- Project Runeberg -  Tankar i utvandringsfrågan /
Statförvaltningen

(1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
215

Statsförvaltningen.

Att den svenska statsförvaltningen tidigare än i varje annat europeiskt land nådde sin fulla organisation, vilken ock flerstädes fick tjäna till mönster, är allmänt bekant. Den stadga, som sålunda i bortåt tre hundra år karaktäriserat den svenska
216
administrationen, har tvivelsutan sin stora andel i den kraft, varmed vårt lilla folk mången gång kunnat uppträda, och den överraskande lätthet, varmed det mer än en gång burit tunga bördor.

Men administrationens styrka har också haft sina mindre gynnsamma sidor. Den gjordes ibland till självändamål och smidde vårt folk i onödiga band. För vårt näringliv har statsförvaltningens formalism, långsamhet och brist på verklig sakkunskap mer än en gång varit olycksbringande.

Gentemot denna starka administration har vårt folk också känt en obehaglig maktlöshet. Bet är en ytterst vanlig företeelse hos oss att konstatera en uppflammande harm, föranledd av något övergrepp, en harm som kan stegras till ilska, ja ursinne, men som ändock, inom kort, sjunker trött ner igen och glömmes bort: man vet av en lång erfarenhet, att man ingenting förmår -- att den som makten har gör som han vill. Detta förhållande har ökat den förnimmelse av samhällelig vantrevnad, som vi litet emellan måste återkomma till såsom en av de viktigare orsakerna till emigrationen från vårt land. Flera av våra »Amerikabrev», i Bilaga VII, giva omisskännliga uttryck för denna sinnesstämning, som naturligtvis växt sig ännu starkare, i samma mån som den allmänna folkupplysningen ökats.

I våra dagar har en betydande motvikt skapats genom tidningspressen, och även den strama svenska byråkratien har nog i mycket fått giva efter för tidens fordringar. Ett företräde, som i våra dagar i hög grad utmärker densamma, både gentemot flydda tider och vid jämförelse med flertalet främmande folk, är, i stort sett, dess oförvitlighet; även dess duglighet torde i regeln kunna anses stå ganska högt -- kanske med undantag alltför mången gång då det gäller ekonomiska frågor. I detta sistnämnda hänseende äro vi ännu i dag i stort behov av en förökad sakkunskap hos vår förvaltning. Särskilt önskvärt vore, att våra ämbetsmän, när de få affärsangelägenheter under behandling, ställde sig gällande affärskutymer till efterrättelse; i annat fall åstadkommes en förvirring inom vårt näringsliv, som ibland kan bliva ödesdiger.
217

I fråga om den centrala förvaltningen föreligger, såsom bekant, ett kommittéförslag, gående ut på de hittills »självständiga» ämbetsverkens inordnande under departementen. Vinsten härav bleve väl i första rummet, att den slutliga föredragningen av varje ärende komme att ske av sakkunniga. Envar vet, att den som nödgas fatta beslut i ett ärende, som han ej fullt behärskar, helt naturligt ryggar tillbaka för varje mera genomgripande förändring och så långt som möjligt ansluter sig till självklara maximer, eller till sådana för vilka allmänt erkända auktoriteter kunna anföras. Att regeringsärendena hos oss så länge föredragits till avgörande av personer med ofta endast formell kännedom i ämnet, förklarar därför sannolikt till stor del, att så många i sakkunnigas ögon högst nödiga reformer uteblivit, eller att man stannat vid halvmesyrer, som -- i bästa fall -- fått göras om igen. Det vill alltså synas, som skulle det nya kommittéförslaget åtminstone möjliggöra ett kraftigare och mera målmedvetet reformarbete inom vår administration.

Uti icke ringa mån försvagas vår förvaltning därigenom, att för tjänstemännen icke tillräckligt erkännande, i form av befordran, lämnas för ett mera framstående arbete än det sedvanliga. Detta förhållande har uppstått därigenom, att även andra gradens tjänster nästan alltid tillsättas på grund av tjänsteår och formella meriter, icke på grund av den verkliga högre förtjänsten och skickligheten. I detta hänseende torde man i själva verket ha kommit på sidan av grundlagen. Ett återvändande till ett strängt iakttagande av dess bud skulle sannolikt i ej ringa mån bidraga till tjänstemannapersonalens uppryckning. Det nuvarande systemet sammanhänger väl med den mindre lyckliga tendens, som man kan spåra på nästan alla områden av vår förvaltning: att man låter formella skäl och »papperens» vittnesbörd bliva avgörande i allt, även där lagens mening tydligen är, att ett beslut skall fattas på grund av den personliga uppfattningen. Allt inrymmande åt denna sistnämnda undvikes med påtaglig ängslighet -- om till förvaltningens nytta är säkerligen högst tvivelaktigt.
218

I fråga om den lokala förvaltningen synes oss en del önskemål föreligga, vilka det kanske icke får anses alltför mycket falla utom vår uppgift att här giva plats åt.

Bland de många kortsynta strävanden, till vilka det gamla lantmannapartiet under sin makts dagar gjorde sig skyldigt, var även att söka avskaffa landshövdinge- och biskopsämbetena. Om man eftersinnar de synpunkter, som åtminstone borde göra sig gällande vid tillsättandet av dessa ämbeten, måste man finna, att just dessa chefer representera den mera frigjorda uppfattningen och den mera reala förtjänsten, gentemot endast formella förtjänster och formell rutin. Att avskaffa dessa ledare vore att riktigt utlämna hela vår lokala förvaltning i formalismens och byråkratiens våld.

Härmed är icke sagt, att t. ex. vår nuvarande länsindelning är den bästa möjliga. Med nutidens utvecklade samfärdsmedel skulle det säkerligen icke innebära någon fara att reducera länens antal i mellersta och södra Sverige till ungefär hälften av det nuvarande. Utom den besparing, som härmed skulle vinnas och som icke borde betraktas såsom huvudsyftet, skulle länschefernas egen uppfattning säkerligen vidgas och tillfällena till stora initiativ ökas, om länsområdena gjordes mera omfattande. I och för sig behövde detta icke innebära, att landstingens antal också förminskades. Tvärtom tro vi, att detta flerstädes med fördel kunde ökas -- i synnerhet i norra Sverige.

Vad landstingens befogenhet angår, har denna, såsom bekant, kommit att faktiskt bliva mindre omfattande än som förmodligen från början avsågs. Mera än hälften av landstingens utgifter gå nu till hälso- och sjukvården. Ett önskemål vore tvivelsutan, att de finge från kommunerna övertaga även en stor del av fattigvården och från skoldistrikten omsorgen om skollokalers anskaffande och tillsyn. Men kanske ännu viktigare vore, om landstingens verksamhet utsträcktes att, i högre grad än nu, avse även de särskilda bygdernas ekonomiska liv. I detta hänseende kunde kanske en del inkomstkällor och befogenheter överflyttas till landstingen från hushållningssällskapen, vilka senare disponera offentliga medel i en utsträckning, som knappast står i riktigt förhållande till deras tillfälliga och lösa organisation.

För att landstingen skola bliva lämpliga för dessa nya funktioner fordras dock, att de befrias från sin nuvarande uppgift att utgöra valkorporationer till riksdagens första kam marc. Dylika valkorporationer kunde ju skapas för stunden. Härigenom skulle kanske i någon män en motvikt vinnas också mot landstingens nuvarande kortsynta politik att om möjligt »hålla sig inom länet». Ville man göra
219
elektoralförsamlingarna mera stabila, kunde de ju utses för några år i sänder, att fungera vid varje under denna tid intiäffande val.

En förvaltningsangelägenhet, som gemenligen anses äga ganska ringa betydelse -- men med orätt --, är rikets administrativa indelningar. Dessa indelningar göras ju från en stor mängd olika synpunkter och nästan alltid utan hänsyn i ena fallet till det andra. Härigenom försummar man dock den möjlighet, som här gives, att skapa organiska enheter inom befolkningen. Om alla administrativa indelningar så långt möjligt sammanfölle med varandra (eller smärre delar inginge odelade i större), så skulle rikets befolkning sönderfalla i ett visst antal grupper, vilkas medlemmar skulle äga mesta möjliga medborgerliga gemensamhet med varandra. En dylik grupp skulle härigenom helt naturligt komma att förete ett intensivare och mångsidigare medborgerligt liv, än som nu är händelsen. Den livliga personliga beröringen skulle snart skapa en gemensamhet också uti intressen, som nog till sist skulle komma även landets näringsliv till godo. Att övervaka de administrativa fördelningarna av landet borde därför givas till uppgift åt något visst ämbetsverk, eller departement, och ingen förändring i indelningen borde göras, utan att sagda verk åtminstone haft tillfälle att yttra sig i ämnet.

Till dessa indelningar hör helt naturligt också indelningen i valkretsar, för de kommunala och politiska valen. Det är, synes det oss, en alldeles oriktig princil) att oupphörligt reglera om dessa efter folkmängden, då det dock ginge lika bra att låta valkretsarna bestå och endast lita represeutinternas antal ändras. Endast på detta sätt kan en verklig gemensamhet åstadkommas, som gör en valkrets till en organisk skapelse, icke till ett visst inbyggarantal för stunden.

I fråga om de administrativa områdena må till sist framhållas en princip, som icke alltid iakttages, nämligen att de minsta av dessa områden -- de alltså, där själva verkställighetsåtgärderna ske -- böra, för vinnande av nödig personalkännedom, vara så små som möjligt. Från denna synpunkt borde t. ex. länsmansdistrikten i åtskilliga län göras flera till antalet. Då härigenom länsmännens antal i varje län -- särskilt om länens antal minskades -- bleve ganska stort, kräves redan härav mellaninstansen kronofogdar, vilkas antal dock kunde göras åtskilligt mindre än det är för närvarande.

I fråga om vår statsförvaltning i allmänhet må erinras om det mindre lyckliga sättet att låta en hel del av den nödiga kontrollen och inspektionen utövas av icke fullt sakkunniga personer. I synnerhet vilar en oändlig börda av detta slag på länsstyrelserna. För att taga ett exempel: det kan sättas i fråga, om ej inspektionen över sparbankerna bleve både effektivare och billigare genom att anförtros åt ett par eller tre specialister för hela riket, i stället för den inspektion som nu påvilar Kungl. Mj:ts befallningshavande.


[1] Såsom bekant har sedermera en »Regeringsrätt» för ändamålet skapats. Så länge föredragningen här i regeln åligger departementskanslierna, kan dock reformen icke anses vara mer än till hälften genomförd.


The above contents can be inspected in scanned images:
215, 216, 217, 218, 219

Project Runeberg, Tue Jan 6 19:52:23 2004 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/utvfraga/33.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free