig för jordbrukets utveckling och människornas väl på bolagens mark, men visserligen icke på sin egen. Mig synes emellertid, att staten har minst lika stora sociala förpliktelser som bolagen, och att statsmakterna, innan den ensidiga norrländska vanhävdslagen antogs, bort se till att staten i avseende å sitt jordbruk och sina arrendatorer ej hade något att förebrå sig.
91 Domänstyrelsen var på sin tid erbjuden att av ovannämnda Gellivare- egendomar inköpa en större skogsareal, däri inbegripen ett hundratal nybyggen, även de mestadels belägna i Råneå socken. Den erhöll denna affär på hand under, om jag minns rätt, 2 månaders tid. Vid utgången av den bestämda tiden kunde Domänstyrelsen emellertid ej bestämma sig. »En smart affärsman» -- jag citerar hr Lindhagen -- »trädde då emellan och berövade staten affären.» Jag är i tillfälle att kunna upplysa om, att Råneå socknemän, som närmast skulle berörts av ett statsköp, med mycket blandade känslor motsågo ett sådant och därför med glädje hälsade utgången. De visste nämligen, att om staten blivit ägare av dessa nybyggen, skulle de förvandlats till kronoparker och sålunda undandragits all kommunalbeskattning men kommunen icke förty fått sköta fattigvården; och den erfarenhet, de redan ägde om de förut till staten indragna nybyggena, var i detta avseende icke vidare tilltalande. Men de visste ock att, därest ett bolag bleve ägare, så måste detsamma fullgöra odlingsskyldigheterna, skatteomföra nybyggena och betala dem åsatta utskylder.
Alla de kommuner i Norrland, där staten äger stora delar av jorden, hava i själva verket ingen anledning att glädja sig häröver. Överhövan höga kommunalutskylder och vägskatter samt dyrbara vägar äro nämligen en oundviklig följd av stora statsdomäner. Ligga byarna intill varandra, kunna gemensamma skolor upprättas och byvägar till skälig kostnad byggas, men så kan icke ske, när byarna äro åtskilda av stora kronoparker. De kommuner, där staten äger 3/4 eller mer av marken, äro därför att beklaga.
Med ovanstående har jag velat visa, att staten i Norrland, där den
äger så stora domäner och för dem ej betalar några utskylder till kommunerna, faktiskt utövar större förtryck än någonsin något bolag. Härom skrives eller yttras dock icke ett ord, under det att bolagsvälde och bolagsförtryck är i varje mans mun. Även i detta avseende intager staten sålunda en särställning.
92 Till sist har man ansett, att trävaruindustrien ej sköter sina försäljningar som sig borde, samt att den ej förädlar varan i den utsträckning som ske kunde. Den förstnämnda anmärkningen är i viss mån berättigad; svenskarna äro tyvärr ej fullgoda köpmän. De äro alltför optimistiska, när marknaden är god, alltför pessimistiska, när den är dålig, och de sakna förutseende. De veta därför mera sällan, när de böra hålla fast vid sina priser och när skäl föreligga att sänka dem.
Men förmildrande omständigheter finnas. Trävaror äro en skrymmande artikel. Knappast någon brädgård i Norrland rymmer ens ett års produktion, och säkerligen finnes ingen, som rymmer två års. Det tjänar för övrigt icke mycket till att vidga brädgårdarna, ty varan undergår försämring, därest den en längre tid lagras. En stor brädgård är ock både dyrbar och svårskött, och risken vid en eldsvåda ökas i samma proportion som lagret ökas.
Man måste erkänna, att trävaruindustrien i avseende å försäljning av sina produkter ej alltid handlat visliga; men även om staten eller en trust övertoge försäljningarna, så skulle förhållandena ej kunna ändras i så väsentlig grad som mången tror, ty i sista hand äro vi beroende av världsmarknaden och de övriga träexporterande länderna. Även staten eller trusten skulle därför mången gång nödgas sälja till förlustbringande priser.
Påståendet, att förädlingen ej är driven till högsta möjliga punkt, är däremot näppeligen riktigt. De som påstått detta hava förbisett de hinder, som vissa importerande länders tullskrankor resa. Så kunna vi endast till England och dess kolonier samt till Holland, och i någon mån till Danmark och Egypten, sälja våra hyvlade varor. De hyvlerier som finnas äro ock mer än tillräckliga för dessa länders behov. Då Kap och Australien inskränka sina köp, måste många hyvlerier minska sin verksamhet.
Att antalet exporterande snickerifabriker minskats i stället för att ökas, torde visa att denna art av förädling ej är vidare lönande, och ända till de sista åren har ej heller lådfabrikationen burit sig. I sistnämnda avseende har dock en glädjande förändring ägt rum, och möjligt är att inom detta område verksamheten kan väsentligen vidgas. Sannolikt är ock att inom kort lådfabrikernas antal kommer att ökas.
93 Om man sedan vill göra sig reda för trävarurörelsens kreditsida, är första posten på denna sida flottbargörandet av Norrlands och Dalarnes älvar. Professor Gunnar Andersson har beräknat kostnaderna härför till 50 millioner kronor. Denna summa är emellertid alltför låg. Den kan utan överdrift fördubblas. Professor Andersson har förbisett, att konsten att reglera ett vattendrag icke kom med ens, att den erfarenhet man vann vid reglerande av ett vattendrag, ej i alla avseenden kunde tillämpas på ett annat vattendrag, eftersom vattendragen hava skiftande karaktärer och alltså kräva skiftande åtgärder, samt att på grund av dessa omständigheter många ombyggnader, förändringar och tillägg varit av nöden. I själva verket fortgå sådana alltjämt i våra vattendrag. I detta nu äro emellertid de flesta flottleder amorterade och sålunda allmän egendom. Alla skogsägare i Norrland hava bidragit till detta resultat, men dock i väsentligt olika grad. Av den stora summa, som behövts för att flottbargöra våra floder, har huvudparten tillskjutits av bolagen och de skogsägare, som för 50--60 år sedan till dem på arrende uppläto sina skogar. Staten har obestridligen i förhållande till den mängd skog den äger lämnat minsta bidraget. För att klargöra, vad flottledernas upprensning och flottningens ordnande betyder för skogsvärdet, vill jag nämna, att, då jag började min verksamhet, en stock, avverkad inom Åsele socken och nedkörd på hnvudvattendraget (Ångermanälven), i flottning och amortering kostade en krona och tio öre, under det att den nu kostar endast 6 à 7 öre. Varje timmerstock i Åsele socken har sålunda stigit värde fullt ut en krona, och varje träd 1:50 à 2 kronor, beroende av vad detsamma lämnar. Visst är att värdet av all skog i Norrland, genom att floderna blivit apterade till transportleder och kostnaderna härför äro amorterade, stigit med en eller annan milliard, samt att vi härför i första rummet hava trävaruindustrien att tacka, som förrättat allt arbete, förskotterat nödiga medel och lämnat största bidraget till flottledernas amortering.
Nästa post på kreditsidan äro de uppfinningar och förbättringar, som ständigt gjorts och göras inom det industriella området. Varje uppfinning och varje förbättring ökar nämligen skogens värde och kommer varje skogsägare till godo, vare sig han arbetar eller sover, vare sig han vill industriens utveckling i Norrland eller med all makt motsätter sig densamma. Om någonsin är detta en oförtjänt värdestegring, som direkt eller indirekt kommit alla Sveriges invånare till godo!
Alla veta vi t. ex., att cellulosaindustrien skapat möjlighet att med fördel använda de lavbehängda smågranar, varav Norrlands skogar överflöda, samt att den därigenom i högsta grad underlättat skogsvården, men få torde de vara som brytt sin hjärna med att
övertänka, vad dessa faktorer betyda för staten, de enskilda skogsägarna och landet i sin helhet.
94 Anskaffandet av marknader för de skogförbrukande industriernas alster är en annan men föga uppmärksammad post. Det har dock varit förenat med stort besvär och stor risk att finna och utnyttja en ny marknad. Och staten har i detta avseende på intet sätt behövt hjälpa industrierna i Norrland. För deras räkning har den ej utsänt handelsstipendiater eller lämnat medel till en exportförening. De norrländska industrierna ha i båda avseendena skött sig själva.
Till sist har trävaruindustrien, under den tid den existerat, från utlandet tillfört Sverige den enorma summan av 6 à 7 milliarder kronor. Man kan alldeles icke föreställa sig, huru tillståndet i Sverige vore, därest så ej skett; men man torde dock kunna påstå, att vi i så fall alldeles icke haft råd att bekosta alla de kulturella och sanitära åtgärder, som under de sista årtiondena vidtagits; att vårt försvar ej nått sin nuvarande ståndpunkt; att kommunikationernas utveckling blivit väsentligen fördröjd; samt att arbetslönerna ingalunda varit vad de nu äro. Jag vågar t. o. m. betvivla att jordbruket nått den punkt, varå det nu befinner sig, ty guldinflödet har spritt sig över hela landet, ej blott över Norrland.
Enligt allmän uppfattning borde trävaruindustrien icke fått förvärva den skog, den äger. Den hade ändå bort utföra sitt värv och sålunda arbetat endast till fördel för staten och alla andra skogsägare, men icke till egen fördel. Då stat och enskilde alltjämt äga fyra femtedelar av Norrlands och Dalarnes mark, men bolagen endast en femtedel, så kan ju härpå svaras, att industrien verkligen i huvudsak arbetat för andra. Anföras kunde vidare, att den femtedel, som industrien förvärvat, ej borde anses vara en alltför överdriven ersättning för det arbete den uträttat, allra helst bolagen icke fått denna femtedel till skänks. De hava, som alla andra, betalat sina skogsegendomar, och då priset för dessa stegrats i samma mån som de genom industriens arbete erhållit högre värde, så har man ju rätt att säga, att industrien betalat andra för det arbete som den själv utfört. Man kunde t. o. m. tycka, att det vore rimligare, om stat och enskilda skogsägare till industrien lämnade åtminstone någon ersättning för det höjda skogsvärdet, än att industrien förbjudes att förvärva ytterligare skogsmark och sålunda hädanefter är tvungen att utan ersättning i någon form arbeta för andra. Mänskligt är, att när man vet med sig att man kan mångdubbla en egendoms värde, man inköper densamma för att själv komma i åtnjutande av värdestegringen; övermänskligt däremot att arbeta, taga risken, lyckas att mångdubbla egendomens värde, men ej ens söka att förvärva den, utan lämna hela vinsten åt egendomsägaren.
95 Skulle industrien, därest den från början förbjudits att förvärva skog, kunnat utföra sitt värv? Varest skulle i så fall de hundratals millioner kronor tagits, som åtgått till fiottledernas iordningställande, till uppförande av sågverk, hyvelverk och cellulosafabriker samt till arbetarebostäder, brädgårdar, magasin etc.? Skogen måste släppa till de nödiga medlen; någon annan möjlighet fanns icke. Många sågverksägare nöjde sig med att på längre tid -- vanligen 50 år -- arrendera skog; andra, mer förutseende, insågo, att därest företaget skulle äga bestånd för framtiden och skogsvård kunna äga rum, det vore nödvändigt att skaffa egna skogar. Men fastän mycken mogen skog fanns att tillgå, dröjde det dock mer än ett halvt sekel, innan trävaruindustrien nådde sin fulla utveckling. Kapital fattades i landet, och det var ej så lätt att med ens omsätta skog i pengar, ty även marknader saknades.
Man började vanligen med skeppning av bjälkar för att därigenom få något kapital till sitt förfogande, uppförde billiga vattensågar av enkel beskaffenhet och avverkade endast de skogar, som lågo närmast kusten, varigenom man undgick den dyrbara flottningen. För övrigt saknades medel att fiottbargöra ens huvudvattendragen, och knappast någon torde i trävaruindustriens barndom hava tänkt sig, att det kunde löna sig att flottbargöra även bivattendragen. Så småningom växte dock kapital och insikt och därmed även företagsamheten, ångsågar byggdes, det ena vattendraget efter det andra gjordes fiottbart, gemensam flottning och sortering infördes etc., allt med påföljd att alla Norrlands förut värdelösa skogar dock till sist fingo ett värde, vilket ock hittills alltjämt varit i stigande. Svårigheter av mångfaldig art har industrien haft att övervinna, varibland de tekniska ej varit de minsta. Ingen tänker nu på dessa svårigheter; man glömmer så lätt föregående generationers gärningar och de förhållanden, under vilka dessa levat. Förvisso kan man dock säga, att därest till alla andra svårigheter kommit förbud för industrien att förvärva skog, så skulle i detta nu ingen industri funnits och Norrlands skogar vara lika värdelösa som de voro i början av förra seklet.
I England söker man på allt sätt att förskaffa industrien den jord, varav den har behov, och i detta avseende äro de engelska arbetarna ej de minst ivriga, ty de förstå sitt eget intresse. Uppfattningen här och den i England äro sålunda vitt skilda. Obestridligt är emellertid att det engelska folket är klokt och företagsamt, att England därför är rikt och världshärskande, men att det svenska folket är fattigt och Sverige utan vidare anseende. Engelsmännen och deras ättlingar förstå konsten att taga sig fram, varhelst de befinna sig. De uppfostras till män, som veta att lita endast på sig själva och att handla
klokt och i rätta stunden, vi till drömmare, vilka samhället i värsta fall har skyldighet att taga hand om.
96 Företagsamheten är numera internationell. Vi ha fått bevittna, och bevittna alltjämt, hurusom européer, framförallt engelsmän, uppsöka de platser av jorden, där något är att göra, taga hand om utvecklingen och bärga hela eller delar av vinsten till det egna landet. Detta varken kan eller bör hindras, ty det är en naturlig sak att den, som äger förmåga, kapital och verksamhetsbegär men saknar tillfälle att inom eget land kunna utveckla dessa egenskaper, uppsöker områden, där dessa kunna nå full utveckling, och för mänskligheten som sådan är det en välgärning att förmågan och kraften få göra sig gällande. Jag har nyligen haft tillfälle att studera, hurusom en handfull engelsmän under loppet av ett tjugutal år omdanat ett land, där rättslöshet och våld, lättja och fattigdom härskat i århundraden. Ett sådant arbete är till mänsklighetens nytta, och varje land, där företagsamheten står stilla, så att till följd därav landets naturliga hjälpkällor icke tagas i anspråk, eller där sådana förhållanden råda, att företagaren riskerar att genom våld och orättfärdighet se frukterna av sitt arbete gå sig ur händerna, blir förr eller senare föremål för en sådan omdaning, ty mänskligheten kommer att behöva all jordens resurser. Förr eller senare bli därför dessa begagnade, varhelst de finnas.
Kombineras de stora nationernas företagsamhet med en naturlig trötthetskänsla hos industriens män i Norrland, kan situationen bli farlig. Agitationen och de fientliga åtgärderna kunna nämligen framkalla frestelse att inteckna bolagens egendomar och försälja obligationerna till utlänningar. Både vår jord och vära stadsfastigheter äro emellertid redan i stor utsträckning belånade i utlandet, varigenom detta redan har stora intressen att bevaka i vårt land. Men dessa intressen borde icke i onödan ökas, ty med varje ny belåning av svensk egendom i utlandet stiger risken av en inblandning utifrån i våra inre angelägenheter, något som vår självständighetskänsla ej kan tåla.
Frestelsen att sälja sin egendom till utlandet är dock givetvis ännu större. Man påstår att trävaruindustrien i Norrland är internationell. Så var det i stor utsträckning, men så är det icke längre. Endast ett verk -- dock ett av våra allra förnämsta -- äges numera av utlänningar, och i några få verk ha dessa ännu mindre andelar. Efter många års strävanden ha vi sålunda omsider kommit därhän, att de flesta av våra sågverk i Norrland ägas uteslutande av svenskar. Är det meningen att omintetgöra resultatet av dessa strävanden genom att framtvinga aktieförsäljning till utlandet?
Vore Norrland en del av U. S. A., så hade man grundade skäl
att antaga att inom kort dess gruvor skulle vara kända och bearbetade, dess vattenfall monterade, mäktiga industrier hava uppblomstrat, befolkningen hava mångdubblats och landet vara genomkorsat av järnvägar, ty amerikanarna hava ej blott förmåga, företagsamhet och kapital, utan de äro även vidsynta. Vi kunna emellertid icke tävla med dem i något av dessa hänseenden, allra minst i det sistnämnda.
97 Alltför många av oss synas ej hava insett, att Sverige liksom alla andra kulturländer måste omvandlas till industriland. De anse därför fortfarande, att jordbruket är den enda viktiga näringen.
Andra åter förstå ej, att vår ekonomiska utveckling i främsta rummet beror av sådana industrier, som av allmänheten ej behöva upptaga någon skatt. Att motarbeta dessa industrier vittnar om en inskränkthet, som intet annat folk gjort sig skyldigt till.
Allmänheten ställer stora anspråk på det produktiva arbetets män. Härom vore icke så mycket att säga, därest arbetet finge fortgå utan störande ingrepp, så att företagaren kunde känna tillförsikt och arbetsglädje. Men att -- såsom åtskilliga göra -- på honom ställa de mest vittgående anspråk och samtidigt söka hindra företagsamheten och kapitalbildningen, det är oförnuft, ty han kan ej fylla anspråken, därest man binder hans vilja och stäcker hans verksamhetsbegär. Dessa negationens andar, vilkas mål det är att skapa missnöje, må icke bliva de bestämmande, ty av missnöje kunna vi icke leva. Det är hög tid att de, som utföra det produktiva arbetet, tillåtas arbeta i fred, ty det är dock av detta arbete som alla Sveriges invånare skola finna sin utkomst.»
En sak som noga bör beaktas är, att vad som vederfarits Norrland icke är något »besynnerligt» och enastående; det är tvärtom vad som hänt och händer överallt i världen, när den moderna storindustrien gör sitt inträde i en gammaldags bygd, som hittills grundat sitt näringsliv väsentligen på naturahushållning. Nordamerikas hela väldiga uppblomstring i våra dagar, inom industri och bergsbruk, inom handel och järnvägsväsende, är ingenting annat än ett användande i stort, och med långt större hänsynslöshet, av samma tillvägagående, som givit sig tillkänna i Norrlands näringsliv. Och följderna äro mångenstädes desamma. Detta sista är icke någon tröst för oss, men det giver alltid anledning att studera det sätt, varpå man i Amerika söker avhjälpa svårigheterna.
För att nu återvända till vårt eget lands förhållanden, så
| 98 |
Man saknar också i vårt land denna ekonomiska skapareglädje, som är ett så utomordentligt karakteristiskt drag hos amerikanarna och även hos engelsmännen och hos nutidens tyskar. Men man må också medgiva, att förhållandena i vårt land icke äro mycket uppmuntrande för en dylik skapareglädje. Misslyckas man, är man en svindlare och bedragare; lyckas man, är man en blodsugare och rövare.» Vårt folk har ej lärt sig ännu att på rätta sättet uppskatta den ekonomiska företagsamheten. Man säger, att vi i Sverige icke hysa den vederbörliga respekten för kroppsarbetet, och detta är tyvärr sant. Men det är lika olyckligt, att vi icke ha den skyldiga respekten för det ekonomiska arbetet i dess helhet -- varken när det sker med hand eller med huvud.
Under striden om Norrlandsfrågan har man å ömse sidor sökt värdesätta Norrlands möjligheter såsom jordbruksland
| 99 |
Över huvud förefaller det en utanförstående besynnerligt, att ej boskapsskötseln långt före detta hunnit en vida större utveckling i Norrland än som hittills skett. Att det moderna, fullt rationella jordbruket ännu ej kunnat genomföras allestädes här uppe, är ju ganska begripligt; men skulle ej Norrlands ängar och betesmarker kunna uppbära en enklare, så att säga primitivare boskapsskötsel under mellantiden? Är verkligen den betydliga fodertillgången här uppe fullt tillgodogjord, på det sätt som kunde ske även under ett mera gammalmodigt jordbruks hägn? För avsättningen behöver man ju icke sörja; allmänt känt är, att livsmedelstillförseln är otillräcklig inom många av Norrlands sågverksbygder och att mycket numera måste hämtas från Finland.
[1] Vi ha ej ansett nödvändigt att markera de ställen där
uteslutningar skett, emedan sammanhanget torde tillräckligt tydligt
framgå ändå. Vid ett par tillfällen ha, för sammanhangs åstadkommande,
smärre redaktionsändringar måst göras.
