- Project Runeberg -  Tankar i utvandringsfrågan /
Undervisningsväsendet

(1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
242

Undervisningsväsendet.

Vi inbegripa här till en början även den vetenskapliga odlingen. Om någon möjligen skulle vilja draga i tvivel dess sammanhang med emigrationsfrågan, erinra vi endast om, att våra dagars hela ekonomiska liv ju egentligen baserar sig på vetenskapens upptäckter och uppfinningar.

Med detta vetenskapliga arbete, å vilket hela den moderna kulturen vilar, äger det egendomliga förhållandet rum, att det till största delen är ett arbete -- utan lön. Numera kunna väl somliga vetenskapsmän inom de tekniska facken bereda sig inkomst av sitt arbete, men dock icke alla; och vad forskarna inom de humanistiska vetenskapsgrenarna angår, uppbära dessa så gott som aldrig någon ersättning för sitt arbete.

Man skulle kanske vilja, till motbevisning, peka på de akademiska lärarnas löner, men en liten eftertanke visar strax, att dessa löner icke uppbäras för det vetenskapliga arbetet, utan för undervisningen. Så snart en person vunnit ordinarie tjänst vid universitet, uppbär han samma lön, vare sig han är världens produktivaste vetenskapsman i sitt ämne eller han icke vidare skriver en rad.
243

Förestående är icke avsett att utgöra något klagomål, ty en verklig vetenskapsman fordrar icke mera av det ekonomiska goda, än att han kan föra en människovärdig tillvaro; vad angår det vetenskapliga arbetet, drives han därtill av sin egen naturs krav och skulle icke kunna tänka sig ett liv det förutan.

Klagomål kan man däremot uppstämma över, att det vetenskapliga arbetet icke blott är oavlönat -- detta får passera -- men att det i vårt land så ofta är-- omöjligt. Nämligen därför att pengar saknas, till böcker, instrumenter, studieresor och slutligen, och framför allt, till tryckning av vad som produceras. Det kan ej hjälpas, att man drager en djup suck vid tanken på, vad de Nobelska millionerna kunde ha använts till.

Såsom vanligt, äro de naturvetenskapliga disciplinerna också i detta fall avgjort gynnsammare ställda än de övriga. Inom de humanistiska vetenskaperna händer nog ytterst ofta, att en forskare ej finner någon möjlighet att, i avsedd skala, få sitt verk publicerat; och allra sämst äro, såsom annars i vårt land, de ekonomiska vetenskaperna situerade.

En sak av högsta betydelse ej blott för vår svenska vetenskap, utan även för vårt lands allmänna intressen, är beröringen med andra länders vetenskapliga forskning. I äldre tider, när vetenskapen ännu, i latinet, ägde ett gemensamt språk, var denna förbindelse lätt och skillnaden mellan större och mindre folk jämförelsevis litet framträdande. I vår tid äro de små folken ofta lika rättslösa inom vetenskapen som inom politiken. Egentligen borde varje vetenskapligt arbete från vårt land tryckas på något av de tre stora språken; att så ej sker, är väl också i främsta rummet en penningfråga. Varje dylikt verk borde dock därjämte innehålla en utförlig resumé på svenska, för att vårt språk icke skall förlora sin förmåga att utgöra ett vetenskapens tungomål.

Såsom ett surrogat, under nuvarande förhållanden, borde utgivas en tidskrift, i vilken samtliga svenska vetenskapliga verk, allt efter som de utkommo, i korthet refererades på ett
244
av de större språken, helst av författaren själv, inom av redaktionen i varje fall fastställt omfång. Tidskriften borde fördelas i avdelningar, envar upptagande en större grupp av vetenskaper, så att varje avdelning utgjorde ett helt för sig. För bättre effekts skull borde denna tidskrift skänkas till samtliga utländska universitet och vetenskapliga institutioner.

Ett speciellt önskemål för flera forskningsgrenar i våra dagar är att göra sig något mindre beroende av den tyska vetenskapen. Även i detta fall kan man mången gång tala om ett verkligt »Hansavälde». Naturligtvis avses icke här de fall, då från tysk sida en verklig överlägsenhet äger rum; men av gammal tradition, och kanske även av andra skäl, är man alltid i vårt land predisponerad att giva den tyska forskningen företräde framför den engelska och den franska. Detta har utövat ett ogynnsamt inflytande även på den vetenskapliga språkbehandlingen, som ofta hos oss är onödigt tung och invecklad. -- Främst av allt bör naturligtvis vid våra universitet Sveriges egen vetenskapliga produktion uppmärksammas. I vår tid kanske detta också i allmänhet vederbörligen äger rum.

Inom den preussiska generalstaben -- och förmodligen numera också i andra generalstaber -- är, såsom bekant, hela det för staben erforderliga kunskapsområdet noga uppdelat på resp. officerare, så att varje område så fullständigt som möjligt behärskas av någon av stabens medlemmar och staben i sin helhet alltså sitter inne med all den behövliga kunskapen -- så långt i mänsklig förmåga står. Denna princip borde vara genomförd också inom den svenska vetenskapen. På varje område borde finnas någon forskare i vårt land, som kunde sägas stå på höjdpunkten av tidens vetande i ämnet. Ett fullt förverkligande av detta program är väl icke möjligt hos ett så litet folk som vårt, men man borde åtminstone alltid sörja för, att målet ej i onödan motarbetades. Detta sker dock i viss mån, därför att man hos oss ännu alltför litet värderar specialisterna inom resp. ämnen. Särskilt i fråga om våra universitetsprofessurer -- vilka ännu, på grund av
245
penningeknapphet, mången gång äro allt för vidsträckta -- borde man icke alltid fordra ett, kanske jämustruket, behärskande av hela det ifrågavarande vetenskapsområdet, utan gärna dispensera för svaghet inom vissa delar, om den blott fullt motväges av verklig överlägsenhet inom någon särskild del av ämnet. Vi tro icke, att denna princip alltid hos oss får komma till sin fulla rätt, och detta länder -- enligt vår uppfattning -- till den svenska vetenskapens försvagande.

Med avseende, till sist, å den akademiska undervisningen vore utan tvivel en stor vinst för det vetenskapliga livet, om denna i någon mån fördelades mellan professorer och docenter, varigenom för professorerna den nu mycket knappa tiden för rent vetenskaplig verksamhet ökades. Detta skulle naturligtvis medföra nödvändigheten av förbättrade löneförhållanden för docenterna, men denna reform är ju redan nu, från alla synpunkter, ett önskemål.

Man är nog inom vidsträckta kretsar hågad att betrakta en dylik ökning av anslagen till det vetenskapliga arbetet såsom en lyx, som vi ej ha råd till. Men om man verkligen fullt besinnade denna forsknings betydelse i våra dagar -- om man t. ex. betänkte huru mycket Tysklands ekonomiska uppblomstring har den tyska vetenskapen att tacka för --, så skulle man nog också hos oss komma till ett erkännande av, att en högt uppdriven vetenskaplig forskning till och med från rent ekonomisk synpunkt är ett önskemål, som borde med all makt eftersträvas och befrämjas.

En ogynnsam omständighet för oss i detta fall -- varigenom stora belopp i onödan förbrukas -- är den bristande centralisationen inom hela vår andliga odling över huvud. I hithörande hänseenden ha vi i mångt och mycket kommit på avvägar i vårt land: vi ha för mycken centralisation inom vår förvaltning, och för liten centralisation i ekonomiska och kulturella hänseenden. Särskilt skulle mera kunna uträttas redan med nuvarande penningemedel, om våra universitet vore färre än de äro.
246

Av universiteten har ju Lunds alltifrån begynnelsen sin särskilda uppgift och därmed också ett alltfort giltigt motiv för sin tillvaro. Man kan endast anmärka, att den princip, efter vilken våra statsmakter behandla detta universitet, vittnar om en beklaglig kortsynthet. Den synpunkt, under vilken alla anslag till Lunds universitet böra ses, år helt naturligt den: att Lunds universitet skall i varje hänseende vara minst lika väl utrustat som Köpenhamns.

Göteborgs högskola är nu en gång, genom storartad frikostighet, kommen till stånd. Vi tro det skulle vara en fördel, om den fattade såsom sitt huvudsyfte att odla och främja de ekonomiska vetenskaperna, som ännu äro så föga omhuldade i vårt land.

En mycket olycklig omständighet i vår svenska odlings historia har varit klyvningen Stockholm-Uppsala, eller att vårt främsta universitet ej är förlagt till huvudstaden, utan till en landsortsstad. Det är ett typiskt svenskt slöseri att ställa en så stor del av vår högsta intelligens utanför vårt samlade offentliga liv. Härmed avses naturligtvis icke att på något sätt underskatta Uppsala universitet och dess verksamhet, varken i nuvarande eller flydda tider; Uppsala universitet behöver intet försvar i detta fall, det är Stockholm som lider av att icke kunna andligen med sig inkorporera Uppsala.

Kunde en sammanslagning komma till stånd av de vetenskapliga institutionerna i Uppsala och i Stockholm, skulle -- efter vår uppfattning -- en mycket betydande vinst åvägabringas för hela den svenska andliga odlingen.

Uppsala stad kunde bliva en betydande industri- och handelsstad i stället; därtill har den med sina förträffliga kommunikationer och den i så hög grad utvecklingsdugliga omnejden mycket goda förutsättningar, om de blott tillvaratoges.

Till de allmänna läroverken är tillströmningen i våra dagar oproportionerlig, och särskilt antalet avlagda studentexamina växer på ett sätt, som rent av ingiver bekymmer. Det kunde ju tyckas, som om under sådana förhållanden den rätta
247
politiken borde vara att utan överdrivna hänsyn utmönstra från läroverken de svagt begåvade eleverna samt att göra studentexamen svårare -- icke genom skärpta så att säga polisföreskrifter men genom verkligen höjda fordringar på, som det förr hette, »mogenheten». Att åskådningen vid universiteten går i denna riktning, torde vara väl bekant.

Med hänsyn till den stora betydelsen, även för Sveriges ekonomiska liv, av den undervisning som meddelas vid de allmänna läroverken må det vara oss tillåtet att här framställa några strödda tankar också angående denna sida av vår andliga odling.

Vid läroverken, liksom vid andra undervisningsanstalter i våra dagar, vill ej tiden räcka till för alla de krav, som man från skilda håll uppställer på deras arbete. Vi ha en gång förut framkastat ett förslag till avhjälpande härav, i rätt betydlig mån, och vi tillåta oss här upprepa detsamma. Det går ut på, att varje lärjunge ägde att välja ett av de tre stora främmande språken (tyska, engelska och franska) och alltså icke skulle åtnjuta undervisning i mer än ett av dessa språk. Detta språk borde väl få ett högre timtal än för närvarande, men det behövde dock icke upptaga lika många timmar som nu för tiden upptagas av alla tre; en besparing av timmar skulle alltså uppstå, som kunde komma andra ämnen till godo. En vinst härav bleve otvivelaktigt också, att det av envar valda språket komme att inläras mycket grundligare än nu är fallet och därmed bliva av större praktisk nytta. -- För att ej ställa en student alldeles okunnig i de båda övriga språken kunde under sista läsåret anordnas korta kurser i dessa, såsom i början på 1870-talet var fallet med engelskan för latinlinjens greker. Dessa korta kurser skulle säkerligen giva tillräcklig insikt, för att språket sedan skulle kunna tillägnas genom självstudium.

I fråga om de pedagogiska metoderna erkännes i våra dagar i teorien, att under de tidigare åren av skolgången företrädesvis minnet och iakttagelsen böra tagas i anspråk, emedan detta faller sig naturligt för barnet; den abstraherande tankeförmågan vaknar först senare, vanligen omkring femton-års-åldern eller något tidigare. I praktiken synes oss, som skulle man icke alltid låta dessa satser komma till heders. Man är otvivelaktigt i våra dagar alltför rädd att kräva vad krävas kunde av barnens minne, trots det i verkligheten för ett sunt barn ofta är ett rent nöje att få öva upp denna förmåga. I sammanhang härmed borde under de första skolåren övningen få spela en större roll än nu, exempelvis beträffande räkning. Bland de hundratal både män och kvinnor, som den, som skriver detta, under mer
248
än en mansålder haft till biträden vid räknearbete, hava varit ytterligt få, som befunnits vid arbetets början ha varit säkra på, huru ens ganska enkla beräkningar borde utföras; och än sällsyntare har varit att finna någon, som varit i stånd att vad man kallar: räkna rätt. Detta synes oss vittna om felaktiga metoder vid räkneundervisningen. Man söker i förtid frampressa ett begripande, men man sörjer icke för ett inlärande<7/i>. Skedde blott det sistnämnda, skulle nog begripandet i sinom tid följa av sig självt.

Med avseende å undervisningen i läroverken (och lägre skolor) äger det egendomliga förhållandet rum, att undervisning i egentlig mening sällan förekommer, utan att den i regeln är utbytt mot en permanent tentamen, ett ständigt »förhörande». Ursprunget till detta är det gamla, rent mekaniska »förhörandet av läxan»; senare har metoden utvecklats åtskilligt i formrikedom, men undervisningssättet i sin helhet torde i alla fall få anses behäftat med mycket stora brister. Vanan härvid är emellertid så innött, att något allvarligt och mera genomtänkt förslag till reform härutinnan näppeligen kan uppvisas.

En av de olyckligaste uppfinningar, som, enligt vår mening, gjorts inom pedagogiken, är den s. k. läxpreparationen. Att i våra dagar klagas så mycket t. o. m. över nyblivna studenters oförmåga av självständigt arbete, torde i främsta rummet vara att tillskriva nämnda metod, som från början vänjer eleven av med att söka begripa något själv och skapar hos honom en fordran att få allt instoppat fullfärdigt.

Vid behandlingen av läroverken kommer man osökt in på den allmänna frågan om examensväsendet i vårt land. Att vissa kunskapsprov föreskrivas för inträde vid en institution kan ju ofta vara i sin ordning, ehuruväl även härvid hos oss mer än en gång ställas onödiga fordringar. Men sedan inträde väl vunnits, borde -- i regeln -- avancement kunna, i händelse av duglighet, påräknas till vilka platser som helst i institutionens tjänst. Att fastställa en gång för alla, att ingen kan hinna över vissa gränser, och låta detta bero på examina, avlagda i ungdomen, eller till och med i barnaåren, detta är en princip, som är ytterligt samhällsskadlig. Man talar så mycket om »att flytta över Amerika till Sverige», men i nu förevarande fall frågar man sig mången gång, om man ej i stället håller på att flytta över Kina till Sverige -- och det ett Kina, som Kina självt visst håller på att växa ifrån.
249
Säkert är, att mot amerikansk uppfattning strida dylika restriktioner avgjort, och varje nytt band av detta slag, i onödan pålagt vårt redan så insnörda svenska samhälle, är säkerligen en ny anledning till social vantrevnad.

Vid läroverken själva finnes en företeelse av detta slag, som det må vara oss tillåtet att här ägna några ord, emedan den är mycket karaktäristisk. Såsom bekant kan ingen lärare bliva lektor, om han ej vunnit den härför fastställda, särskilda examenskompetensen. En adjunkt av aldrig så framstående duglighet och efter hand förvärvad hög vetenskaplig skicklighet, ådagalagd, på vanligt sätt, genom utgivna skrifter -- är, om han saknar omnämnda examenskompetens, för alltid utesluten från lektorsgraden, även om hela hans undervisning varit genom årtionden förlagd just till detta stadium. En dylik princip innebär en uppenbar missaktning av livets lärdomar, till förmån för teoretiska kunskapsprov, avlagda vid kanske några och tjugu års ålder. Man behöver ej invända, att det är nödvändigt att förebygga ett sjunkande av lektorsgradens nivå. Det är ju icke meningen, att vilken adjunkt som helst skulle här komma i fråga, blott personer genom vilka lektoratens nivå i själva verket skulle höjas. Nu beskrivna förhållande är just typiskt kinesiskt och typiskt antiamerikanskt. Motsvarande företeelser kunna nog framläggas i mängd från de mest skilda områden i vårt land.

I samband med senaste läroverksreform inrättades, såsom bekant, en överstyrelse för de allmänna läroverken och en del med dem likställda skolor; och på sista tiden har tillsatts en dylik överstyrelse även för våra folkskolor.

Dessa styrelser utgöra administrativa verk, d. v. s. de skola handhava de underlydande institutionernas förvaltning. Men att de skulle utgöra något slags pedagogisk överinstans, har väl icke varit meningen. Skulle de komma att utbilda sig i denna riktning, uppstår utan tvivel den största fara för undervisningens frihet och därmed även en ny kulturfara i vårt land.

Folkundervisningen. Knappast mot någon institution i vårt land äro, i de till Emigrationsutredningen inkomna meddelandena, så många angrepp gjorda som mot våra folkskolor.
250
Vi kunna ej upptaga utrymmet med att på nytt återgiva dessa uttalanden; vi hänvisa i främsta rummet till Bilagorna XVII och XIX. Ofta komma väl dessa meningsyttringar från personer utan den fulla fackkunskapen i hithörande ärenden, och säkerligen begås på grund härav en del misstag. Men det synes oss, som borde vår folkundervisnings målsmän icke nöja sig med den lätta uppgiften att påpeka misstagen, utan hellre gå till andemeningen i den framställda kritiken och söka göra sig reda för, huru denna bör bemötas.

En gång under 1880-talet, om vi minnas rätt, framkastades det förslaget, att folkskolelärarna skulle upptaga den då sedan länge i den akademiska världen avskaffade titeln magister. Svensk Läraretidning opponerade sig kraftigt häremot: folkskollärarne borde hålla sig för goda »att gå i andras avlagda kläder».

Det vore önskligt, att folkskolans målsmän, också i viktigare ting än så, gjorde gällande samma vackert självmedvetna ståndpunkt.

Men när det gäller så betydelsefulla saker som undervisningens uppgift och metoder, så håller folkskolan alls icke längre på sitt, utan går gärna i andra undervisningsanstalters om icke just »avlagda», så åtminstone »begagnade» kläder.

Om vi börja från början, kan sägas, att folkskolans uppgift är att lära de uppväxande samhällsmedlemmarna konsten att läsa, skriva och räkna. Här skall säkert genast invändas, att uppgiften icke får begränsas så snävt. Vi svara, att detta blir en senare fråga, men vi påstå, att folkskolan lär icke sina lärjungar att läsa, skriva och räkna.

Att kunna låsa betyder att kunna uppfatta innehållet av en bok utan att på något sätt besväras av läsandet självt. Att kunna skriva betyder likaså, att skrivandet sker utan att tanken distraheras av handens arbete, samt att detta sker med en piktur, som år fullt tillgänglig även för andra. Att kunna räkna betyder att genast vara säker på, huru en räkning skall göras, samt därtill att kunna utföra den utan fel.

Ställer man dessa fordringar, visa beväringsmönstringarna
251
-- och för resten den dagliga erfarenheten -- att en mycket stor del av folkskolans elever icke kunna sägas få lära sig läsa, skriva och räkna. Om lärjungarna i folkskolan verkligen finge lära sig dessa färdigheter ordentligt, så skulle de redan härigenom ha förvärvat sig en icke ringa duglighet för det praktiska livet. Vi tro, att en god del av klagomålen mot folkskolan redan då skulle tystna.

Orsakerna till det nuvarande dåliga resultatet äro dels för liten övning, dels att skolklasserna äro alldeles för stora. Vad första punkten angår, är övningen för liten även i läroverken, beträffande räkning och kanske även skrivning, men i folkskolan behövdes ännu långt mera övning, emedan dess elever ha mindre tillfälle till läsning och skrivning i hemmet. I stället för att hålla sitt eget mål i sikte och inrätta undervisningen därefter har folkskolan emellertid, såsom vanligt, sneglat efter läroverken och förspiller tiden med det ändlösa »förhörandet».

Vad angår att folkskoleklasserna äro för stora, är detta den förnämsta svagheten av alla vid vår folkundervisning, och alla metodiska förbättringar förlora en god del av sitt värde, så länge denna brist kvarstår. Men att reducera dessa klasser till rationell storlek skulle innebära i det närmaste ett tredubblande av den nuvarande lärarepersonalen -- eller åtminstone, allra lägst räknat, ett fördubblande. Detta innebär en årlig merutgift av 25 à 50 millioner kronor och torde väl alltså för den närmaste framtiden få anses såsom otänkbart.

Om folkskolan lärde de svenska barnen att ordentligt läsa, skriva och räkna, så skulle med detsamma ett jättesteg vara taget i hela vårt folks kulturutveckling. I stället synes man vilja betrakta detta undervisningens mål med en viss ringaktning.

Nästa uppgift [1] är att lära skolbarnen Sveriges historia, geografi och samhällsskick -- det sistnämnda så långt som med barnens uppfattningsförmåga låter sig förena.
252

I detta avseende är man alls icke hågad att taga de amerikanska skolorna till mönster, såsom man gör när fråga är om »folkskolan såsom bottenskola». I de amerikanska skolorna få barnen knappt veta något om andra länder än Amerika; sådant är omöjligt för oss, redan av det skäl att Sverige icke är en världsde], utan ett ganska litet och i många hänseenden av andra beroende land. Men om motsvarande undervisning -- särskilt beträffande vårt lands samhällsskick -- drives med åtminstone tillnärmelsevis behövlig värme och energi också i våra svenska folkskolor, så skulle vi snart i Sverige få bättre förberedda medborgare än nu, och kanske även litet mera patriotiska. (Detta sista är ju huvudsyftet i de amerikanska skolorna; så långt våga vi visst icke sträcka anspråken hos oss.)

Den tid, som i folkskolan återstår, efter det nu angivna båda uppgifter fyllts, bör begagnas till inhämtande av åtskilliga nyttiga kunskaper och färdigheter, varpå i detta sammanhang icke är behövligt att ingå. Men härvid bör anmärkas att det ingalunda är något axiom, att barnens hela tid skall tagas i anspråk av skolarbetet. För största delen av de hem, varifrån dessa barn utgå, skulle det vara en stor lättnad att i någon mån få påräkna barnens arbetskraft också för förvärvsarbetet eller för sysslorna i hemmet. Det är långt ifrån, att ett måttligt arbete av detta slag skulle vara stridande mot barnnaturen; detta skulle med mycket större skäl kunna sägas om dagens tillbringande på skolbänken och vid läxläsningen. Till detta sista kunna barnen tvingas, men något annat än ett tvång blir det icke.

Men i läroverken tages barnens hela tid i det närmaste i anspråk; därför måste det vara så också -- i folkskolan. Åtminstone uppställer man detta såsom princip; att förverkligandet möter stora svårigheter å många håll, är en sak som här icke behöver beröras.

Folkskolans undervisningsarbete sammanfaller, såsom bekant, delvis med undervisningen i läroverkens lägre klasser. Skillnaden är, dels att lärjungarna i regeln komma från olika sociala grupper av samhället, dels att läroverkens undervisning
253
åsyftar en fortsättning, till sist upp till de akademiska studierna.

Inom de i regeln mera burgna hem, från vilka läroverkens elever rekryteras, finnas helt naturligt bättre förutsättningar för en barnens utbildning, som fortlöper vid sidan av skolan. En större tillgång på böcker och andra bildningsmedel i hemmen, tillfällena till att inhämta upplysningar av föräldrarna och deras umgänge o. s. v. måste helt naturligt påskynda den intellektuella utvecklingen hos dessa barn. Det säger sig självt, att skolarbetet också skall taga intryck härav. Skolans arbete måste här bliva åtskilligt lättare. Undervisningen kan gå mycket fortare; man kan förr övergå till uppgifter, som i folkskolan representera först ett senare stadium.

Biståndet från hemmen samt den omständigheten, att undervisningen är ämnad att fortgå under halvtannat årtionde, gör också, att man i läroverken behöver ägna mindre tid åt inövningen, alltså i stället får mera tid för nyinlärandet. Undervisningen kan tidigare antaga den mera mångsidiga och fylliga prägel, som är naturlig med hänsyn till dess slutmål.

Ännu en stor fördel för läroverken är de vida mindre skolklasserna. Detta är en överlägsenhet, som betyder nästan lika mycket som övriga företräden tillsammans.

Alla dessa förmåner vill man slopa genom programmet »folkskolan såsom bottenskola». Det borde vara starka skäl för en sådan försämring av skolundervisningen för en ganska betydelsefull del av vårt lands ungdom.

Vad då först angår exemplet från Amerika, förfaller detta, om man erinrar sig skolans olika roll där mot i vårt land. I Amerika kommer envar fram till sin plats i livet på grund av den praktiska duglighet och energi som han utvecklar; skolbetyg frågas icke efter. I Sverige bestämmes en persons levnadsbana i stort sett efter den undervisning han erhållit i barndoms- och ungdomsåldern och de betyg han kan prestera däröver. Detta kan, om man så vill, betraktas såsom en svaghet i vårt samhällstillstånd, men förhållandena äro nu en
254
gång sådana, och någon väsentlig förändring härutinnan är nog icke att motse på mansåldrar.

Ett barn, vars begåvning och vars föräldrars förmögenhetsställning anvisa det en plats inom vårt folks »bildade» klass och predisponera för därmed följande samhällsställningar, måste alltså otvivelaktigt ha gagn av att genast införas i den bästa undervisning, som i vårt land kan presteras, och i den undervisning, som förer till det avsedda livsmålet. Att avstängas från dessa möjligheter och under åratal tvingas att nöja sig med en svagare och icke för ändamålet avsedd undervisning medför naturligtvis en betydlig tidsförlust, vilket ju även är en nationalekonomisk förlust. De skäl, som förebringas för en dylik besynnerlig åtgärd, kunna svårligen betraktas såsom tillfyllestgörande.

Det kan ej hjälpas, att urvalet till en del kommer att bero på föräldrarnas förmögenhetsställning. Det är så även på andra områden än skolans, och kan ingenstädes helt undvikas. I Sverige torde dock olägenheterna härav i nu förevarande hänseende vara ringare än i varje annat europeiskt land. Såsom av prof. Fahlbeck vid flera olika tillfällen visats, äro i Sverige möjligheterna ovanligt stora även för den obemedlade begåvningen att förvärva sig tillträde till den högre undervisningen. Och vad beträffar urvalet i motsatt riktning: eller medlen att förekomma, det förmögna men obegåvade elever trängas inom statens läroverk, besörjes nog deras utmönstring efter hand av förhållandena själva, och kräves en ännu kraftigare, direkt utmönstring, så saknas visst icke utvägar därtill.

Den tendens, som numera gör sig gällande inom vårt undervisningsväsende, synes oss alltså innebära en verklig kulturfara för vårt folk. Vinsten skulle väl ligga i den demokratiska utjämningen. Vi äro för vår ringa del varma vänner av en dylik utveckling, men den bör vinnas därigenom, att de inom samhället från början lägre ställda så mycket som möjligt höjas till likhet med de bättre situerade -- icke
255
det sätt, att dessa sistnämnda i onödan avstå från förmåner, som lända hela vår andliga odling till gagn.

Fackundervisningen. Det kan naturligtvis ej komma i fråga att här upptaga till behandling hela denna oerhört omfattande fråga, men då emigrationen utan tvivel står i det närmaste samband med utvecklingen av Sveriges ekonomiska liv, kan det icke falla utanför vårt ämne att beröra ett par punkter, där detta ekonomiska liv i viss mån betingas av fackundervisningens beskaffenhet.

Att de praktiska yrkesskolorna äntligen synas börja vinna insteg i vårt land, är ju utan tvivel även från ekonomisk synpunkt ett glädjande faktum. Man endast hissnar inför frågan, varifrån pengar till alla vår tids nya skolformer skola tagas. Och det torde nog vara omöjligt att i längden förlägga alla dessa utgifter på statens och kommunernas konto. Vårt näringsliv, som ju har den direkta nyttan av dessa undervisningsanstalter, torde väl, genom sina korporationer -- vilkas förmögenhet och betydelse vi hoppas skola växa -- få lämna även sina bidrag till yrkesskolornas utveckling. I äldre tider var det ju näringarna själva, som nästan utan allt bistånd sörjde för utbildningen av lärlingar och arbetare inom yrket.

En i hög grad tilltalande bild från den amerikanska arbetarevärlden är arbetaren, som efter fulländat dagsverke slår sig ned i aftonskolan för att förkovra sig i de teoretiska förutsättningarna för sitt yrke -- eller för nästa, högre yrke, som han aspirerar på. Det vill synas, som vore detta i vårt land något ganska sällsynt. Vi äro icke tillräckligt inne i förhållandena för att veta, om detta beror på bristande håg hos våra arbetare, eller på bristande tillfällen, eller kanske på båda delarna. Om det är tillfällena som fattas för en dylik »fortsatt undervisning», synes oss här vara ett stort fält för en nyskapande verksamhet. Den undervisning, varom här är fråga, synes oss vara närmare i släkt med yrkesutbildningen
256
än med det rena skolstudiet, fastän, såsom ovan säges, det också är en teoretisk underbyggnad, som avses.

Beträffande våra högre fackbildningsanstalter kunde nog för något årtionde sedan om så gott som alla sägas, att undervisningen i ekonomiska ämnen var otillbörligt försummad. Vi vilja hoppas, att förhållandena äro något bättre nu, och att de allt framgent skola förbättras. Sedan några år ha vi ju äntligen också i vårt land en handelshögskola; det är att förvänta, att härifrån insikten om de kommersiella intressenas betydelse skall sprida sig i allt vidare kretsar av vår fackundervisning i allmänhet.

Under senare år har frågan om den ekonomiska undervisningen särskilt diskuterats beträffande våra högre tekniska läroanstalter. Svårigheten här är delvis, såsom vid all undervisning i våra dagar, att de olika läsämnena på ett rent olidligt sätt trängas med varandra på skolsehemat. För att i viss mån belysa, att detta i förevarande fall icke i så hög grad som man kanske tror är någon nödvändighet, vill jag -- i förhoppning att därmed ändock icke gå grannlagenheten för nära -- meddela en liten erfarenhet från den tid jag redigerade handboken »Sveriges land och folk».

Till avdelningen Bergshanteringen i denna handbok lämnades bidrag av trenne olika författare, alla numera avlidna. Åtminstone tvenne av dem -- måhända alla tre -- voro i sina resp. fack världskända män, således personer av högsta kompetens för sin uppgift. Från ingen av dem lämnades någon belysning i minsta mån av de ekonomiska spörsmålen inom facket. På min särskilda begäran att artiklarna skulle kompletteras i denna riktning fick jag till svar, att detta var för vederbörande författare omöjligt; en av dem uttryckte till och mcd sitt bestämda misshag över, att jag ville »blanda in» dylika saker. Det lilla, som artiklarna i fråga i sitt slutliga skick innehålla av ekonomiska data, fick jag således söka hämta från annat håll, och det mesta fick jag från -- en norsk metallurg. I Norge tycktes man alltså icke anse, att de ekonomiska frågorna voro så utan allt värde för landets bergverksindustri, som förhållandet var i vårt land.

257

Jag hoppas med ovanstående icke hava otillbörligt fördunklat de högt aktade mäns minne, om vilka här är fråga och vilka, såsom redan nämnt, i sina resp. fack voro, i fråga om den rent tekniska insikten, första rangens vetenskapsmän. Men vad jag med detta velat säga är, att på våra tekniska läroanstalters schema de ekonomiska ämnena icke behövde taga så mycken plats, om blott vederbörande lärare fullt behärskade även ekonomiens synpunkter, envar inom sitt ämne, och läte denna sin insikt genomtränga undervisningen. Och av våra tekniska lärare -- som ägna hela sitt liv åt uppgiften -- kunde vi verkligen hava rätt att fordra, att de satte sig in också uti de ekonomiska spörsmålen. Deras tid bör alltid medgiva detta, och deras insikt i ämnets tekniska sida behöver icke därav taga någon skada -- snarare tvärtom.

Museer äga vi förträffliga i vårt land, och av bibliotek ett visst antal, ehuruväl de varken äro synnerligen många eller mycket stora. I fråga om konsten att låta dessa inrättningar bli till allmän nytta ha vi ännu mycket att lära av Amerika.


[1] Vi behandla ej här religionsundervisningen, emedan den har sin betydelse från andra synpunkter än de här förevarande.


The above contents can be inspected in scanned images:
242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251, 252, 253, 254, 255, 256, 257

Project Runeberg, Tue Jan 6 20:11:06 2004 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/utvfraga/38.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free