- Project Runeberg -  Tankar i utvandringsfrågan /
Industrien

(1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
108

Industrien.

År 1870 livnärde industrien 613,000 människor i Sverige, år 1910, enligt preliminär beräkning, 1,831,000. I förra fallet motsvarar detta 20 procent av vår samtida jordbruksbefolkning, i senare fallet inemot 70 procent. [1] Industrien tillkommer också det vackraste bladet i det sista halvseklet av vårt lands ekonomiska historia; denna näringsgren är det vi i främsta rummet ha att tacka för framsteg och folkökning under denna tid, medan på så många andra områden rått stagnation eller tillbakagång. Och industrien är också vårt förnämsta framtidshopp; på jordbruket kunna vi åtminstone tillsvidare endast ställa den förväntan, att det ej bliver alltför mycket efter och att det icke giver ytterligare näring åt den olycksaliga misstron och avogheten mot -- industrien.

Men så vackra Sveriges industriella framsteg än äro under den senaste mansåldern, får man dock icke förbise vissa skuggsidor och ej heller överskatta de resultat som vunnits hittills. Vad skuggsidorua angår, skola vi återkomma därtill längre fram; beträffande överskattandet, gäller detta icke egentligen vår industri såsom helhet betraktad, men däremot icke så sällan de enskilda branscherna och företagen, särskilt när fråga är att på de vunna resultaten grunda beräkningar och förhoppningar för framtiden. I detta hänseende måste man hava klart för sig de internationella måtten; det händer icke så sällan, att man i stället använder hemvanda mått och proportioner, utan behörig justering efter dem som gälla på världsmarknaden.
109

För att bedöma våra framsteg och vad vi böra fordra av framtiden måste vi göra oss förtrogna med de internationella proportionerna för industriens framsteg i våra dagar. I Emigrationsutredningens Bilaga IV hava vi gjort ett försök att fastställa dessa mått, och sakens vikt är så stor, att vi här återgiva denna framställning ånyo:

»Under de senaste femtio åren har folkmängden inom den europeisk-amerikanska civilisationens råmärken, alltså inom Europa, Amerika och Australien, vuxit med, i genomsnitt, vid pass 1 procent årligen. Huru den industriella produktionen och omsättningen vuxit, framgår av följande tal, som utvisa för några väsentliga branscher den årliga tillväxten, i procent: [2]

Kopparproduktionen, från 1850 till 1907 ....................... 4.05 proc.
Tackjärnsproduktionen, från 1850 till 1907 .................... 4.20   »
Stenkolsbrytningen, från 1850 till 1907 ....................... 4.99   »
Handelsomsättningens kvantitet, från 1867 till 1907 ........... 3.45   »
Handelsflottans förmedlade tontal, från 1894 till 1905 ........ 4.48   »
Godstrafiken på Europas järnvägar, från 1891 till 1906 ........ 4.40   »

Det märkvärdigaste med ovanstående tal är till en början deras jämnhet. De avsedda branscherna äro visserligen icke många, men de äro så mycket mera representativa. Man synes ha grundad anledning att betrakta det såsom ett normalmått, att världsindustrien och världsomsättningen i våra dagar växa med fullt 4 procent årligen.

Att den internationella handeln stannar vid en något lägre siffra, eller blott 3 1/2 procent, är sannolikt framkallat av de senaste årtiondenas starka protektionistiska strömningar. Man erinre sig, att dessa gjort sig gällande ej blott i en stor del
110
av Europas länder utan till och med ännu kraftigare i Förenta staterna.

Den regelrätta utvecklingen inom våra dagars världsekonomiska system är alltså, att folkmängden växer med 1 procent om året och den industriella produktionens omfång åtminstone med 4 procent.

En dylik tillväxt av den industriella produktionen är egentligen en alldeles oerhörd företeelse; den innebär nämligen fördubbling på ej fullt aderton år. Vart adertonde år är således denna produktion ökad till dubbelt mot förr -- och så vidare i geometrisk progression. Åtminstone har så varit förhållandet under de senaste årtiondena. Under de allra senaste åren har, såsom bekant, progressionen varit ännu vida starkare.»

Naturligtvis kan det ej fortgå på detta sätt i det oändliga -- ja, i själva verket knappt mer än under en ganska kort tid ännu. Men så länge denna utveckling pågår, måste även vi följa med i lika rask takt, om vi ej skola ohjälpligt bliva efter.

I den ovan beräknade normala tillväxten av ungefär 4 procent årligen utgöres naturligtvis en betydande del av de tillkomna nya företagen. I fråga om varje särskilt företag för sig få alltså anspråken sättas åtskilligt lägre än 4 procent -- någon bestämd siffra är icke ännu möjligt att fixera. Vid ett bedömande i detalj får ytterligare tagas hänsyn till, att för ett äldre företag den procentiska tillväxten helt naturligt måste så småningom avtaga.

Oaktat allmängiltiga normer icke äro möjliga att fastställa, måste ett aktpågivande av fakta sådana som ovanstående dock föreskriva en viss försiktighet i offentliga uttalanden, prospekter o. d., om man vill undvika att vilseleda. När t. ex. i fråga om vår svenska smörproduktion man för en tid sedan gärna framhöll den storartade utvecklingen, samtidigt med att, faktiskt, den förefunna tillväxten blott uppgick till något mer än 1 procent om året, så vittnar detta endast om
111
obekantskap med sedvanliga proportioner och mått inom våra dagars ekonomiska liv.

Som sagt: den svenska industrien i dess helhet i våra dagar växer på ett mycket glädjande sätt. Men å andra sidan måste erkännas, att tillväxten hos oss ännu till en ovanligt stor del beror på den ständiga tillkomsten av nya företag (delvis neutraliserad, för övrigt, också av ett betydande årligt »avfall»). Detta vore i och för sig långt ifrån ogynnsamt, om de nya företagen så att säga organiskt framväxte ur den gamla industrigrunden. Alltför ofta är detta dock icke fallet. De nya företagen framträda ännu, för det mesta, sporadiskt -- även lokalt strödda över Sveriges hela ofantliga ytvidd. Låt vara, att det i viss mån är naturligt, att begynnelsen är sådan. Men vi äro i starkt behov av, att denna nybörjarespriddhet snart övergår till en samlad, organisk tillväxt, från en redan lagd, solid grund. För att något närmare antyda vad som här av- ses återgiva vi ett av våra uttalanden i Bilaga XIX:

»Vi hava i vårt land ett samhälle, Sundsvall, som hör till de största trävaruhandelsplatser på jorden. Sundsvall har -- vidast räknat -- 30,000 inbyggare. Hos ett i ekonomiskt hänseende högt utvecklat folk skulle dessa båda fakta ej kunna existera vid sidan av varandra: de skulle innebära en motsägelse. En ort, som i något hänseende hörde till de främsta i världen, skulle ej kunna rymma endast något tiotusental människor. I en stad med en så storartad råämnesexport skulle av sig själva uppstå en mängd förädlingsindustrier -- till en början inom samma bransch, sedan, när kapital samlats, även i andra riktningar. Och då en utvecklad förädlingsindustri sysselsätter långt flera arbetare än en råämnesexport, skulle samhället snart hava mångdubblat sin folkmängd. Då skulle i sin ordning krävas också en väldig tillförsel av livsmedel och en stor tillverkning på stället av alla sorters förnödenheter i övrigt: handel och samfärdsel, hantverk och mindre industrier, likaväl som de större, skulle blomstra upp. Med ett ord: ett samhälle, som verkligen i ett hänseende höjt sig till världsrang, skulle utan vidare nå också storleken av en världsstad.

Intet av allt detta har inträffat vid Sundsvall. Ingen förädlingsindustri har växt upp där, och ingen storstadsbefolkning har samlat sig dit. I årtionden har staden fortsatt med sin enda näringsgren: att exportera sin råvara. Och då av rent fysiska skäl den årliga kvantiteten av denna vara ej längre kan uppdrivas i större mängder
112
än som redan skett, så har exporten till sist stagnerat. Och därmed har stagnerat också -- Sundsvall självt.»

Även om vi i detta sammanhang skulle avstå ifrån att diskutera, huruvida det nu sagda är fullt rättvist mot Sundsvall, [3] så måste i alla händelser medgivas, att den skildrade utvecklingsgången är typiskt svensk.

En industriplats i Tyskland är såsom ett träd, rikt förgrenat och sträckande sina armar åt alla håll. En svensk industriplats är ännu för det mesta såsom ett träd utan grenar, sträckande blott den ensamma stammen mot skyn.

På en hel del av våra svenska industriorter har man iakttagit en abnormt ringa giftermålsfrekvens. Delvis beror nog detta därpå, att det mestadels är redan gift folk som flyttar in. Men det betyder också, att när ungdomen på en sådan ort växer upp, så -- flyttar den därifrån.

Orsaken är tydligen: för liten expansion, inga nya grenar på den gamla industriens träd. Denna brist ersättes icke fullt av den i och för sig glädjande talrikheten av nya försök, utströdda över hela vårt land.

Med detta sammanhänger också, att utvecklingen hos oss är så kortvarig. Vi bruka ofta tala om en »amerikansk» folkökning för en eller annan svensk ort, och detta icke alltid i och för sig med orätt. Men skillnaden är, att hos oss räcker detta ett eller annat årtionde på sin höjd; sedan är det slut. En stad med »amerikansk» folkökning i Amerika stannar ej förr, än den är ett samhälle med några hundratusen människor; hos oss stannar folkökningen i regeln, bara det första eller andra tiotusentalet är uppnått.

Man skall säga: detta är den naturliga följden av att vårt folk är litet och kapitalfattigt och vår industri ännu blott i sin begynnelse; och det är naturligtvis så. Men vi skönja åtminstone här målet, efter vilket vi böra sträva.
113

Och icke alltid äro vi utan skuld till att det är som det är. Vi återgiva här ännu ett av våra uttalanden från Emigrationsutredningens Bilaga XIX:

»Vi hava ett fabrikssamhälle, som heter Eskilstuna. Det tillverkar varor, som i sitt slag äro de yppersta i världen, men det sammanlagda tillverkningsvärdet hinner till -- ett par tiotal millioner kronor om året. Och staden själv har 30,000 invånare. Låge Eskilstuna i England, skulle det vara ett samhälle, som gåve uppehälle åt en halv million människor. Dess större fabriker skulle sysselsätta tusentals arbetare vardera, och deras alster skulle försäljas över hela världen.

Man erinrar sig en händelse, som tilldrog sig för några år sedan -- för övrigt icke i Eskilstuna. En svensk fabrikant hade lyckats göra sin tillverkning uppmärksammad å världsmarknaden och mottog en omfattande beställning från utlandet. Hans svar blev: »Min verkstad är icke anlagd för produktion i en dylik skala, och jag önskar ej omlägga den i den riktningen.»

Utan tvivel träffas icke alltid i vårt land den rätta hågen och viljan att bliva stor -- den vilja som skapat både Englands, Amerikas och Tysklands världsvälden, envar inom sitt gebit. Och vi våga hålla före, att när vi i Sverige ha en sådan överlägsen produktion som Eskilstunasmidet och dock icke förmå göra det till en världsartikel, så är detta helt enkelt -- vårt eget fel.

Man skall kanske säga, att det är uppenbar orätt att påstå, att ej svensken skulle vilja bliva stor. Det vore också orätt i fråga om nästan vilket annat mänskligt som helst; men det är sant i fråga om ett gebit: det ekonomiska.

I det fallet har svensken i alla tider varit förunderligt måttlig i sina önskningar, och därför är också vårt folk -- litet och fattigt.

Vill man invända, att det finnes ädlare mål i livet än »to make money», så är detta naturligtvis sant. Varje folks historia präglas av dess eget kynne, och vi svenskar skulle icke vilja byta bort vår historia mot något annat folks.

Men här är det fråga om, huru vi skola kunna bekämpa -- emigrationen.
114

Den viktigaste frågan för den svenska industrien i våra dagar är statens vattenfallspolitik och vattenfallslagstiftningen. Vi äro tyvärr, lika litet här som i fråga om de andra stora samhällsfrågorna, i stånd att lämna något sakligt bidrag till problemets lösning -- och något dylikt ingår väl näppeligen heller i vår uppgift. Men vad envar har rätt att framhålla är åtminstone nödvändigheten av att snarast möjligt komma till ett resultat, så att industrien vet vad den har att rätta sig efter och blir i stånd att återupptaga det i många fall nu avbrutna arbetet. Tiden är sannerligen dyrbar i våra dagar, ej minst för de små folken, som ha en så ojämn strid att utkämpa; och mycket av den dyrbara varan tiden är redan förspillt.

Därnäst måste framhållas nödvändigheten av att vattenkraften i statens hand icke blir för dyr och för svåråtkomlig. Hela vår industriella framtid måste ju byggas på den svenska vattenkraften, men det kan nog mycket lätt ske, även här, att kortsynta beräkningar och byråkratiskt makthaveri göra alla våra förhoppningar om intet. Vår svenska ekonomiska lagstiftning har sannerligen redan ett tillräckligt långt syndaregister att svara för i vårt folks historia; det vore hög tid på att den lånade sin uppmärksamhet icke blott åt teoretiska spekulationer utan i främsta rummet åt det praktiska livets krav.

Även i övrigt har den svenska industrien åtskilligt att klaga över i fråga om den offentliga förvaltningen. Byråkratisk långsamhet och formalism utgöra ett av de ständiga hindren för vårt lands ekonomiska förkovran. Även lagstiftning och lagskipning lämna åtskilligt övrigt att önska. Icke sällan klagas över otillräckligt laga skydd för industriell äganderätt, över lagskipningens formalism och utomordentliga långsamhet samt över den verkliga sakkunskapens otillräckliga inflytande såväl å lagstiftning och förvaltning som å rättsskipning. -- Angående anmärkningarna mot den tekniska undervisningen skall talas under avd, för Undervisningsväsendet här nedan.
115

Såsom nära nog skandalöst måste mer än en gång betecknas det sätt, varpå vår industri behandlas såväl av staten som av kommuner, när man på alldeles otillräckliga grunder -- stundom av uppenbara svepskäl -- går de svenska fabrikerna förbi och vänder sig med sina beställningar till utlandet. Detta är en bedrövlig kvarleva från en tid utan nationalmedvetande men med en massa förlegade manchesterföreställningar och med en uppenbar ringaktning för offentlig kontroll och -- affärsmoral. Den svenska industrien kräver naturligtvis icke privilegium i dylika fall, men den kräver samma behandling, som kommer den inhemska industrien till del bland Europas i detta hänseende mera upplysta nationer.

I fråga om de svagheter, som vidlåda vår industri själv, märkes i första rummet, att den till så stor del är baserad på tullskydd. Under nuvarande förhållanden -- särskilt så länge vi ha livsmedelstullar -- är väl detta en nödvändighet, men all industriens strävan måste dock gå ut på att växa ifrån detta svaghetstillstånd. En tullskyddad industri i ett litet land växer alltid långsamt, men just detta är vad vår svenska industri icke får göra, om den skall fylla sin roll i striden mot -- emigrationen.

Särskilt inom den mekaniska industrien, men nog också inom åtskilliga andra branscher, kräves ovillkorligen en mera genomförd specialisering vid tillverkningen de enskilda verkstäderna emellan. Erkännas må dock även, att detta möter stora svårigheter i ett så litet land som vårt. En genomförd specialisering kräver därför i regeln ett uppdrivande också av exporten, vilket naturligtvis från alla synpunkter är ett önskemål.

Åtskilligt lämna våra svenska fabriker ännu övrigt att önska i fråga om en rationell arbetsledning, såsom framgår vid en jämförelse med de amerikanska förhållandena härutinnan, åskådliggjorda i Bilaga XV. Efter vad från sakkunnigt håll meddelats, skola dock i detta hänseende stora förändringar till det bättre vara genomförda i vårt land under de senaste åren. Man
116
har dock kanske anledning att förutsätta, att detta egentligen gäller de allra största fabrikerna. -- I ett visst samband med bristfällig arbetsledning står även den överklagade bristen på tillräcklig arbetsintensitet; härvid spela dock säkerligen även andra orsaker in.

Inom vår industri, såsom annars, äro avsättningsförhållandena illa ordnade, i synnerhet vid exporten. Våra fabrikanter taga ej reda på sina avnämares särskilda önskningar eller rätta sig ej därefter; leveranserna fullgöras ej på utsatt tid; priskuranterna äro ej modernt avfattade, och de angivna priserna respekteras icke av fabrikanten själv, såsom dock i de större affärsländerna oeftergivligen fordras; förpackningen är dålig och oändamålsenlig, o. s. v. -- detta är de ständiga klagomålen från våra konsuler och handelsagenter. Flera även av våra smärre fabriker visa en betänklig iver att vilja sköta försäljningarna själva, d. v. s. genom personer utan tillräcklig kommersiell utbildning. I allmänhet lämnar ju samarbetet mellan industrien och handeln ännu hos oss åtskilligt övrigt att önska.

Slutligen må anmärkas en brist, som våra fabrikanter nog ej fästa mycket avseende vid, men som utan tvivel inom vissa branscher är av stor betydelse. Vi mena det allmänneliga förbiseendet av önskvärda estetiska hänsyn i fråga om den tillverkade varan. Från signaturen Ave [4] låna vi följande anmärkningar i detta hänseende:

»Svenskarna hava, om av naturen eller emedan här i landet finnes så föga kvar av gammal vacker konstindustri, visat en viss brist på smak, vilket gör att många tillverkare förakta eller ej förstå att man allt som oftast måste skaffa sig nya, vackrare mönster att arbeta efter och icke i åratal begagna gamla utslitna dylika. De tro och inbilla sig, att blott arbetet är starkt och gott, all rättfärdighet även är uppfylld. Men förhållandet är ej så. För arbetsgivaren, och även för arbetaren, kunna de fula saker som arbetas, förutsatt att de ständigt kunna avsättas, ju vara fullt tillfredsställande, men dessa arbeten göras ju ofta för folkklasser, som även hava andra anspråk på en möbel, än att den
117
endast skall hålla så länge som möjligt. Dessa klasser fordra även hos alla föremål en viss skönhet, vilken fordran för övrigt är fullkomligt berättigad, då människor därigenom förfinas och det dessutom allmänhet ej kostar mer att tillverka en vacker sak än en ful. Mången gång kan en enkel sådan med ädel form vara mycket vackrare än en mera konstig och tillkrånglad och blir dessutom billigare att tillverka. Man börjar numera inse detta, men långsamt går det, och ännu finnas många fabriker, som verkligen tro att de skulle bliva minerade, om de från en konstnär eller en slöjdskola -- som ju staten inrättat för just detta ändamål, d. v. s. för att tillhandahålla fabrikanter vackra och stilenliga mönster -- då och då skulle beställa sådana. Ännu tyckas många av våra fabrikanter ej riktigt förstå, att deras varor därigenom skulle bliva mycket begärligare. Utomlands förstår man detta och handlar därefter, ty där publiken får de vackraste och billigaste sakerna, dit går den även att söka dem.»

Vi skulle vilja tillägga, att om man också icke av våra ingenjörer själva kan fordra en utbildad estetisk smak, så kan man dock begära så mycken insikt om sakens betydelse, att vederbörande inhämtar sakkunnigas omdöme. Vi måste, uppriktigt sagt, betrakta det såsom ett barbari att uppresa ett sådant monument över svensk ingenjörssmak som den rysliga s. k. riksbron i Stockholm.

*

Vid Svenska Teknologföreningens årsmöte 1908 behandlades frågan, om svenska industriens män böra och kunna vidtaga några åtgärder, och i så fall vilka, för att befrämja ett ökat användande av svenska industrialster och svensk arbetskraft. Frågan besvarades efter utförliga förhandlingar på följande sätt:

Svenska industriens män böra söka:

1) att själva i största möjliga utsträckning giva företräde åt svenska produkter och råmaterial, då dessa äro jämbördiga med utländska kvalitet och pris;

2) att specialisera sin tillverkning för att dels undvika skadlig inhemsk konkurrens, dels erhålla tillräckligt stor tillverkning för att kunna möta den utländska;
118

3) att vid upptagandet av nya tillverkningar i främsta rummet välja sådana, som på grund av naturliga tillgångar, patentskydd eller dylikt ha utsikt att kunna vinna framgång på världsmarknaden;

4) att genom rationella kostnadsberäkningar skaffa sig noggranna kunskaper om sina resp. tillverkningars räntabilitet och de förändringar i tillverkningsmetoderna, som äro av behovet påkallade;

5) att samverka till lösning av frågan rörande en bättre utbildning av arbetsbefäl och yrkesskickliga arbetare;

6) att genom lämpliga åtgärder höja vakenheten och arbetsintensiteten hos såväl arbetsgivare och arbetsledare som arbetare;

7) att själva eller genom kompetenta agenter sköta försäljningen, utan användande av onödiga mellanhänder;

8) att i största mån utforska marknadens krav och tillgodose kundernas verkliga behov;

9) att få till stånd kreditanstalter, avsedda uteslutande för industriens behov, samt att i allmänhet få teknisk sakkunskap tillämpad vid beviljaade av kredit åt tekniska företag.

Till statsmakternas beaktande framhålles:

1) att departement för handel, industri och kommunikationer snarast möjligt inrättas;

2) att åtgärder vidtagas för åstadkommande av en bättre utbildning av dem, som i merkantilt avseende skola tjäna industriella företag;

3) att största uppmärksamhet ägnas åt tullagstiftningen och dess tillämpande;

4) att en lämplig ursprungsbeteckning föreskrives, genom vilken svenska och utländska varor kunna särskiljas;

5) att teknisk sakkunskap blir effektivt representerad inom den högre administrationen;

6) att största möjliga lättnad i transportavgifterna för industrialster beredes på Sveriges järnvägar;

7) att våra produkters avsättning i främmande land underlättas genom understöd åt exportlinjer; samt

8) att en sådan förändring i gällande patentlagar och patentpraxis åstadkommes, att ett effektivt patentskydd erhålles, ävensom att tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt frågan om mönsterskydd och industriell äganderätt.

Vid sjunde punkten av första serien här ovan tillåta vi oss för vår del sätta ett litet frågetecken, så vida icke mycket eftertryck lägges på ordet kompetenta.
119

Vi återgiva här också de önskemål, som framställts av Handelskammaren i Gävle, i dess skrivelse till Emigrationsutredningen den 30 oktober 1909. [5] Härvid ha vi med klammer omgivit ett par punkter, som redan kunna betraktas såsom uppfyllda. »Handelskammaren kan», säges i denna skrivelse, »givetvis icke framlägga något program varken för åtgärder till emigrationens hämmande eller för den därmed sammanhängande frågan om vår industris utveckling och vår näringspolitik, men vill dock, i anslutning till det förut i skrivelsen anförda, sammanfatta några önskemål såsom led i en reformsträvan. Enligt Kammarens uppfattning äro följande krav de som närmast böra och kunna tillgodoses:

att staten under en målmedveten näringspolitik på allt sätt söker verka för uppdrivande av hela vår produktion och för en intensiv utveckling både av vårt jordbruk, vår industri och vårt hantverk;

att staten skapar effektiva organ för fullgörande av denna sin uppgift, varvid särskilt inrättande av handelsdepartement är av behovet påkallat;

att staten låter frågor, som beröra näringslivet, i största möjliga utsträckning handhavas av eller prövas av praktiskt utbildade män;

att staten söker befordra den enskilda företagsamheten och betraktar sin egen näringsutövning mindre såsom konkurrerande privatekonomi än såsom ett medel att tjäna landets allmänna ekonomiska utveckling;

att staten icke genom restriktiva bestämmelser hindrar eller försvårar tillgodogörandet av vara råprodukter;

att, då våra vattenfalls tillgodogörande är av stor betydelse för vår industri, staten fortast möjligt ordnar vattenfallslagstiftningen och fastslår principen för äganderätt på sådant sätt, att vattenfallens användande icke hämmas;

att vårt undervisningsväsen mera än hitintills inriktas på utbildning för näringsarbete, vare sig detta befordras genom omläggning av vårt folkskoleväsen i mera nationell och praktisk riktning eller genom organisation av yrkesskolor och undervisning för arbetsledare;

att arbetsförhållandena, i den mån det är möjligt, regleras genom lagstiftning om arbetsavtal samt genom åtgärder till skydd för arbetsvilliga och till motverkan av oroligheter och förödande arbetstvister;
120

att [frågan om allmän ålderdomsförsäkring upptages till allvarligt bedömande, varvid man dock, jämte det att man beaktar nyttan av en sådan institution, även tillser att den icke minskar sparsamhetsdriften och befordrar sysslolösheten];

att egnahemsrörelsen och den viktiga småbrukarrörelsen utvecklas en sund riktning, varvid man dock icke bör göra sig för överdrivna föreställningar om våra norra landsdelars möjligheter att kunna genom jordbruk föda sina bebyggare;

att man även använder egnahemsrörelsen till befordran av återinvandringen och bereder återvändande emigranter möjligheter att härstädes exploatera sina sparade kapital;

att [man söker bereda återvändande emigranter största möjliga lättnader i fråga om värnplikten];

att åtgärder även från det allmännas sida vidtagas för att genom praktiska anordningar söka nedbringa kostnaderna för distribution av livsförnödenheter;

att man vid tullsystemets ordnande, i den mån det är möjligt, söker tillse, att de exporterande industrierna icke bliva oskäligt lidande och att industrien icke betungas med tull för de förnödenheter, som icke lämpligen kunna inom landet anskaffas;

att vid anordningar för befordran av vårt näringsliv särskilt beaktas de förmåner, som bereda våra grannländers näringsidkare en starkare ställning i konkurrensen;

samt att man genom lagstiftning eller på annat sätt söker motverka osunda och illojala utväxter på affärslivet.

Dessutom kan ju framhållas såsom önskemål, för vilkas realiserande staten dock svårligen kan direkt ingripa:

att näringsidkare bättre sluta sig samman och organisera sin strävan för landets ekonomiska utveckling;

att det allmänna intresset för ekonomiska frågor höjes och det plikttrogna produktiva arbetet bättre kommer till heders;

att den sociala klasskillnaden utjämnas, så att arbetaren får bättre tillfälle att känna sitt människovärde;

samt att arbetsgivare och arbetare mera än hitintills samverka för höjande av vår produktion och utveckling av vårt ekonomiska liv.»

I Bilaga XIX meddelas jämväl ett stort antal uttalanden i övrigt angående vårt industriella liv, till vilka här endast kan hänvisas.

*
121

Till industrien bör ju också räknas Hantverket. Den tid är nu förbi, då hantverket ansågs dömt att för all framtid föra ett tynande liv; det har i våra dagar åter funnit sitt rätta gebit, vid industriens sida, och blomstrar upp igen. Aktningsvärda ansträngningar äro också i Sverige under senare tider gjorda, av Sveriges Hantverksorganisation o. a., för hantverkets ytterligare utveckling, och dessa ansträngningar kunna, i motsats till industrien, glädja sig även åt allmänhetens sympati. Ty i Sverige sympatiserar man i ekonomiska ting alltid med det som är litet -- småbruk, hantverk o. s. v. -- därför att detta icke sticker någon i ögonen och ej väcker avund. Stora företag kunna vi nog beundra också i Sverige, om de blott äro tillfinnandes utomlands.


[1] I samtliga dessa siffror ingå även trävaruindustrien och bergshanteringen.

[2] Angående de absoluta tal, som ligga till grund för dessa beräkningar, se Bilaga IV, sid. 14. Samtliga äro hämtade ur elfte årgången av våra Aperçus statistiques internationaux; där vi ej kunnat gå tillbaka till 1850, ha vi stannat vid så avlägsen tidpunkt, som materialet i varje fall medgivit. Ökningsprocenten är uträknad efter formeln för ränta på ränta. I fråga om handelsomsättningen är prisfallet mellan 1867 och 1907 eliminerat, med stöd av Sauerbecks index.

[3] Man har från Sundsvall anmärkt, att en viss förädlingsindustri under de senare åren verkligen begynt uppstå, inom staden eller dess omnejd. Att densamma dock är alldeles otillräcklig för den uppgift, som här avses, göres tyd ligt redan av den enkla omständigheten, att stagnationen i Sundsvall alltfort giver sig tillkänna.

[4] Några ekonomiska synpunkter av Ave. Stockholm 1910.

[5] Bilaga XIX, sid. 57 o. ff.


The above contents can be inspected in scanned images: 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121

Project Runeberg, Sun Jan 4 21:33:55 2004 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/utvfraga/19.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free