| 100 |
I vårt uttalande i emigrationsfrågan i november 1906, återgivet också i Bilaga XIX, ägnades några ord även åt våra fiskeriförhållanden. Vi återgiva dem här ännu en gång; den något patetiska tonen kanske förefaller mindre lämplig nu, sedan åtskilliga hithörande frågor åtminstone blivit föremål för den allmänna uppmärksamheten, men den förklaras av de verkligen besynnerliga förhållandena härutinnan ännu för några få år sedan.
»Med att befrämja fisket menas i vårt land alltid att träffa anstalter för att draga upp så mycket fisk som möjligt ur sjön. Sedan ligga på själva fiskeplatserna -- tyska uppköpare och tillägna sig brorslotten av förtjänsten. Huru många millioner och tiotal millioner kronor skulle ej under de senaste trettio åren ha stannat kvar i Bohuslän och Blekinge, om vi haft öga för nödvändigheten att avhjälpa dessa grova missförhållanden? Men man frestas att ihågkomma det gamla ordet: »Med seende ögon se de intet.» Däremot: gäller det yrkets tekniska sida, måste erkännas att mycket under dessa årtionden gjorts för vårt fiskes förkovran. Men varför då hava ställt sig så absolut likgiltig för avsättningsfrågan, som dock kunde hava renderat så mycket mera för jämförelsevis mindre arbete? Har man ej här ett talande intyg om vårt svenska folks underliga felsyn i ekonomiska ting: att alltid tänka på tekniken och låta avsättningen -- sköta sig själv!
Det säges, att någon förbättring inträtt också i detta fall under senaste år. Må så vara. Är förbättringen också tillräcklig? Och i alla händelser, vem giver oss åter vad som under årtionden huvudlöst slösats bort?
Under nära trettio år skänkte havet vid Bohusläns kust vårt folk praktiskt talat i obegränsad mängd en god och billig folknäring i den
bohuslänska sillen. Vad gjorde nu våra kommunikationsanstalters vårdare för att i möjligaste mån göra landet detta överflöd till godo, genom snabba förbindelser till avlägsna landsdelar för lägsta möjliga undantagsfrakter? En lång tid var svaret det gamla vanliga: intet. Så kom en tid, då det kanske fick mildras till: otillräckligt. Är vad som för närvarande göres allt vnd som för det stora syftet vore möjligt? Väl är fisket ju ej längre detsamma som förr; desto angelägnare är att taga vara på det som är kvar.»
101
Under de senaste åren hava åtskilliga åtgärder vidtagits för att råda bot på en del av de ovan anmärkta missförhållandena. År 1911 beslöt riksdagen byggandet under de närmaste åren av 24 fiskehamnar, därav 3 i Bohuslän. Ännu är dock ingen av dessa hamnar fullbordad. Om otillräckligheten av åtgärderna för fiskeriprodukternas distribuering vittnar alltjämt den oproportionerligt ringa förbrukningen av fisk och de av mellanhänderna uppjagade priserna t. ex. i Stockholm. En del försök, både offentliga och enskilda, hava visserligen gjorts att ordna dessa förhållanden, men hittills hava dessa försök merendels misslyckats.
Om betydelsen av en tillfredsställande organisation i detta hänseende yttrar sig Axel Vilh. Ljungman, i Ekonomiska Samhällslivet, II, sid. 217, på följande sätt:
»Erfarenheten allestädesifrån visar på det mest otvetydiga sätt, att det är en för den fiskande gynnsam avsättning för fångsten, som utgör den allra främsta drivfjädern i fråga om fiskfångstens utveckling. Om det stora skotska sillfisket vet man sålunda, att det uteslutande har regeringens kraftiga åtgärder till uppammandet av en fullgod och möjligast likformig sillsaltning samt en därigenom lönande avsättning för fångsten att tacka för sin storartade utveckling, och samma lärdom har man fått från andra håll, ja till och med från det berömda holländska s. k. »stora» fisket ...... En gynnsam avsättning utgör den ekonomiska förutsättningen för all produktion; och det är alldeles givet, att om man befrämjar avsättningen av fångsten, så skola fiskarena, i samma mån som de härigenom få högre betalt för sin fångst, även äga större resurser att skaffa sig bättre materiel och att i allmänhet förkovra näringen samt ägna sig åt sådana former för densammas utövning, som först med en rikare avkastning äro möjliga att bringa till stånd.»
| 102 |
I Betänkandet ha vi förut yttrat några ord särskilt om fisket i Bohuslän. Därvid beröres också frågan om den bohuslänska fiskeribefolkningens bostadsförhållanden. Enligt en utredning av år 1898 bodde i länets 131 fiskelägen sammanlagt 26,924 personer, i 5,609 hus, av vilka endast 1,453 lågo å egen grund, men de övriga 4,156 å ofri grund. Med hänsyn till de påtagliga missförhållanden, som här mångenstädes gjort sig gällande, har saken varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet, men någon lösning av frågan har ännu icke kommit till stånd, med undantag för de fiskelägen, som äro belägna å Hvitfeldtska stipendieinrättningens hemman. Jämlikt Kungl. brevet den 6 november 1906 få nämligen denna inrättnings skärgårdslägenheter försäljas, och försäljningen har också redan i ganska stor skala gått i verkställighet, om ock under åtskilligt missnöje över det sätt varpå den skett. I fråga om övriga fiskelägen har, såsom sagt, någon åtgärd ännu icke vidtagits. Vi ha tydligen här en »Norrlandsfråga» i smått, och denna har, lika litet som den större, ännu hunnit någon tillfredsställande lösning.
Vända vi oss till insjöfisket i vårt land, så torde väl få
anses allmänneligen erkänt, att detta hittills varit mycket försummat.
En betydande inkomstkälla och ett förträffligt näringsmedel äro här
att vinna med någon omtanke och energi i fråga om tillgodogörandet.
Omfattande vetenskapliga förarbeten sägas vara gjorda för vårt
insjöfiskes upphjälpande, och en lag om gemensamhetsfiske är äntligen
av 1913 års riksdag antagen. Vi få alltså kanske hoppas, att i
detta fall bättre tider stunda.
