- Project Runeberg -  Tankar i utvandringsfrågan /
Utrikespolitiken

(1913) Author: Gustav Sundbärg - Tema: Statistics, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
267

Utrikespolitiken.

Man skulle kanske vilja säga, att utrikespolitiken icke har något med utvandringsfrågan att skaffa, men detta är i själva verket ett betydligt misstag. Utrikespolitiken står i ett ganska nära samband med nationalkänslans högre eller lägre grad av aktualitet, och med detta förhållande åter står emigrationen i samband -- om än icke fullt på det sätt, som man kanske vanligen föreställer sig. En mansålders utrikespolitik av så gott som uteslutande motgångar -- såsom en tid var fallet i vårt land -- nedsätter i hög grad den nationella självkänslan och bidrager i sin mån till den samhälleliga vantrevnad, som vi mött på så många områden av vårt folks nyare historia och lärt oss att betrakta även såsom en fruktbar jordmån för emigrationen. -- I vidsträckt mening omfattar ju utrikespolitiken även vår diplomatiska och konsulära representation hos främmande makter, vilken för vårt ekonomiska liv är av synnerligt stor betydelse.

Om vårt lands utrikespolitik under senaste mansåldrar uttalar sig prof. Fahlbeck, i en mycket känd broschyr, på följande sätt:
268

»Svensk utrikespolitik -- det ordet låter ovant och torde skorra i de flesta svenskars öron. Inrikespolitik så mycket som helst. Ju mer politisk upplysning och politiskt gräl dess bättre, tyckes allmänna meningen vara, men blott inrikes. Utrikespolitik, på den tänker man ej; och föres tanken någon gång ditåt, så heter det blott: Tyst, tyst! Det är farligt att tala om slikt. Det kunde väcka grannarnas misshag. Och det skola vi akta oss för. Det kunde ock störa den nationella ro, vid vilken de hundra fredsåren vant oss, och väcka onda dröm mar under sömnen. Även det bör undvikas. Härigenom har det egendomliga förhållandet inträffat -- troligen enastående i denna värld av bistra verkligheter -- att utrikespolitiken för oss svenskar gäller som ett »tabu», ett farligt ting, som icke får vidröras och icke angår menige man.

Uti de stora ländernas press förekomma så gott som dagligen betraktelser över ett eventuellt krig med den eller den grannstaten, utan att detta i ringaste mån stör grannsämjan folken emellan eller betraktas som tecken till ovänskap. Man finner å ömse sidor en dylik diskussion helt naturlig och tar icke humör för det.

Det är därför en fullständig missuppfattning, att man i Sverige icke skulle våga tala om grannarna och de utrikespolitiska faror, som från dem kunna hota, utan att detta skulle väcka ond blod och skada landet. Tvärtom lär just på det håll, vnrifrån sådan fara kan hota, strutsens bekanta sätt att slippa se den och tystnaden väcka ringaktning. Och först i ringaktningens spår följer den verkliga faran, medan däremot ett öppet tal om de möjligheter, som föreligga, inger respekt. Ty det visar mod att se faran i ögonen och beslutsamhet att möta den.

Vårt lands läge medför icke en aktiv utrikespolitik, och så har en sådan kommit att betraktas som för landet så gott som obehövlig och i alla händelser menige man ovidkommande. Vi ha ju en utrikesminister, som får sörja för de nödiga hövlighetsrelationerna till främmande makter. Därmed punkt.»

Såsom bekant, uttalar sig prof. Fahlbeck i den citerade broschyren för, att Sverige bör bryta sin hittillsvarande passivitet genom att ansluta sig till en allians med Tyska riket. Här är ju icke rätta platsen att ingå i någon detaljdiskussion om detta förslag. Vi vilja endast erinra om, att, i våra dagar, statssuveräniteten i teorien fattas på ett mera abstrakt och mera absolut sätt än någonsin förr i historien. Teoretiskt taget är jordklotet delat i några tiotal »stater», som egentligen skulle
269
vara så oberoende av varandra, som om envar av dem utgjorde en egen planet. I praktiken är detta naturligtvis omöjligt att uppehålla, och tendensen går tvärtom avgjort i riktning av större sammanslutning, till en början på det ekonomiska området -- genom handelstraktater och otaliga överenskommelser av andra slag -- efter hand nog också på det politiska området, fastän det i detta avseende ännu är omöjligt att ens gissa sig till konturerna av de former, som de nya förbindelserna komma att taga. Detta är nu visserligen framtidsuppgifter, som ännu icke för oss ha praktisk betydelse. Så mycket bör dock fasthållas, att vi måste giva akt på sammanslutningstendensen och icke låta överraska oss av vad den till sist kan komma att föra med sig. Hela vårt uppträdande måste gå ut på att i de nya världskonstellationerna skaffa vårt svenska folk en så gynnsam ställning som möjligt. Men detta kan ske endast om vår utrikespolitik redan nu för sig uppställer positiva mål.

Om alltså den nuvarande tiden kanske icke är den rätta för avslutandet av storpolitiska allianser, så torde dock en statsman alltid böra hava en sådan framtida möjlighet för ögonen, studera de omständigheter, som därvid kunna vara av betydelse, och omsorgsfullt förbereda de steg, som kanske en gång bliva nödvändiga.

Att låta utrikespolitiken uteslutande bestå i ett oupphörligt tillkännagivande att vi ämna hålla oss neutrala, detta innebär endast ett ständigt proklamerande av vår vanmakt; härigenom minskas ju aktningen för vårt folk och försvagas våra försvarsmöjligheter. Och säkerligen medför detta också ett nedsättande av vår egen självkänsla, vilken icke tål mycket försvagande ändå.

Om det gjordes klart för vårt folk, att våra statsmän hava till mål, att när en gång stridens dag kommer, vi icke skola stå ensamma, utan i förbund med vänner och allierade -- så skulle också en icke ringa del av den militära hopplösheten hos vårt folk försvinna. Men däremot måste denna hopplöshet just ökas, om var man tror, att våra statmäns enda mål
270
är neutraliteten. Ty att denna kan bli satt i fara när som helst, är ju vad man stundligen -- och med rätta -- hos oss inskärper. Och har intet förberetts för ett dylikt ögonblick, är det ju en ren slump, om vi då skola stå allena, eller om vi hava något stöd att vänta från mäktigare håll.

Förslaget om en allianspolitik har icke mötts med större sympatier vårt land. Egendomligt nog finnes dock ännu på många håll sympati för något slags allians med våra graunfoik norrmän och danskar, trots att vi här tydligen skulle ikläda oss stora risker utan utsikt till någon på minsta sätt motsvarande vinst. Vad danskarna angår, är nog att anföra ett yttrande av en känd militärskriftställare i tidskriften Ugens Tilskuer, i maj 1912. Yttrandet, som tillkommit med anledning av prof. Fahlbecks broschyr och efter all sannolikhet uttrycker den allmänna meningen i Danmark, lyder sålunda:

»Danmark kan for sin egen Skyld gaa sammen med Tyskland eller lade være, alt efter som dets egne Interesser menes at være, men i at medvirke til at afværge nogen Fare, der kan siges at true den skandinaviske Halvø fra Rusland, er Danmark i endnu langt mindre Grad interesseret, end Sverige før noget over en Menneskealder siden var i at tilbagevise Tyskhedens Fremstød mod Norden. -- -- -- Og hvilket Standpunkt Danmark end tager ved det vigtigste, ja, for denne Stat ene vigtige Valg, Valget mellem England og Tyskland, saa bør det aldrig indtage en Stilling, hvorved det gør fjendtlig Front mod den Stormagt [Ryssland], som er dets naturlige Forbundsfælle fra gammel Tid, og overfor hvilken det tillige har paadraget sig endnu aldrig indløste Forpligtelser.»

I fråga om Norge torde vara allmänt erkänt, att dess krigsfara är snarast större än vår, och genom att på något sätt göra oss solidariska med norrmännen skulle vi alltså betydligt öka vår egen krigsfara. Att Norge skulle vara i tillfälle att erbjuda oss någon denna ökade risk motsvarande militär hjälp, lärer väl icke den mest sangviniske vilja påstå.

Dessa då och då framkastade idéer om ett försvarsförbund med norrmän och danskar äro väl endast en kvarleva från den tid, då det ansågs självskrivet att Sverige skulle uppoffra sig för dessa folk. Det är ett besynnerligt förhållande med denna i Sverige alltid med ren fanatism drivna sats: »Vi måste stå i ett gott förhållande till våra båda smärre grannfolk.» Överflytta vi detta till det enskilda livet, framträder ohållbarheten genast. En man kan dock icke ha till första grundsats för sitt liv, att han skall leva i fred med sina grannar. Han
271
måste väl tänka på att leva hederligt själv och sköta om sitt; om detta leder till ett gott förhållande till grannarna eller icke, beror ju ej blott på honom utan även på dem; och i alla händelser kan ju detta icke för honom vara den högsta synpunkten. En person med antydda osjälvständiga uppfattning brukar i det enskilda livet betecknas med en mycket obehaglig benämning. -- Lyckligtvis tillhör allt detta den generation, som nu håller på att gå bort. Den generation, som växer upp, har nog i detta fall en sundare syn på tingen.

I motion n:r 256 i Andra kammaren vid 1912 års riksdag yttrar hr Lindhagen: »Sedan Sverige uppsagt det ekonomiska föreningsbandet med Norge, den s. k. mellanrikslagen -- en typisk svensk dvärgagärning på senare tider [1] -- blev det så mycket ohållbarare för svenskarna att kunna upprätthålla ett politisk föreningsband, vilket blivit Norge påtvunget genom vapenmakt och berett det olikställighet i unionen.»

Envar vet, att mellanrikslagen uppsades därför, att svenskarna antagit ett nytt tullsystem, med högre tullar än förr, och att norrmännen hårdnackat vägrade att ingå på de modifikationer i avtalet, som härav nödvändiggjordes -- för så vitt man ej skulle låta Norge öppet eludera de svenska tullarna och bereda sig en oberäknelig vinst på vår bekostnad.

Detta kallas nu »en typisk dvärgagärning» från vår sida. Meningen är uppenbarligen, att vid avtal med våra grannländer skall icke spörjas om vad Sveriges intresse kräver och icke låtsas om att våra motparter komma med rent oantagliga fordringar; det enda vi skola se på är, att en överenskommelse bringas till stånd. Det är ett dylikt betraktelsesätt å svensk sida, som har gjort skandinavismen omöjlig i vårt land.

Vår representation i utlandet är, såsom bekant, dels diplomatisk, dels konsulär. Man vill i våra dagar ofta glömma, att dessa båda ha var sin särskilda uppgift, krävande olika förutsättningar. Att av våra diplomater fordra även någon kommersiell insikt kan naturligtvis vara lämpligt, men kåren bör dock rekryteras ur samma samhällskretsar som hittills. Sverige äger ju en historiskt berömd adel, med framstående duglighet för diplomatiens representativa uppgifter; detta är, i våra dagar lika mycket som i äldre tider, en förmån, som det är oklokt att icke begagna sig av. Att Amerika och
272
Norge söka att sammansmälta sin diplomatiska kår med den konsulära, beror på, att bägge dessa länder äro i avsaknad av ett historiskt adelsstånd; de utgöra alltså i detta hänseende intet exempel för oss.

»Reformen» av vår utrikesrepresentation år 1906 är lyckligtvis redan till mycket stora delar omgjord, men ännu är denna vår representation mångenstädes alldeles otillräcklig, efter såväl våra affärsmäns uppfattning som enligt samstämmig åsikt av våra landsmän i utlandet. Vi kunna ju icke här ingå i detaljer, blott för vår del betona, att kostnaderna för en god utrikesrepresentation äro för en nation lika väl använda penningar som motsvarande kostnader för en affärsfirma. Allt har ju i våra dagar en ekonomisk sida -- jämte andra--, men detta har vårt svenska folk alltid så svårt att inse och erkänna. När man någon gång hos oss vill vara sparsam, händer mycket ofta, att det blir på orätt ställe.

Över våra diplomaters sätt under unionstidens senaste mansålder att tillvarataga svenska intressen i utlandet -- såväl svenska statens som enskilda svenska medborgares -- skulle nog mången helst vilja draga en slöja. Vi nämna här blott ett exempel: den Smithska spritaffären i Spanien. När dess historia en gång blir ordentligt framlagd, hava 1880-talets hävder i vårt land fått ännu ett mörkt blad till de många andra.

Förhållandena äro sannolikt vida bättre numera, om än nog fortfarande den gamla skyggheten emellanåt giver sig tillkänna -- såväl hos våra diplomater i utlandet som hos myndigheterna här hemma. Särskilt torde knappast våra fiskares intressen ännu tillvaratagas med samma energi, som förhållandet är i våra grannländer. Dylikt har i våra dagar en anmärkningsvärd förmåga att nedsätta en nations anseende och därmed också dess försvarskraft.

En äldre f. d. diplomat yttrade en gång: »Säg ej att de små folken äro rättslösa i våra dagar; detta är långt ifrån alltid fallet, om det än någon gång i undantagsfall kan bli
273
så. Nyckfullhet kan endast en stormakt tillåta sig, men att lugnt och allvarligt fasthålla vid sin rätt kan även ett litet folk i regeln med framgång göra.» Det vore önskligt, att denna uppfattning kunde bliva fullt rotfast, ej blott hos vår utrikesrepresentation utan även hos vårt svenska folk i dess helhet.


[1] Kursiverat här.


The above contents can be inspected in scanned images:
267, 268, 269, 270, 271, 272, 273

Project Runeberg, Tue Apr 5 20:38:04 2016 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/utvfraga/40.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free