- Project Runeberg -  Tankar i utvandringsfrågan /
Allmänna ekonomiska och sociala förhållanden

(1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
182

Allmänna ekonomiska och sociala förhållanden.

Angående folkens levnadsförhållanden, särskilt vad näringen angår, gör man sig i våra dagar ofta oriktiga föreställningar på grund av den allmänna statistikens vittnesbörd. Om man tager för sig t. ex. Tab. 19 i Betänkandet och fördjupar sig ensamt i dess innehåll, skulle man kanske vilja draga den slutsatsen, att kosten för våra dagars svenska folk är långt rikligare än fordom, och att de sedvanliga njutningsmedlen komma till användning i starkt förökade mängder, med undantag blott för brännvinet. Sistnämnda slutsats är nog riktig, men den förra, om en rikligare och bättre kost, är mycket tvivel underkastad. Befolkningens lägsta samhällslager lever väl säkerligen under mycket bättre villkor nu än under äldre tiders hela eller halva svältkost, men i fråga om den stora mängdens levnadssätt hava förändringar ägt rum både till det bättre och till det sämre. Äldre tiders kost var enklare än nu, men just därför mången gång hälsosammare. Till bröd användes i gamla tider mest råg, korn och havre, vilka sannolikt äro hygieniskt överlägsna våra dagars allt vanligare brödsäd, vetet. Av övriga födoämnen var kosten ofta enformig nog, men den var kraftig och närande, och våra dagars livsmedelsförfalskningar voro okända; ej heller kände man de nu så vanliga mer än en gång tvetydiga »konserverna». Tilllagningen av födoämnena stod icke högt, men fråga är om den icke är ännu sämre nu, sedan så gott som all hemundervisning och allt hemarbete i barndomen utrotats av skolan.
183

»Det sätt, varpå födan nu för tiden beredes» -- säger ingeniör E. Sandsjö [1] --, »det sätt, varpå den blandas och förtäres, orsakar ett oerhört slöseri med tid och penngar samt har i släptåg en mängd sjukdomar, som nedsätta arbetskraften eller alstra osunda begär och nervositet.»

»Att arbetsintensiteten», säger hr Sandsjö, »främst blir beroende av, att god, tillräcklig och väl sammansatt föda står att få till rimligt pris, faller av sig självt. Ofta utgöres födan mest av smörgåsar, öl och kaffe i stora mängder, så framt ej familjen rent av svältfödes med tunna, skvaliga soppor eller magarna fördärvas av hårdsaltad fisk eller överdrivet kryddat kött. En dylik matsedel trubbar av aptiten, och brännvinspluntan anlitas för att vässa den. Som människokroppen är en ytterst invecklad maskin, som behöver matas och smörjas på det omsorgsfullaste vis för att lämna en hög verkningsgrad, så inses lätt av vilken oerhörd betydelse det är, att alla flickor redan i skolan bli grundligt undervisade i matlagning, varukännedom, hälsolära och uppfödning av barn. Ty bristande insikter i dessa ämnen äro orsaken till att så mången äkta man går till värdshuset och så många klena småttingar finnas. En misslyckad måltid har ofta varit det blindskär, varpå äktenskapets tvåmastare lidit skeppsbrott.»

»I vårt land är hälsotillståndet bland stora lager av befolkningen långt ifrån tillfredsställande. Undersökningar företagna av läkare vid folkskolor ha visat, att omkring en tredjedel av lärjungarna voro fysiskt undermåliga till följd av bristande eller olämplig näring. Behovet av genomgripande sociala reformer samt i allmänhet förbättrade hygieniska förhållanden framträder mer än någonsin. Att mycket i den vägen redan gjorts, erkännes villigt, men åtskilligt återstår. En skärpt matvarukontroll är exempelvis av behovet i hög grad påkallad; i detta avseende är nämligen Sverige mer efterblivet än något annat civiliserat land.»

I de sista orden konstateras alltså ännu ett av de otaliga fall, i vilka vår svenska ekonomiska lagstiftning är undermålig. I sanning förestår det oss ett stor arbete, innan denna vår lagstiftning är bragt upp till den ståndpunkt, som höves ett kulturfolk.

Ytterligare försvåras skapandet av en rationell levnadsstandard hos oss, med hänsyn till födoämnenas kvantitet och
184
beskaffenhet, av den ofta berörda bristen på organisation i fråga om handeln med livsmedel samt de på grund härav framkallade överdrivna priserna.

Bland de största hygieniska olägenheterna i våra dagar med hänsyn till födan är missbruket av kaffe. I detta hänseende står Sverige nog numera ogynnsammast i hela Europa. I en av huvudstadens tidningar för några år sedan meddelades vissa utdrag ur förste provinsialläkarnas årsberättelser, behandlande kaffemissbruket, vilka utdrag vi här återgiva:

Från Södermanlands län framhålles »den tilltagande oseden att låta barnen redan under de första åren erhålla kaffe ej blott tillfälligtvis, utan mångenstädes även till dagligt bruk. Faran är dubbelt stor, därför att verkningarna komma mer smygande och därför av allmänheten ej tillbörligt uppmärksammas.»

Jönköpings län. Från flera håll framhålles, »att kaffe användes i alltför stora mängder och att detsamma alstrar sjuklighet; i ett par distrikt säges de små barnens mjölk spädas med kaffe».

Kronobergs län. Från de flesta distrikten påpekas den stigande och skadliga kaffekonsumtionen. En läkare framhåller »den stora och bedrövliga roll, som kaffet spelar i barnens, ja, t. o. m. i de späda barnens nutritionsförhållanden, då det undantränger den för dessa så väl behövliga reella födan och mjölken samt orsakar den bland skolbarnen så vanliga undernäringen och blodbristen».

Kalmar län. Kaffemissbruk påpekas från flera håll, och därjämte från nästan alla håll, att de späda barnen alltför tidigt få blandad föda, speciellt kaffe och potatis.

Göteborgs och Bohus län. »Av flera tjänsteläkare omnämnes missbruk av kaffe, synnerligast bland kust- och skärgårdsbefolkningen, vartill bidrager bristande tillgång på mjölk. Hälsotillståndet är därför ock bland kvinnor och barn ej det bästa. Småbarnen se magra och lidande ut samt lida av tarmsjukdomar, skrofler m. m. Deras föda består huvudsakligen av kaffe med smörgåsar.»

Älvsborgs län. »Kaffet intager en rent av behärskande del i måltiderna.» En provinsialläkare skriver: »Omåttligt bruk av kaffe, som ej sällan ingår som en nödvändig beståndsdel i alla måltiderna, kan ofta påvisas vara orsak till en del nervösa och gastriska rubbningar, icke minst under uppväxtåren.» En annan: »Kaffet missbrukas som dryck.» En tredje: »Kaffemissbruket är stort.» En fjärde: »Missbruk av kaffe förekommer allmänt.» En femte: »Kaffe drickes i tid och otid i så stor mängd, att befolkningens hälsa därav tager skada.»
185
En sjätte: »Kaffe förtäres i övermått.» Från ett distrikt i Skaraborgs län påpekas den tilltagande oseden att ge t. o. m. späda barn kaffe.

Värmlands län. Av läkarna i tre distrikt framhålles, »att befolkningen i hög grad missbrukar kaffe samt att detta missbruk grundlägger vissa sjukdomar (neurasteni och magåkommor)».

Förste provinsialläkaren i Örebro län säger om industriarbetarebefolkningen i länet: »Kaffe och uselt svagdricka ingå som viktiga delar i måltiderna. Skadligast inverka dessa drycker på barnen, som redan vid späd ålder få vänja sig vid kaffemissbruk.»

Västmanlands län. »Missbruket av kaffe utbreder sig.»

Gävleborgs län. »Kaffemissbruk omtalas från flera distrikt.»

Västernorrlands län. »Allmänt klagas över det omåttliga kaffedrickandet både bland äldre ungdom och barn.»

Från Jämtlands län skrives: »Den betydliga konsumtionen av kaffe anses vålla allvarlig skada, då denna träffar även barn i späd ålder. Barnet har knappt hunnit lära sig att gå, förr än det finner väg till den på spisen ständigt kokande kaffepannan. En arbetare kan ofta dricka 4 à 6 koppar kaffe på morgonen, innan han förtärt någon som helst föda. När hungern kräver en arbetande person, går det så lätt att med en kopp kaffe tills vidare dämpa denna känsla. Att därigenom uppkommer ej blott dyspeptiska och neurasteniska rubbningar, utan även en för folkrasens utveckling skadlig undernäring, är påtagligt. Ej osannolikt synes, att den ofta förekommande oförmågan att giva barnen di kan ställas i samband med kaffemissbruket.»

Västerbottens län. »Kaffedrickningen ofta omåttlig och till och med i tilltagande.»

Norrbottens län. »Kaffemissbruk omnämnes från nästan alla distrikten. Detsamma drickes i oerhörda kvantiteter och ofta försatt med salt.»

Bostadsförhållandena utgöra utan tvivel en av de mörkaste sidorna av nutidens sociala liv, ja kanske den mörkaste av dem alla. Att säga, att detta beror på den stora inflyttningen till städerna, är endast till hälften sant, ty förhållandena äro föga bättre på landsbygden; och på landsbygden äro de sämst i jordbruksdistrikten -- för arbetarebefolkningen, som ju här uteslutande avses.

Bostaden är i själva verket i våra dagar den egentliga åtskillnaden mellan olika kultur- och samhällsstadier. Kläder
186
och föda -- därutinnan blir skillnaden allt mindre de olika samhällsklasserna emellan; men att åt den stora massan av befolkningen skaffa människovärdiga bostadsförhållanden -- i det fallet har vårt nuvarande samhälle grundligare än kanske i varje annat hänseende visat sig bankruttmässigt. Man behöver icke gå längre än till Stockholm. Det har ju gjorts en del försök i detta fall, också i denna stad; huru mycket är härmed vunnet?

Av huru bostadsförhållandena borde vara beskaffade, giver Sombart, efter Hans Kurella, en liten skildring, som vi här tillåta oss återgiva: [2]

Det är givet, yttrar han, att om hemmet skall bli platsen för en sådan utveckling, ett sådant samliv (som motsvarar familjeidén), så måste det vara förlagt till en bostad, som uppfyller följande fordringar. För det första att den kan behållas en längre tid framåt, för det andra att den är skyddad för inträngande av främmande element och inblick av utomstående, och för det tredje att den erbjuder utrymme nog för att hålla ett husgeråd, som medger ett anspråkslöst mått av ordning och trevnad, för att möjliggöra ett samliv och för att lämna den enskilde familjemedlemmen plats till hans individuella verksamhet och tillfälle att någon gång vara allena.

Frågar man då, vad en familj med uppväxande barn i det avseendet allra minst behöver, så måste svaret lyda: ett kök (som tillika kan vara matrum), ett rum för tvätt och alla grövre rengöringsarbeten, ett sovrum för föräldrarna, ett för barnen, samt, då dessa växa upp, ett för gossar och ett för flickor, ett gemensamt vardagsrum, ett par kammare, där familjens enskilda medlemmar kunna draga sig tillbaka för att vara allena med sin sysselsättning eller sin stämning, samt ett reservrum, där födelse, sjukdom, död och andra gäster också någon gång kunna finna ett tillfälligt hem. »Det är icke vackert och icke heller passande, att man i ett och samma rum och ofta nog samtidigt föder, dör, kokar, tvättar, äter och arbetar.»

En bostad, som skall kunna betecknas som människovärdig, som således just räcker till för att bereda utrymme åt en familjegemenskap, skulle alltså för en genomsnittsfamilj bestående av far, mor och tre till fyra barn, omfatta allraminst: ett kök, tre ordentliga rum och ett par kammare, med en sammanlagd luftrymd av minst 250 kbm. och en golvyta av minst 68 kvm.
187

Men då äro, det kan man tryggt säga, för största delen av arbetarebefolkningen -- åtminstone på kontinenten och vad angår storstäder och industriorter -- bostadsförhållandena för närvarande sådana, att de göra ett hyggligt familjeliv omöjligt.

Huru det sedvanliga tillståndet i själva verket är i våra storstäders utkanter, beskrives också efter Kurella:

»Sedan byggmästarskrået lärt sig att runt utkanten av tillväxande kommuner föra upp ändlösa rader av kaserner, som efterapa de övergivna, till fattigkvarter nedsjunkna patricierhusen i städernas inre, sedan låt oss säga slutet av femtiotalet, har till allt annat elände ytterligare kommit rysligheten av dessa karavanserajer. Här upphör all hemkänsla och allt hemliv. Här intränger om sommaren genom de öppna fönsterna -- i dessa rum, där man lagar mat, tvättar och stryker, allt på samma gång, kan ingen härda ut med stängda fönster -- allt gräl och skvaller, allt tramp och klirr, buller och surr av symaskiner, allt barnskrik, allt oväsen från fabriken på gården, os och doft från de fyrtio eller femtio köken med sin härskna flottlukt. Här kan ingen dörr öppnas, utan att nyfikna, avundsjuka eller skadeglada ögon titta in. Här blir hemmet ett helvete, krogen och bordellen en himmel, här kunna fängelse och dårhus inte inge någon fasa.»

Professor Thyrén, som starkt ivrar för ett återvändande, så långt möjligt, från städerna till landsbygden, eller åtminstone till landsbygdens bostadsförhållanden, yttrar sig på följande sätt i detta ämne: [3]

»Grundvalen för alla sociala reformer är en förbättring av bostadsförhållandena. Denna fråga kan icke anses löst, förr än varje arbetare i normala fall har hus och trädgård för egen räkning. Ett dylikt hem ger arbetarens liv en fast medelpunkt; håller honom borta från krogar etc.; vänjer honom, genom att giva honom något att spara för, vid den ordentlighet och sparsamhet, varförutan alla sociala reformförsök äro hopplösa; erbjuder honom något tillfälle till trädgårdsarbete o. d. i fria luften; möjliggör för hans barn att uppväxa i kroppslig och andlig sundhet; och motverkar, genom allt detta, de känslor av missnöje, avund och hat, som under nuvarande förhållanden alltför lätt uppstå. Medel, som göra en sådan reform möjlig,
188
äro: att flytta arbetarebostäderna tillräckligt långt från staden för att få tomtvärdet tillräckligt lågt; att övervinna avstånden genom snabba och välordnade kommunikationer inom industricentrum; att, där så låter sig göra, utflytta industrien från städerna till landsbygden och därvid sörja för anläggande av goda arbetarebostäder; att genom lagstiftning, varibland stark skatt på jordvärdestegring, försvåra tomtspekulationer. Sistnämnda synpunkt kan medföra, att man i fråga om arbetarebostäder måste avstå från den fulla äganderätten; dock bör detta endast ske, om tvingande skäl finnas. På icke så få ställen i utlandet synes frågan hava lyckligt lösts så, att äganderätten princip behållits: jag har i Tyskland särskilt hört staden Ulm anföras såsom exempel härpå.

Beträffande unga, ogifta arbetare, utan nära anhöriga, måste först och främst inneboendesystemet såvitt möjligt utrotas och under alla omständigheter underkastas en sträng kontroll. Glasgow, som för få decennier sedan hade bland de bedrövligaste bostadsförhållanden i Europa, är exempel på, att stränga bestämmelser härvidlag låta sig genomföra, om man icke skyr offer. Såsom framtidsmål borde man sträva efter inrättningar av samma typ som studentnationerna vid de engelska universiteterna, naturligtvis minus lyxen, som där är mycket stor. Principerna böra vara: ett eget rum för varje arbetare; tilltalande gemensamhetslokaler, som i någon mån kunna ersätta verkliga hem; helst gemensam spisning; tillhörande fria platser, där under fritiden den kroppsliga utvecklingen kan tillgodoses genom idrott, lekar, gymnastik; det hela under uppsikt av självvalda överhuvud. Även här gäller, att ju längre anläggningen kan flyttas från staden, desto bättre kan den göras, och att kommunikationerna måste vara desto bekvämare. Början måste göras med en elit av arbetare, som är tillgänglig för den härvid nödiga yttre disciplinen.»

Arbetstiden. I sitt arbete om »Masskulturen» har professor Norström starkt framhållit det själlösa, som ligger i nutidens industriarbete, och det fördärvliga inflytande, som detta måste utöva på arbetarens eget själsliv och på hans världsuppfattning i allmänhet. Allt detta är ju obestridligt, men professor Norström glömmer, att dock även i detta hänseende kulturen håller på att själv skapa sig ett botemedel, och detta botemedel heter: arbetstidens förkortning. Det må vara sant, att själva arbetet var av vida större personligt intresse förr, men så varade det då också från soluppgången och tills den av dagsverket fullkomligt uttröttade stupade i sin säng för
189
nattvilan. Vi tro, att en arbetare skall föredraga det tillstånd, som nu håller på att utbilda sig: att man arbetar -- låt vara mekaniskt och själlöst -- några timmar på dagen och sedan har åtskilliga timmar övriga att med obruten kraft ägna sig åt de allmänmänskliga sysselsättningar, som dock giva även kroppsarbetarens liv en långt högre betydelse och ett långt rikare innehåll nu än i äldre tider.

Och till och med ett rent mekaniskt och »själlöst» arbete -- om det giver en trygg bärgning och om det icke är för långvarigt är ingalunda så intresselöst, som man understundom är hågad att tro. Just genom att arbetet självt ej absorberar så mycket av tanken, får denna frihet att röra sig inom andra rymder, och detta är en »bildningskälla», som alls icke är att förakta.

Men ett grundvillkor för att denna ljusare uppfattning ej skall bliva en ren utopi är att den dagliga arbetstiden ej bliver för lång. I detta hänseende mötas arbetarnas och arbetsgivarnas intressen, om blott arbetsgivarna vilja tänka sig fullt in i saken, vilket ju ock i våra dagar allt oftare blir händelsen. Svårigheten ligger naturligtvis i den mördande konkurrensen, som binder arbetsgivarens händer även där han själv skulle önska visa allt möjligt tillmötesgående. Men även konkurrensen övervinnes i våra dagar så småningom genom organisationen; och där en begränsning av den dagliga arbetstiden verkligen kan -- genom god arbetsledning och kraftig disciplin -- på ett lyckligt sätt genomföras, utgör den i och för sig en fördel i konkurrensen. Vi veta väl, att detta är lätt att säga, men erfarenheten är visst icke heller utan vittnesbörd om, att så verkligen förhåller sig. Att problemet hör till de svårlösta, skall villigt erkännas.

Till en förnuftig begränsning av arbetstiden hör givetvis också en tids semester varje år. Nyttan härav även för arbetet torde städse framträda -- där blott arbetsledningen är god. I fråga om denna senare samt i fråga om den för arbetet nödvändiga disciplinen motverka fackföreningarna icke sällan arbetarnas eget intresse. Fackföreningarnas uppfostran
190
är en icke litet betydelsefull punkt på våra dagars sociala program.

Ännu en viktig sida av arbetstidens fördelning -- en sida där till all lycka Sverige intager en ganska gynnsam ställning, jämfört med flertalet andra länder -- är söndagsvilan. Det ligger i alla partiers intresse att energiskt arbeta på bevarandet av den förmån vi härutinnan redan äga och att ytterligare utsträcka den, där den hunnit gå förlorad, eller där den ännu icke vunnits. Alla samhällsforskare äro ense om, att när t. ex. engelsmän och amerikanare i våra dagar, och judarna i alla tider, bevarat en arbetskraft och energi, som stå över alla andra folks, så beror detta till stor del på det stränga iakttagandet av den regelbundet återkommande vilodagen. De flesta torde också vara ense om, att möjligheten att i detta fall komma till ett allmänt tillfredsställande resultat betingas av att vilodagen bliver gemensam för alla. Anordningar sådana som var nionde dag fri, var elfte dag o. s. v., olika efter olika omständigheter, innebära endast palliativ.

En egendomlig svårighet av senare datum i vårt lands jordbruksbygder är bristen på arbete under vintertiden. Förr i världen ägnades ju i jordbrukarehemmen vintern till mångahanda slöjd, åtminstone för husets eget behov; men allt dylikt är ju numera slut, i fabrikernas tidevarv. I bygder, som sakna industri, talar man nu om en verklig »vinterdvala», som utövar ett rent demoraliserande inflytande och naturligtvis är i hög grad ogynnsam även för ekonomien. Här föreligger ett nytt socialt problem, som borde bli föremål för allvarlig uppmärksamhet t. ex. av våra hushållningssällskap. -- Vinterdvalan gäller ju i främsta rummet den manliga befolkningen. Från flera bygder klagas över, att den yngre kvinnliga befolkningen i våra dagar på landsbygden över huvud börjar visa avoghet mot allt arbete och hotar att försjunka i ren lättja. Vår tid skapar i sanning underliga problem. Både för män och för kvinnor vore nog den gamla hemslöjdens
191
återuppståndelse en stor välsignelse, om den blott läte sig genomföra med någorlunda ekonomisk fördel.

Arbetslönerna. Att arbetslönerna i Sverige -- detta ord taget i sin vidsträcktaste betydelse, eller av all ersättning för arbetet, kontant och in natura -- varit i äldre tider mycket låga, i synnerhet inom jordbruket, varav följt nöd och undernäring inom den för lön arbetande befolkningen samt till sist -- emigration; -- detta är alltför väl känt för att här behöva relateras.

Att den starka nyodlingen i Sverige under de hundra åren före utvandringsperioden till största delen kom de gamla hemmanen till godo och därmed otvivelaktigt ökade den allmänna välmågan hos hemmansägareklassen, är i det föregående flera gånger framhållet. Mycket mindre gynnsamma voro förhållandena bland torpare, statare och daglönare, inom vilka klasser den starka folkökningen mången gång kanske till och med försämrade den allmänna levnadsstandarden. Ogynnsam var ställningen säkert ofta nog också bland vår storindustris arbetare -- vid denna tid i främsta rummet bestående av gruvarbetare och brukssmeder.

Trots all snikenhet och tyranni förmäler traditionen dock mången gång om våra gamla bruksägare, att de visade en patriarkalisk välvilja och omvårdnad om sina underhavande, vilket på denna tid gick lättare för sig, då konkurrensen var så långt mindre hård; även var ju den tidens bruksbefolkning ofta fäst vid bruket genom många generationer, vilket gjorde ett gott förhållande mellan husbonde och underlydande till ett slags tradition.

Mindre vanlig var denna patriarkaliska välvilja inom hemmansägareklassen. Att »tjäna bönder» är ett uttryck, som ofta möter i våra emigranters skrivelser, och det får då beteckna ett sannskyldigt svältavlönat trälgöra. -- På de stora godsen var ställningen i äldre tider sannolikt också i regeln sämre än vid bruken -- naturligtvis frånsett de många enskilda undantagen. Får man döma efter spridda statistiska indicier,
192
så torde förhållandena i allmänhet ha varit gynnsammare t. ex. i Södermanland än i Skåne. Mycket berodde naturligtvis på ägarens personlighet; och i dessa tider utan medvetande av Amerikas tillvaro fick den underlydande nog, livet igenom, vanja sig vid att tåla -- nästan allt.

Att i våra dagar arbetslönerna inom den svenska industrien äro jämförliga med dem i övriga västeuropeiska länder, torde icke kunna bestridas. Att de äro lägre än i Amerika -- även om hänsyn tages till de högre levnadskostnaderna där -- är nog också otvivelaktigt.

Känt är emellertid, att Amerikas överlägsenhet över Europa i detta fall numera befinner sig på retur. Härutinnan ligger utan tvivel en kraftig orsak till, att emigrationen inom det germanska Europa -- och även i vårt land -- gått ganska mycket tillbaka, och att en ytterligare nedgång torde vara att så småningom förvänta.

Även fortfarande giva sig dock hos oss en del missförhållanden till känna med avseende å arbetslönernas fördelning -- oavsett deras större eller mindre höjd i och för sig. Vi låna såsom ett belysande exempel en liten skildring ur ett av de intressanta »Amerikabreven» i Bilaga VII. Det är en gammal kopparslagare, som berättar en episod från en av sina första dagar i Amerika: [4]

»Jag fann en gång stora väldiga prydnader av mässing, som på den tiden begagnades så mycket på lokomotiven, kastade i en skräphög. De hade blivit rysligt tillstukade vid sammanstötning, jag tog den största och betraktade den noga. Den var på största hållet 37 tum. Jag tog den och gick till smedsverkstaden och gjorde eld i en obegagnad härd, och med all försiktighet smälte jag upp alla lödningar. Just som jag höll på med det, så kommo verkmästaren och förmannen och tittade förvånade på mitt arbete. Om fyra dagar hade jag det färdigt. Det sista, jag gjorde vid det, var att jag satte prydnaden i en stor svarv och polerade av den, och när det var gjort, såg den ut som ny. Alla sågo förvånade ut, och icke minst mästaren själv. Jag fick min dagspenning höjd till tre dollar för 10 timmar, och efter
193
det så kommo de till mig med allt rackartyg, som man knappast kunde begripa hur man skulle bära sig åt med. Men jag skakade ej på huvndet för något, jag nickade bifall och såg glad ut. Jag hade en son som var på 14:e året. Honom fick jag ta som min hjälp, och han hade allaredan lärt sig något engelska, så att han blev mig till stor nytta. Han fick från första dagen en dollar för 10 timmar, ehuru det vanliga var 60 cents. Så snart jag kunde reda mig något med språket, så byggde de verkstad åt mig, och jag blev bas för mitt departement. Arbetet ökades, och jag hade flera arbetare.»

Det amerikanska draget i denna historia är, att löneförhöjningen och den bättre anställningen inträdde genast. Hos oss skulle det, åtminstone förr i världen, ha hetat i ett dylikt fall: »N. är tydligen en god arbetare; vi få ha honom i minnet och ge honom någon förmån någon gång längre fram, om han är en hygglig karl och inte bråkar.»

Det kan dock hända, att det nu för tiden är bättre ställt i detta hänseende också i vårt land; därom våga vi icke uttala någon åsikt. Att fackföreningarna hos oss utöva ett mycket ogynnsamt inflytande med hänsyn till genomförandet av en rationell avlöningspolitik, torde vara allmänt erkänt. Även i detta fall är en bättre uppfostran av fackföreningarna själva i hög grad av behovet påkallad.

Om den mycket omdebatterade arbetsintensiteten i vårt land skriver Henry von Kræmer bland annat följande: [5]

»Det klagas så mycket på våra arbetare här hemma, att det vore synd att ytterligare lägga sten på börda, men det kan icke nekas till, att svenskarna i Amerika verka bra mycket skötsammare än svenskarna hemma i Sverige, och det vore ju tråkigt, om denna min uppfattning hade någon grund för sig. Folk vill nog sköta sig, men förmågan är det klent beställt med. Och icke förty frågar man aldrig efter verkstadsbetyg i Amerika. Alltså, utan betyg, på vilket står en hel del saker, sköter sig svensken bättre i Amerika än hemma, ’firar’ mindre, o. s. v. Detta måste tydligen ha sin grund i ledningen, i den allmänna andan och i den uppfostran, som blir en bibringad i Amerika. En person söker arbete, uppgiver att han är det
194
eller det till sitt yrke och att han har arbetat på vissa, namngivna ställen, varpå han erhåller arbete och får betalt efter förmåga. Visar det sig, att han icke är i överensstämmelse med rimliga fordringar, får han gå, utan några som helst ceremonier, och därmed är den saken slut. Att kunna antaga arbetare, som inte ha betyg och pappersmeriter att förete, och ändå få dem att arbeta skötsamt och ordentligt, är enligt min logik ett tecken på en större ledande förmåga än att ha i sin hand ett medel att märka folk för tid och evighet, men ändå ej komma till några över sig stora resultat. Dock vore det oriktigt att lägga skulden på enbart en av parterna, ty ledningen och arbetarna äro uttryck för och produkt av systemet i dess helhet, och systemet är det, som måste reformeras. I alla fall bör det dock framhållas, att det är från ledningen initiativet bör utgå, och de ledande inom verkstadsindustrien ha nog en mängd ogjorda förbättringar och moderniseringar på sitt samvete. Av arbetarna här hemma kan man ju inte begära det tydligen ledningen saknar, men det kan man ändå begära,först och främst att de inte stjäla tid, och vidare att de äro punktliga och nyktra i sitt arbete. Nog borde den tiden vara förbi, då man kunde glödga brännvin om måndagsmorgnarna och köpa öl och pilsner under arbetstiden. Särskilt vad beträffar att stjäla tid, att taga sig fem och tio minuter, och därtill tycka det är kvickt och duktigt, så är detta oförsvarligt och går ekonomiskt igen på arbetarna själva. Man skulle aldrig kunna tänka sig en amerikansk verkstad, där det ropet ’hetts!’ motsvarande ordet på engelska gick från man till man längs bänkarna eller maskinernas rader vid förmannens eller verkmästarens antågande. Ej heller borde förmännen ingå något broderskap med arbetarna, ty detta försvårar deras ställning som arbetsgivarens representant.

Vems nu felet är, kan vara svårt att säga, men inte lär man kunna fordra mer av arbetarna än av ledningen själv, vilken sats även torde få gälla i fråga om ledningens och arbetarnas inbördes förbållande. Emellertid, så mycket kan dock sägas, att vi ligga långt efter amerikanarna i arbetsanda, maskinteknik och arbetssparande metoder, trots både vårt självhärdande stål och våra arbetsmaskiner från Amerika. När vi hunnit dit, där amerikanarna nu stå, få vi större resultat av vårt arbete, med ty åtföljande bättre löner, och då skola de svenska arbetarna en gång få det som smakar tillräckligt av Amerika och följaktligen stanna hemma.»

Det sociala forsäkringsverket har såsom bekant haft en mycket stor betydelse för välmågans ökande i Tyskland och såväl härigenom som även direkt i hög grad bidragit till
195
emigrationens förminskande. För Sveriges del behöves här ingen vidlyftigare behandling av detta ämne, eftersom saken nu äntligen är på god väg även hos oss. Ännu saknas dock flera av den sociala försäkringens grenar, av vilka den obligatoriska sjukförsäkringen kanske får anses närmast i ordningen att avvakta sitt förverkligande. Av synnerligen stor betydelse i flera hänseenden äro i Tyskland de förebyggande eller kurativa åtgärder av hygienisk art, genom vilka man söker undvika att i onödan betungas med ersättningar för olycksfall och sjukdomar; i detta hänseende äro vi i Sverige knappast ännu vid första begynnelsen.

I hög grad av behovet påkallad är den s. k. moderskapsförsäkringen, till vilken ju verkligen ett försök gjorts, som dock ej befanns acceptabelt. Frågans förnyade behandling borde icke låta vänta på sig. Det erforderliga utredningsmaterialet får väl anses redan föreligga.

Emigrationsutredningens undersökningar ha nått en utsträckning, som säkerligen för mången skall synas alltför stor. Icke desto mindre säger det sig självt, att en hel mängd betydelsefulla frågor finnas, för vilka någon speciell utredning ej här kommit att göras. En dylik fråga är också den om åboarna på en mängd av mellersta Sveriges bruksegendomar, vilka i våra dagar ofta gått miste om sin gamla innehavanderätt. Att detta i sin mån bidragit till den notoriskt högst betydliga emigrationen från våra bruksbygder, är mycket sannolikt, om än det säkert är en stor överdrift, när man på vissa håll velat göra »åbofrågan» till den viktigaste emigrationsorsaken för hela mellersta Sverige. Såsom bekant är denna fråga numera skjuten i förgrunden av den allmänna uppmärksamheten, och under sådana förhållanden torde det betyda mindre, att Emigrationsutredningen icke varit i tillfälle att ägna saken någon särskild uppmärksamhet. Om våra »bygdeundersökningar» varit förlagda även till dessa trakter, skulle spörsmålet naturligtvis framträtt av sig självt; men tyvärr ha dessa
196
bygdeundersökningar, såsom bekant, måst begränsas till några få och spridda delar av vårt land.

Äktenskapsfrekvensen. När i våra tidningar och tidskrifter orsakerna till äktenskapsfrekvensens nedgång komma på tal, får man höra en hel del fakta relateras, som kunna vara intressanta nog, men om vilka man snart kommer under fund med att de samt och synnerligen hänföra sig till -- den bildade klassen. Och härmed äro dessa resonemang ställda utanför det egentliga ämnet, ty den bildade klassen omfattar, högt räknat, 5 procent av folkmängden, och vad som tilldrager sig inom denna lilla grupp märkes knappast, när man kommer till summorna för folkmängden i dess helhet.

Att inom samhällets överklasser äktenskapsfrekvensen, såväl i vårt land som kanske i samtliga västeuropeiska länder, nedgått under senare tider, är sannolikt, men egentligen vet man just inte mycket därom, ty statistiska uppgifter för de särskilda samhällsklasserna saknas. Men att en nedgång hos oss, sedan mer än sjuttio år tillbaka, pågår inom de lägre klasserna, det vet man, emedan det är dessa som bestämma resultatet för den samfällda befolkningen, och för denna har man ju de erforderliga sifferdata.

Att söka förklara den sannolika nedgången av giftermålens antal inom de högre klasserna är naturligtvis i och för sig av intresse, dels emedan dessa klasser i främsta rummet representera vår högre kultur, dels emedan vad som börjar inom dessa klasser vanligen snart sprider sig också till de andra. Från denna sista synpunkt skulle man kanske vilja sluta sig till, att äktenskapsfrekvensen inom de högre stånden hos oss började sjunka redan före 1830-talet -- under vilket årtionde minskningen begynner inom befolkningens stora massa. Men om allt detta vet man, såsom sagt, just inte mycket, och det må därför här lämnas därhän.

Att inom befolkningens lägre klasser giftermålsfrekvensen började avtaga under 1830- och 1840-talen beror sannolikt delvis på, att vid denna tid börjar framträda jordbrukets
197
otillräcklighet att uppbära hela folkökningen samt en allt större svårighet att skaffa sig jord. Den överbefolkning på vår landsbygd, som till sist på 1860-talet ledde till den stora emigrationen, förbereddes naturligtvis under de närmast föregående årtiondena. Vi hava många gånger framhållit, att så väldig nyodlingen än under denna tid var, så hade dock befolkningens undre lager synnerligen svårt att komma åt något av detta goda. Vad som bjöds den klassen var en nästan rättslös ställning såsom torpare eller statare, eller den ännu sämre situationen såsom backstugusittare eller inhyseshjon.

Nästa stora faktor till giftermålsfrekvensens nedgång utgöres av den ändrade livsåskådning, som efter hand blev den ordnade folkundervisningens frukt. Detta är icke avsett såsom ett klander: förhållandet framträder helt naturligt, när man erinrar sig den vidgade blicken på livets alla förhållanden och därmed också de vidgade möjligheterna. Man gifte sig, när man nått den ställning, som man trodde skulle bli ens egen för livet -- eller åtminstone inledningen till denna. När möjligheterna blevo flera, dröjde man också litet längre med att låsa sig fast; man gick längre med hoppet, att bättre utsikter dock till sist skulle komma inom synhåll. -- I samma riktning verkar naturligtvis våra dagars oerhörda förbättring av samfärdseln samt de nya möjligheterna att söka utkomsten även i främmande land. Den, som går med tankar på en Amerikafärd, ingår naturligtvis icke gifte här i Sverige.

Att giftermålsfrekvensen sjunkit i Sverige, medan så icke varit fallet inom större delen av Västeuropa i övrigt, beror nog till en del därpå, att hos oss en son så sällan nöjer sig med att intaga sina föräldrars ställning. Högre upp på samhällsskalan vill man alltid, och därom äro föräldrar och barn fullt ense. Härigenom uppstår ett försenande eller uteblivande av äktenskapen, och härav uppstår emigrationen. Ty mellan emigration och giftermålsfrekvens äger ett det allra närmaste samband rum. Kunde äktenskapsfrekvensen höjas i vårt land, så skulle därav genast följa, att utvandringen blev mindre.
198

I samband med nu skildrade förhållanden började också levnadsanspråken mycket snart att växa. Och denna tillväxt har fortgått till den dag som är, och saken förvärras av att vårt folk också saknar sparsamhetens gåva -- både den passiva och den aktiva: man är icke rädd för onödiga utgifter, och man saknar den skarpa blicken för, var något kan vara att förtjäna.

Man har anfört ännu en orsak till giftermålsfrekvensens nedgång i vårt land, och, såsom jag tror, med full rätt. Genom speciella statistiska undersökningar t. ex. i Danmark har ådagalagts, att inom den jordbrukande befolkningen i äldre tider äktenskapen, i långt flera fall än man vanligen tror, ingingos helt enkelt när första barnet väntades. I många trakter sammanhängde det friare umgänget mellan trolovade med gamla folkseder och möttes knappast i det allmänna föreställningssättet av ogillande.

Numera har man ju möjligheter att undvika alla obehagliga eventualiteter, och en av följderna härav är -- att äktenskapet uteblir. Och även där en barnafödsel sker, känner sig mannen-fadern i våra dagar mindre än förr moraliskt bunden att fullgöra sin skyldighet mot modern. Av detta sistnämnda förhållande följer, att frekvensen ökas i fråga om de oäkta födelsernas antal och minskas i fråga om antalet giftermål.

Om förhållandena i Amerika, och således även bland svenskarna i Amerika, skriver Henry von Kræmer fö]jande: [6]

»Amerikanarna gifta sig i allmänhet vid en långt tidigare ålder än vad man i Sverige är van att se. Detta har nog sin grund uti ekonomiskt gynnsammare villkor, billigare bostäder o. s. v. Framför allt må det framhållas, att en ung man i Amerika inom långt kortare tid kan nå upp till de löneförhållanden, som äro oundgängliga för ett giftermål, än vad i Sverige är förhållandet. Resultatet av detta blir en större skötsamhet, en ökad plikt- och ansvarskänsla, ett ökat allvar. I Amerika roar man sig med tanke på arbetet, men här arbetar man med tanke på nöjet.»

199

Hemmet är en institution, som i våra dagar förlorat rätt mycket av sin förra betydelse. Det går nu med hemmet som en gång med stammen, ätten, släkten: de ha alla mist en god del av sin förra makt och inflytande, och för varje gång har man spått världens undergång. Man gör så nu också, men med orätt. I hemmet »tiger lagen», och en omätlig summa av orätt, tyranni och kvävande själviskhet har frodats i dess hägn. För den ungdom, som nu växer upp, är hemmet icke längre hela världen, och den är visst icke att beklaga därför.

»Goda hem» i den gamla betydelsen finnas knappast mer; barnen bliva antingen försummade eller bortskämda, stundom båda delarna på en gång. Däremot börjar arbeta sig fram en ny typ av goda hem: där man inser, att både föräldrar och barn ej tillhöra uteslutande varandra och sig själva. Men den gamla typen hinner dock icke ersättas av den nya. Detta är det som är den verkliga samhällsfaran: icke att hemmet får dela med sig av sin makt och sitt intresse, vilket, tvärtom, i sig självt betecknar ett framsteg.

Födelser utom äktenskapet. Inom Västeuropa i dess helhet nådde dessa födelser sitt maximum under 1860-talet. Sedan dess har en märkbar nedgång inträtt och fortgått nästan överallt; bland de ytterst få undantagen i detta fall märkes vårt eget land.

I Sverige gick antalet oäkta födelser tillbaka under tidrymden mellan 1875 och 1895 (ungefär), sannolikt åtminstone delvis såsom en följd av det ogynnsamma ekonomiska tillståndet under större delen av dessa år. Men sedan dess har inträtt en ny och betydande stegring.

Frågar man, varför vårt land i detta fall gör undantag, möter först den omständigheten, att äktenskapsfrekvensen icke heller har nedgått inom flertalet av Västeuropas övriga länder, såsom fallet däremot varit hos oss. Därnäst är mycket troligt, att de »preventiva» medlen tidigare och i större utsträckning kommit till användning inom andra länder. Och slutligen är sannolikt, att svenskens mera impulsiva och mindre
200
beräknande lynne här giver sig ett utslag. Tvärtemot vad man vanligen anser, är det just sydländingen som i erotiska frågor är den mera övervägande och kalkylerande.

Frekvensen av oäkta födelser kan beräknas från tre olika synpunkter, och om man förväxlar dessa synpunkter, gör man sig ofta skyldig till orättvisa omdömen. Ses antalet födelser utom äktenskapet från strängaste frekvenssynpunkt, bör det beräknas i förhållande till antalet ej gifta kvinnor inom ungdoms- och medelåldern. Ses åter företeelsen från mödrarnas eller barnens synpunkt, då spörsmålet alltså är, huru många av mödrarna föda barn under de ytterst ogynnsamma sociala villkor, som äro förenade med barnafödsel utom äktenskapet, och huru många av barnen som göra sitt inträde i livet under motsvarande ogynnsamma förhållanden, så uttryckes svaret härå genom att antalet födelser utom äktenskapet sammanställes med hela antalet födelser. Ses förhållandet slutligen från samhällets synpunkt, så att frågan blir, huru stort antal oäkta födda samhället har att mottaga (ej sällan till försörjning på allmän bekostnad), bör antalet oäkta födda beräknas i förhållande till hela folkmängden.

Från de tvenne senaste synpunkterna står Sverige mycket ogynnsamt bland de europeiska folken i våra dagar, men detta är till stor del beroende endast å den svaga äktenskapsfrekvensen. Från den här ovan först anförda synpunkten -- vilken för bedömande av den moraliska ståndpunkten är den rättvisaste -- var Sveriges ställning länge endast ungefär vid det västeuropeiska medeltalet. De senaste åren, med deras starka tillväxt av de oäkta födelsernas antal, ha dock även från denna synpunkt gjort vår ställning åtskilligt sämre. Dock stå vi fortfarande bättre än flera andra folk, särskilt före stora delar av Tyskland och framförallt Österrike.

Om man får våga en gissning, finnas nog minst 100,000 barn i Sverige under femton års ålder, vilka äro födda utom äktenskapet och icke sedan genom föräldrarnas äktenskap legitimerats. Denna betydliga befolkning lever i många hänseenden under en undantagslagstiftning -- och gör detta utan
201
all egen skuld. Här finnes ett omätligt, försummat fält för det sociala arbetet, och första villkoret för att detta skall lyckas är att undantagslagarna måste bort -- så långt detta är möjligt. Det är ju icke värt att dölja, att detta är en ömtålig fråga, och att samhället har skäl att överväga varje nytt steg; men mycket vore vunnet redan om den allmänna åskådningen förändrades därhän, att man i varje ögonblick i fråga om barnen erinrade sig frånvaron av den egna skulden. I detta hänseende har sedan gammalt kyrkan icke så litet att förebrå sig; den har här stannat på en troligen missförstådd gammaltestamentlig ståndpunkt, som ju i viss mån kan ha sina skäl i fråga om föräldrarna, men alldeles icke i fråga om barnen.


[1] Magfrågan av E. Sandsjö. Stockholm 1911.

[2] Werner Sombart, Proletariatet. Översättning. Stockholm 1911.

[3] J. C. W. Thyrén, Ett politiskt program. Lund 1908.

[4] Bilaga VII, sid. 132.

[5] Bilaga XV, sid. 30.

[6] Bilaga XV, sid. 29.


The above contents can be inspected in scanned images: 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209

Project Runeberg, Tue Jan 6 17:58:16 2004 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/utvfraga/29.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free