| 103 |
Inom nutidens svenska bergshantering intager ju frågan om den norrbottniska malmexporten ett synnerligen betydelsefullt rum. Hela historien om dessa lappländska gruvor skall väl en gång stå såsom ett av de besynnerligaste bladen i Sveriges hävder. Vi erinra här endast om några strödda data: gruvornas försäljning till utlänningar år 1864; de besinningslöst fördelaktiga privilegierna till det engelska järnvägsbolaget; svenska statens vägran för ännu blott vid pass ett årtionde sedan att inköpa malmfälten för -- tjugu millioner kronor; samt slutligen de besynnerliga restriktionerna för malmfångsten, genom vilka, bland annat, Norrbottens ekonomiska utveckling tvangs att stagnera och den nutida stora utflyttningen blev en nödvändighet.
Efter innevarande års riksdagsbeslut om malmbrytningens utvidgande får väl denna fråga anses principiellt löst i en lycklig riktning, och det torde således vara obehövligt att här upptaga utrymme med citat ur den rikliga samlingen uttalanden, där Sveriges så gott som alla fackmän stå eniga, ej blott med varandra utan även med Sveriges yppersta affärsmän. Naturligtvis är dock frågan icke slutgiltigt löst ännu, men när den kommer upp nästa gång, må vi hoppas att den ekonomiska uppfattningen även hos allmänheten skall ha stadgats i en riktning, som låter oss få full nytta av dessa oskattbara naturens håvor.
Om en annan betydelsefull punkt i detta hänseende ha vi uttalat oss på följande sätt i Bilaga XIX:
| 104 |
»Grängesberg-Oxelösunds bolag bör ha rätt att i fred få utveckla sin malmfångst i Norrbotten. Men å andra sidan har Sveriges folk rätt att fordra av bolaget, att det ordnar sin avsättning på för landet självt möjligast inbringande sätt. Det skulle ej vara ett svenskt företag, om man ej haft anledning misstänka brister härutinnan. Sådana brister hava legat i öppen dag och allmänt erkänts beträffande de tidigare lappmarksbolagen. De skulle ej varit svenskar, dessa bolags ledande män, om de ej, likaväl som våra sågverksägare förr i världen, vräkt sin vara ut på marknaden, vräkt och slumpat och lämnat åt främmande affärsmän att skörda den större delen av vinsten. Detta är verklig misshushållning med Sveriges naturtillgångar. Och med hänsyn till att all svensk erfarenhet i dylika fall går i en så sorglig riktning, ha vi rätt att till det i viss mån privilegierade Grängesbergsbolaget ställa den frågan: Har i detta fall bolaget undvikit sina föregångares missgrepp? Är avsättningen av våra malmer ordnad så, att verkligen nettovinsten blir så stor som möjligt ock i så hög grad som möjligt stannar på bolagets egna eller svenska händer?»
Svenska staten är numera delägare i de norrbottniska gruvorna. Det ligger alltså även i dess intresse att tillse, att försäljningen av dessa dyrbara naturprodukter ordnas på ett rationellt sätt. Och detta övervakande torde också kunna ske under lämpliga former, utan att bolagets rätt och självständighet behövde trädas för nära.
I ett anförande år 1909 har bruksägaren Carl Sahlin uttalat sig om den svenska järnhanteringens tillstånd och närmaste framtidsutsikter. Vi återgiva därav följande, efter oss tillgängligt referat:
»Sveriges järnhantering har ej blott urgamla anor, utan intager därjämte av ålder en rangställning, som intet annat lands järnindustri kunnat göra densamma stridig. Ännu alltjämt avyttras det svenska järnet till världens alla hörn, så att, om än av naturliga skäl en jämförelse i kvantitativt avseende ej kan komma i fråga, det dock kan sägas, att intet annat järnproducerande land äger ett mera vidsträckt avsättningsområde än det vi äga. Att häri ligger en stor styrka behöver icke påpekas. Emellertid är den härav härflytande stabiliteten i våra avsättningsförhållanden icke numera så pålitlig som förr. Vår utländska marknad är i vissa delar i betydlig mån underkastad växlingar i fråga om de slag av järn, som låta sig exporteras, och endast i ett hänseende är denna marknad oföränderlig: den fordrar alltjämt hög kvalitet på järn.
105 Det är vanligt att anse vårt järns överlägsenhet ligga i de använda råämnenas renhet. Detta innebär dock blott halva sanningen, ty säkert beror densamma lika mycket på den skicklighet och omsorgsfullhet, varmed järnets framställning hos oss bedrives. Den som följt vår järnhantering under de senaste decennierna vet väl, att fordringarna på järn och stål oupphörligen ökats och därjämte i hög grad specialiserats med hänsyn till uppkomna nya behov. Det länder våra metallurger av alla grader till beröm, att de nya fordringarna i allmänhet kunnat fyllas. Utan överdrift torde kunna sägas, att svenskt järn och stål av de högre kvalitetsklasserna i detta nu är ett ädlare ämne än det någonsin varit. Häröver äro vi berättigade att vara stolta, och det ger oss tillika rätt att utan misströstan motse framtiden. Det har mången gång sett mörkt och kritiskt ut för vår exporterande järnhantering, men de olycksprofeter, som spått exportens upphörande, hava hittills alltid kommit på skam. Må så även för framtiden bli fallet!
Den mängd kvalitetsjärn, som över huvud låter sig avyttra, måste enligt sakens natur vara och förbliva ringa. Dess dyrhet förbjuder dess användning till annat än de mest noggranna behov. Därtill kommer, att man sedan länge i utlandet -- delvis med en viss framgång -- sökt och nu ytterligare anstränger sig att genom metallurgiska reningsprocesser framställa en med svenskt järn och stål konkurrerande vara. Vår förhoppning om en alltjämt växande tillverkningsmängd måste därför till väsentlig del grundas på den växande förbrukningen av järn inom landet. För c:a 30 år sedan var Sveriges hela konsumtion av valsat och smitt järn och stål samt gjuttackjärn omkring 160,000 ton pr år. Nu har denna årskvantitet vuxit till omkring 470,000 ton, varav dock, sorgligt att säga, nära hälften täckes genom import. I mån som inomlandskonsumtionen ökades, var naturligtvis järnhanteringen angelägen att söka fylla behovet. Flera av våra största järnverk hava särskilt anordnat sin tillverkning för detta ändamål, och vidlyftiga utvidgningar hava under sista tiden utförts för mötande av den växande efterfrågan och mötande av den utländska konkurrensen. Endast vissa ännu tullfria eller för lågt tullskyddade av de större artiklarna -- visserligen mycket betydande i kvantitet -- hava ännu icke blivit föremål för inhemsk tillverkning, men då man bör kunna vänta, att den nya tulltaxan kommer att fastställa tillräckligt skydd även för dessa artiklar, torde inom kort vår järnhantering komma att leverera största delen av det myckna järn, som nu onödigtvis importeras. Att den dagen snart må komma, det är en väl grundad och sig med varje dag alltmera utbredande önskan, vars uppfyllande med så mycket större intresse
motses, som järnhanteringen för närvarande lider svårt av de rådande tryckta konjunkturerna.»
106
Det kan ej nekas, att man blir något missmodig, när man även från så representativt håll ser vår järnhanterings framtid väsentligen byggas på -- tullskydd och på förbrukningen inom Sverige självt. Vad angår det här uppställda målet, att Sveriges import av tackjärn skall bringas att upphöra, torde meningarna vara delade om, huruvida detta verkligen vore förmånligt för vår järnindustri. Det gives, såsom bekant, åtskilliga stora artiklar, i fråga om vilka man gjort gällande, att deras avsättning betydligt underlättas, om det använda materialet utgöres av annan vara än det i dessa fall onödigt förstklassiga och dyrbara svenska järnet. Att omöjliggöra ett rationellt användande av billigare råämnen, och likaså en annars tänkbar export av dylika billigare, förädlade varor skulle väl icke för oss innebära någon vinst.
Huru vacker än den svenska bergshanteringens månghundraåriga historia är beträffande denna närings tekniska bedrift, får icke förgätas, att bergsbruket från synpunkten av dess betydelse för Sveriges ekonomiska liv under minst hundra år befann sig i tillbakagång, och att även numera dess framsteg äro i kvantitativt hänseende mycket svaga -- med det enda undantaget för senare tiders järnmalmsbrytning. Under sådana förhållanden är det icke underligt, att en stor del av mellersta Sveriges gamla bergslager höra till våra främsta utflyttningsbygder. I detta hänseende kommer bergsbruket bland våra huvudnäringar jordbruket närmast. I bägge fallen har expansionen varit otillräcklig, och det är ju detta moment, som för emigrationsfrågan är det avgörande.
Vårt folk ser alltså längtansfullt mot den dag, då Sveriges mineraliska skatter skola för vårt ekonomiska liv bliva av fullt den betydelse som de i sig själva äro mäktiga att ernå. Härför fordras större kapital, bättre ordnade avsättningsförhållanden på världsmarknaden och visserligen även gynnsammare konkurrensvillkor i allmänhet. I detta senare fall
| 107 |
