- Project Runeberg -  Tankar i utvandringsfrågan /
Statsskick och förvaltning

(1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
210

Statsskick och förvaltning.

Att vårt statsskick ocb dess beskaffenhet varit av betydelse för emigrationsfrågan, kan ingalunda förnekas. Väl torde de ha varit ytterligt få -- om ens några -- som rest till Amerika endast och allenast på grund av avsaknaden av politisk rösträtt; men denna avsaknad och känslan av underordnat människovärde, av rättslöshet -- såsom man tänkte sig det --, ha utan tvivel mycket bidragit att stärka den känsla av vantrevnad, som varit en så fruktbar jordmån för emigrationslusten i vårt land.

Känslan, att »herrarna» ensamma ha betytt något -- att simpelt folk» alls intet haft att säga, är mycket gammal och har varit mycket utbredd inom vårt svenska samhälle, och det är fullkomligt oriktigt att påstå, att den endast varit en inbillning.

Denna känsla tyckes väl ha bort försvinna från det ögonblick då lantmannapartiet tog makten. Men dels upptogs hela denna maktperiod av en bitter strid mot de hatade »herrarna» och »skrivarna», dels voro bönderna likgiltiga för alla de samhällsklassers sak, som stodo under dem själva. [1] Att tre fjärdedelar av Sveriges folk voro orepresenterade i riksdagen mellan 1867 och 1911 är alltså ett faktum, som icke i minsta mån mildrades av böndernas politiska övermakt.
211

Utan tvivel skulle mycket varit annorlunda i vårt land -- i god riktning och även mycken emigration varit ogjord, om den allmänna rösträtten införts omkring 1880 i stället för 1909. Och säkerligen skulle då också patriotismen stått något högre. Vår tids natur är sådan, att den fordrar demokratiska inrättningar för folkets trivsel, och Sverige, med sina så många och så starka aristokratiska samhällsdrag, var i ett särskilt behov av att åtminstone i politiskt hänseende demokratiseras så mycket som möjligt.

Det kan icke nekas, att redan den korta tiden efter 1911 synbarligen i viss mån har frambragt hos de lägsta och talrikaste klasserna i samhället en ökad känsla av ansvar och därmed också ett ökat intresse för landet och dess öden. Och har denna förändring kanske ännu ej hunnit bliva så märkbar hos sagda folkklasser själva, så märkes den åtminstone hos deras representanter.

Att här tala om den kvinnliga rösträtten är väl tämligen obehövligt; det torde väl icke dröja många år, innan den föres till seger. Skälen för äro väl ungefärligen desamma som för den manliga rösträtten. Vad angår följderna, tro vi, för vår ringa del, att de bliva mindre betydelsefulla än man ofta väntar, -- och detta både i gynnsam och i ogynnsam riktning. I sistnämnda hänseende fruktar man ju speciellt en minskning av födelsefrekvensen, när kvinnorna dragas ifrån sina särskilda uppgifter i hemmet. Denna minskning gå vi emellertid till mötes i alla händelser eller äro redan inne i densamma; och om man får våga en gissning -- mera är ju knappt möjligt --, så torde icke denna rörelses styrka komma att ökas av rösträtten. Däremot hysa vi för vår del den kanske kätterska uppfattningen, att hemmens värde och betydelse ökas i den mån deras intressekrets växer.

I den nordamerikanska unionens författning finnes såsom bekant en bestämmelse, att i representationens undre kammare varje stat är representerad i proportion till sin folkmängd, varemot i senaten alla stater, oavsett folkmängden, hava tvenne representanter var.

Den princip, som här vunnit tillämpning, återfinnes i själva verket på ganska många områden av vår tids samhällsförhållanden,
212
om man vill göra sig besvär med att draga ut analogierna.

Så skulle man kunna säga, att i våra dagars ekonomiska liv får varje medborgare göra sig gällande med all den intelligens och all den förmögenhet han besitter; men i det politiska livet däremot äro alla medborgare lika representerade, ty där har envar en röst, varken mer eller mindre.

I detta förhållande ligger ett slags jämviktstillstånd, och detta är kanske den innersta grunden och det djupaste berättigandet för den allmänna rösträtten.

Man skall kanske säga: det är dock ett väl mycket betydelsefullt fält att välja till jämlikhetens tummelplats, när man därtill upplåter själva lagstiftningen. Skulle ej jämlikheten kunna förvisas att tillfredsställa sina lustar inom något mindre riskabelt gebit?

Härtill kan svaras, att det ekonomiska livet också är ett så ytterst betydelsefullt gebit, att skall något fält uppletas, där verkligen jämvikten skall i någon mån kunna åstadkommas, så går det knappast av för mindre än just lagstiftningens.

Men för övrigt: vare sig vi tycka att det är rätt eller icke, så är det faktiskt detta fält, som den moderna historien har upplåtit åt den medborgerliga jämlikheten, och detta är något som vi varken kunna göra till eller från. Vi ha blott att foga oss häri, om vi vilja undvika strider av en alldeles onyttig kraftförbrukning.

Man skall kanske ytterligare säga, att den allmänna rösträttens samhällsskick är en bra nog grovt tillhuggen och klumpig institution. Detta är ju obestridligt, men fråga är, om ej alla samhällsorganisationer äro grova och klumpiga. Lämnar ej, från den reala rättens synpunkt, vår nuvarande lagskipning synnerligen mycket övrigt att önska? Måste ej, från ideell synpunkt, de stora statskyrkoorganisationerna -- både den katolska och de protestantiska -- sägas vara synnerligen skröpliga inrättningar; och gå ej de frikyrkliga samfunden ungefär samma väg, blott de bli något äldre och större? Vad skall man säga om de politiska partierna även inom aristokratiskt styrda samhällen, såsom det gamla Rom och Polen; och vad skall man säga om de gamla despotierna, till och med när de voro av det
213
»upplysta» slaget? Huru grovt anti-individualistisk är ej endast rekrytutbildningen, utan även folkundervisningen, ja till och med undervisningen vid våra högre läroverk? Allt visar, att vi måste vara mycket måttliga i våra anspråk på samhällsinrättningars idealitet, och då är det ju ej vårt att göra något undantag för den allmänna rösträtten.

Alltså böra vi även i Sverige acceptera det parlamentariska styrelsesättet såsom ett faktum, som vi icke kunna komma ifrån, förr än det gjort sig självt omöjligt, såsom det gått med tidigare styrelsesätt, som historien presenterar. Vad det skall komma att avlösas av -- det kan ju ingen förutsäga, och däröver är alltså ännu föga lönt att grubbla.

Det parlamentariska styrelsesättet är för övrigt icke någon nyhet i vår konstitutionella historia. Det har ju kunnat genomföras utan att en bokstav behövt ändras i 1809 års regeringsform; och att förverkligandet icke skett förr, beror alltså endast på tradition och på personliga förhållanden, icke på grundlagen.

Ja, till och med den så mycket fruktade »ministerstyrelsen» ha vi ovedersägligen mitt ibland oss, om ock under något tyngre former än som annars är vanligt. Och även detta har skett utan en enda bokstavs ändring i regeringsform och övriga grundlagar.

Eftersom vi alltså nu få anse grundstommen för vårt samhällsskick avgjord för den närmaste tiden, uppstår alltid frågan om önskemål beträffande detaljerna. Och med den frihet, som nådigst blivit mig given att i detta betänkande beröra alla de samhällsspörsmål, som må kunna anses utöva inflytande å rikets allmänna tillstånd, och därmed å emigrationens stigande eller fallande, må det tillåtas mig att också härutinnan framföra några enskilda tankar.

Det synes oss vara tvenne önskemål som giva sig själva: att representanternas ställning blir så stark som möjligt gentemot väljarmassorna; och att regeringens ställning blir starkare än nu mot representationen. För det första ändamålet borde bostadsbandet lösas -- åtminstone för riksdagsmän som redan bevistat ett visst antal riksdagar. »Det imperativa mandatet», för att tala i frihetstidens stil, måste bekämpas till det yttersta. För detta ändamål böra också endast stora
214
principfrågor föreläggas valmännen; att t. ex. framlägga frågan om olika pansarbåtstyper till urväljarnas avgörande måste en gång komma att betraktas såsom en orimlighet. -- För att dock icke göra yrkespolitici enväldiga är referendum en utväg att taga i övervägande.

Sedan till och med Englands stolta överhus i våra dagar inskränkts till ett suspensivt veto, väntar väl samma öde även övriga senater i vår världsdel, såvida icke dem väntar ödet att försvinna. Det förra vore väl bättre, från synpunkten av statslivets väl överlagda gång; vad Sverige beträffar, är dock vår första kammares existens satt i fara, sedan den genom 1909 års förändringar berövats nästan hela sin karaktärsolikhet gentemot andra kammaren.

En sak, som i Sverige drivits in absurdum, är riksdagens makt över budgetens detaljer. Härigenom inskränkes regeringens handlingsfrihet på ett sätt, som i farliga ögonblick kan bliva ödesdigert. Det är ju bekant, att när, under sommaren 1905, norrmännen översvämmade hela den europeiska pressen med sina smädelser mot Sverige, så förklarade Sveriges fungerande utrikesminister att, så gärna han det ville, kunde han ej effektivt bemöta detta ofog, emedan -- inga medel härför funnos anslagna i riksstaten!

Det har sagts, att enligt 1809 års grundlagsstiftares mening endast huvudtitlarnas slutsummor skulle fastställas av riksdagen, medan regeringen skulle äga frihet att disponera anslagen inom huvudtitlarna. Detta vore väl att gå för långt, men såsom det nu är, bör det dock icke i längden få fortfara. Det nuvarande systemet driver till en in i petitesser regerande riksdag, vilket just är vad vår frihetstids hela erfarenhet borde mana oss att på det sorgfälligaste undvika. De nu tillämpade metoderna göra ej blott regeringen overksam utan lägga en likaså förlamande hand över ämbetsverken. Så som det nu är, rent av tvingas dessa, av riksdagen själv, att inskränka hela sin verksamhet till att sköta de löpande göromålen för dagen. För andra ändamål finnas nästan aldrig några medel tillgängliga.

Om det nu sagda kan anses beröra statsskickets teori, finnas även fråga om dess tillämpning åtskilliga önskemål att framföra -- särskilt med hänsyn till emigrationsfrågan. Vi ha gjort det en gång förr, i vårt ofta berörda uttalande i detta ämne år 1906, och vi tilllåta oss här återgiva våra önskemål ånyo, fastän de är, som förflutit sedan nämnda årtal, nog i en eller annan punkt fått bevittna önskemålens förverkligande. Våra ord vid tillfället i fråga föllo sålunda:

»En svensk näringspolitik är något som i första hand framträder såsom en tvingande nödvändighet. I Tyskland har länge den nationella näringspolitiken räknats bland regeringens viktigaste uppgifter. Och Tyskland är dock det land, som i våra dagar gör de största ekonomiska framstegen i Europa. Där har man i årtionden på det
215
grundligaste tänkt sig in i denna sak, och ingen släppes fram till statens roder, om vars användbarhet i detta fall man ej gjort sig förvissad. Hos oss frågar man efter en persons politiska övertygelse, när han skall avancera till statsråd, och detta är naturligtvis alldeles i sin ordning. Men man frågar endast efter den. En tid berodde allt också därpå, om man var protektionist eller frihandlare. Men tullfrågan är ej hela näringspolitiken; den är blott en mycket liten del därav. Även hos oss måste det komma därhän, att, åtminstone i departement som hava med näringslivet att skaffa, ingen sättes såsom ledare, som ej har grundligt satt sig in i dessa frågor och har klart för sig vad han vill i saken såsom helhet. Det hjälper ej att endast omsorgsfullt taga för sig varje ärende, som infinner sig av sig självt. Vi behöva initiativets män och klartänkande, vittskådande män.

Länge fattade Sveriges regering såsom sin uppgift endast att sköta löpande ärenden; sedan kom en tid, då även politiska frågor trängde sig fram. Men nu måste även näringslivets tid komma. Också näringarna måste hädanefter vara ett föremål för regeringens dagliga omtanke och omsorg, men ej endast i form av handläggning av enskilda mål. Vår regering måste representera en verklig svensk genomtänkt näringspolitik. Skall detta kunna ske, måste dock först vår regering befrias från de otaliga småärenden, med vilka den nu är överhopad -- ärenden, som lika väl kunna skötas av underordnade myndigheter eller av en »administrativ högsta domstol». En dylik är ju också, lyckligtvis, »en marche», såsom känt är. [2]

Därnäst måste Kungl. Maj:ts regering disponera åtminstone någon del av statens medel utan de småaktiga band, som nu omöjliggöra varje självständig verksamhet i större stil. Missbruk av en sådan rätt har ju riksdagen tusende utviigar att beivra. Men politiken i Sverige har alltid varit den: av fruktan för ett möjligt missgrepp stänga vi vägen för hundra fruktbärande initiativ.»


[1] Det finnes visserligen en beryktad fras av en riksdagsbonde från 1870-talet, att »arbetarna äro kött av värt kött och ben av våra ben»; men den frasen har väl för länge sedan uppenbarats till sitt rätta värde.

[2] Såsom bekant har sedermera en »Regeringsrätt» för ändamålet skapats. Så länge föredragningen här i regeln åligger departementskanslierna, kan dock reformen icke anses vara mer än till hälften genomförd.


The above contents can be inspected in scanned images: 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251, 252, 253, 254, 255, 256, 257, 258, 259, 260, 261, 262, 263, 264, 265, 266, 267, 268, 269, 270, 271, 272, 273

Project Runeberg, Tue Jan 6 19:50:26 2004 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/utvfraga/32.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free