- Project Runeberg -  Tankar i utvandringsfrågan /
Mynt- och bankväsendet

(1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
131

Mynt- och bankväsendet.

Vårt myntväsende lider av den svagheten, att vi hava gemensam myntenhet endast med ett par av våra grannfolk, så att hela rayonen för vårt svenska mynt knappt omfattar 11 millioner människor. Huru det blev så, berättas av signaturen Ave på följande sätt:

»Redan år 1867 betonade A. 0. Wallenberg, i en till Konungen ingiven berättelse om förhandlingarna vid en sagda år i Paris församlad kongress för att åstadkomma ett internationellt mynt, till vilken kongress Wallenberg blivit skickad som delegerad för Sverige, nyttan för vårt land av att övergå till francsystemet och motionerade sedan under flera riksdagar om införandet i Sverige av detta system, eller med andra ord: att den dåvarande riksdalern skulle avskaffas och ny myntenhet av 10 francs, och ny räkneenhet, med ett beräknat
132
värde av 72 öre, skulle införas. På nationalekonomiska mötet år 1872 i Köpenhamn diskuterades detta förslag för alla de tre nordiska länderna. Norrmännen uttalade sig bestämt därför, danskarna voro egentligen emot hela saken, under det många av de vid mötet närvarande svenskarna voro för en sådan förändring. Men den dåvarande finansministern, Carl Fredrik Wærn, hade andra åsikter. På hans initiativ tillsattes en kommitté, av vilken Wallenberg icke blev medlem; och i trots av de bestämda sympatier, som gjorde sig gällande inom Norges och i någon mån Danmarks representationer, för francsystemets antagande, genomdrev Wærn överenskommelsen om ett gemensamt myntsystem för de tre skandinaviska länderna. Ett myntsystem, som väl är det mest kortsynta och nationalekonomiskt okloka, man gärna kunnat hitta på. Ty skall en förändring vidtagas, bör man väl hellre göra en större och mera omfattande sådan, som verkligen är en förbättring, än nöja sig med den lilla reform, som egentligen endast bestod i en namnförändring.»

Till den olyckliga utgången i detta fall bidrog väl i mycket den skandinavistiska tidsströmningen, som var Wærns ögonsten och som här, såsom på nästan alla andra områden, lett till missgrepp och förluster för vårt folk. Men delvis bidrog nog också den besynnerliga rädslan för att taga ett fullt avgörande steg -- en rädsla, som åstadkommit så många olämpliga halvmesyrer i vårt land. Det var samma kortsynta hesiterande, som fick oss att på 1850-talet antaga ett helt nytt mått- och viktsystem, som sedan fick kastas över bord -- tjugu år därefter (!), och som, när vi till sist insågo att vi ej kunde undgå metersystemet, skapade en onyttig och besvärlig övergångsperiod i detta fall om ej mindre än tretton år.

Under de senare åren har, som bekant, särskilt av Exportföreningens direktör, J. Hammar, arbetats för, att vi i Sverige skulle övergå till en myntenhet, som på en gång vore lägre än den nuvarande och därtill ställde oss i gemensamhet med så många som möjligt av de stora folken; för detta ändamål föreslås av hr Hammar ånyo den franska myntenheten. Att det ligger en viss förmån uti att hava en mindre myntenhet torde ej kunna bestridas, om ock hr Hammar kanske överskattar betydelsen härav. Men om francen är lämplig i detta fall, så är den numera olämplig därutinnan, att den sätter oss i
133
gemenskap endast med de latinska folken, med vilka vår beröring i våra dagar är jämförelsevis underordnad. Den tyska riksmarken, som ju nästan sammanfaller med den engelska shillingen, skulle i detta hänseende vara av vida större gagn för vårt affärsliv, men den är å andra sidan icke tillräckligt mycket mindre än vårt nuvarande mynt. På denna motsägelse strandar kanske den tilltänkta reformen.

Under senare tid har en ny olägenhet uppstått i fråga om vårt myntväsen, nämligen genom antagandet i Österrike-Ungern av samma namn på myntenheten som det redan hos oss begagnade. Det vill synas, som skulle de skandinaviska regeringarna bort hava, under denna frågas förberedande behandling, ingivit föreställningar mot åtgärden i fråga, som uppenbarligen i många hänseenden är för oss skadlig. Genom Österrike-Ungerns större roll på världsmarknaden tränges medvetandet om den skandinaviska myntenhetens penningevärde alltmer tillbaka, och förväxlingar uppstå, som nästan alltid bliva till förfång för oss. Inom den statistiska litteraturen har detta förhållande redan trätt fullt tydligt i dagen.

I fråga om bankväsendet ha vi i Sverige, såsom bekant, hunnit till en ganska hög ståndpunkt i teoretiskt hänseende, och även i praktiken ledas våra enskilda banker ända sedan rätt lång tid tillbaka ofta med ganska stor skicklighet. Längre dröjde det däremot, innan den svenska riksbanken kom att intaga den verkligen centrala ställning, som vårt näringsliv kräver; och kanske återstår i detta fall en del att önska ännu.

Ända till år 1856 fastställdes riksbankens räntesatser av riksdagen; redan detta visar, att det före denna tid icke kan vara tal om någon bankpolitik i modern mening i vårt land. Riksbankens förvaltning är ju än i dag ytterst olämpligt anordnad, i det styrelsemedlemmarna tillsättas av riksdagen -- stundom genom lottning! Ännu på 1870-talet, ja kanske ännu något längre, sköttes också riksbanken väsentligen såsom en enskild institution; bankens egen behållning för året (i allmänhet även den klen) var huvudsaken -- ofta under uppenbar
134
konkurrens med någon misshaglig enskild bank --, och fordringar indrevos lika hänsynslöst som av de enskilda bankerna, utan hänsyn till vad situationen inom landets näringsliv kunde i det givna ögonblicket kräva. Att ett dylikt sätt att förvalta landets privilegierade, centrala penningeanstalt skulle för vårt ekonomiska liv vara en både positiv och negativ olägenhet av svåraste art, är lätt att inse; i en historik över utvandringsperiodens näringsliv kan detta faktum icke gärna förbigås. Först genom en efter moderna, vidsynta affärsprinciper förvaltad nationalbank erhåller vårt svenska näringsliv den erforderliga ryggraden. Under de senaste åren ha ju också förhållandena i detta fall förändrats väsentligt till det bättre.

Under de mångåriga striderna om sedelutgivningsrätten torde man icke alltid hava gjort våra enskilda banker full rättvisa. Vi återgiva ett uttalande av den redan några gånger citerade signaturen Ave:

»0m någonting till sin princip varit demokratiskt, är det väl de svenska enskilda bankerna, som existerade genom sig själva och genom de garantier, de bjödo de små kapitalen, uppsamlade dessa och gjorde dem fruktbärande, icke allenast för sina ägare utan även för den allmänna rörelsen. Med skäl kan därför sägas, att de enskilda bankerna i Sverige utfört en i högsta grad vacker mission, om än detta till dato förbisetts och ännu icke nog erkännes. Ty från 1850-talet och intill senare tid mottogo de även de minsta kapital, garanterade deras ägare all förlust och lånade ut kapitalet där det behövdes, därigenom möjliggörande uppkomsten av industrier och affärer av alla slag: järnvägsanläggningar, sjöfart, lantbruk, bergverk, penningetransaktioner, med ett ord: allt, som bidrager till ett lands välstånd och ekonomiska utveckling. Genom dessa banker har man därför i vårt land mindre känt bristen på verkligt kapital, i det att samma lilla kraftkälla använts både att åstadkomma räntor på kapital och som industriell drivkraft.»

Om denna framställning i huvudsak torde få anses riktig, kan dock å andra sidan ej förnekas, att våra enskilda banker ofta nog varit ödesdigra för våra jordbrukare. Lättheten att få lån frestade dessa -- såsom i vårt land alltid är vanligt -- men dylika korta papper lämpade sig knappast för idkare av
135
jordbruksnäringen, helst räntorna gemenligen voro höga. På många ställen i vårt land, t. ex. i Dalsland, klagas över att de enskilda bankerna utövat ett ruinerande inflytande å de smärre hemmansägarna. Än i dag råder nog, såsom under en föregående avdelning visats, stort behov av lämpligare kreditformer för våra jordbrukare.

Under de senaste åren har en stark koncentration begynts bland våra enskilda banker, en företeelse, som måste räknas till de odelat glädjande. Behovet av emissionsbanker har länge gjort sig kännbart inom vårt näringsliv; en begynnelse i denna riktning är numera gjord, om än i tämligen ringa skala och kanske ännu icke med fullt avsett resultat.

Att vårt svenska växeldiskonto under det senaste halvseklet varit i genomsnitt mer än en procent högre än i Tyskland -- England -- Frankrike, är ådagalagt i Emigrationsutredningens Bilaga XIII. Under de senaste båda årtiondena har övervikten till och med uppgått till 1 1/8 à 1 1/2 procent; denna stegring vittnar kanske om den ökade företagsamheten i vårt land.

För varje årtionde för sig har diskontot utgjort, i medeltal: [1]

 Åren   England. Tyskland. Frankrike. Medeltal. Sverige. Sveriges
                                                         övervikt.

1861/70  4.27     4.57       3.95       4.09     5.88      1.29
1871/80  3.83     4.34       3.76       3.81     4.98      1.17
1881/90  3.49     3.93       3.19       3.54     4.19      0.65
1891/00  2.91     3.94       2.53       3.18     4.69      1.56
1901/10  3.12     4.35       3.05       3.67     5.03      1.36

Ett så högt diskonto utgör naturligtvis en börda för det svenska affärslivet. Någon närmare undersökning av dess faktiska betydelse, och huruvida bördan möjligen skulle kunna lättas -- är oss icke bekant. -- Egendomlig är stegringen i Sverige under årtiondet 1891/1900, medan de stora länderna då ännu företedde tillbakagång -- eller i Tyskland stagnation. Under 1880-talet däremot stod Sveriges siffra ovanligt nära de andra ländernas. Kanske vittna dessa tal om att skillnaden i ekonomisk expansionskraft dessa båda årtionden emellan
136
var i vårt land ovanligt stor. Om den svenska industriens markerade uppblomstring ungefär från 1888, är förut talat.


[1] Talen för Sverige äro i enlighet med de officiella siffrorna


The above contents can be inspected in scanned images:
131, 132, 133, 134, 135, 136

Project Runeberg, Tue Jan 6 17:24:13 2004 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/utvfraga/21.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free