| 274 |
»Att söka efter orsakerna till emigrationen år efter mitt begrepp alldeles överflödigt. Ingenting kan väl ligga mera i öppen dag. Detär den mänskliga ambitionen att försöka förbättra sin ställning. Och den man eller kvinna, som icke söker förbättra sin ställning, om den behöver förbättras och tillfälle därtill finnes för handen, är väl icke mycket värd, även om han stannar hemma.» [1]
Dessa ord av en gammal svensk-amerikan kunna, inom ramen för hans uppfattning, icke bestridas. Det är ju en ofta hörd. åsikt, att redan patriotismen såsom sådan borde hindra vårt folk från att utvandra. Att detta är en skev föreställning framgår exempelvis av det faktum, att utvandringen sedan flera årtionden tillbaka är betydligt högre i Norge än i vårt land. I Norge är dock patriotismen rotfast på ett sätt, som vi endast kunna betrakta med avund.
För dem, som tala om fosterlandskänslan såsom ett hinder mot utvandring, vilja vi också till begrundande framhålla följande små bilder ur livet, meddelade från Jösse härad i Värmland: [2]
»Jag har arbetat i mitt yrke», säger en fattig skomakare, »i trettio år, och jag kan säga att jag icke ännu kunnat förtjäna mer än högst en krona per dag i medeltal under året. Att få upp priserna på vårt arbete synes också vara omöjligt, ty många laga sina skor själva, och många äro de gamla, nästan orkeslösa, som hålla på med skomakeri och hålla priserna nere. (För ett par sulade och klackade mansskor, pliggade, få vi 1.75, och för sydda 2.25, för frunsskor få vi resp. 1.50 och 2.00. Då lädret är så dyrt som det är, så blir det inte många
ören över för vårt arbete.) Jag har i regel arbetat 17 -- 18 timmar om dygnet men aldrig kunnat få ihop så mycket, att jag fått mig en egen stuga. Ett litet potatisland har jag hyrt i backen intill där jag bor. Sju barn har jag fostrat upp ändå, och nu har det börjat te sig i ljus även för mig, ty nu har jag begynt uppföra min egen stuga, icke av egna pengar som jag förtjänat, utan av de pengar min äldsta flicka, hon är nu aderton år, sänt hem till oss från Amerika. När hon var fjorton år, reste hon och började redan första året sända hem pengar till oss. Sedan hon fyllt sjutton år, har hon regelbundet sänt oss 10 dollar i månaden och dessutom litet extra, så att vi nu på fyra år fått tillsammans 1,500 kr. från henne. Det är på de pengarna vi nu skola bygga vår egen stuga. Men nog är det egendomligt, att man skall arbeta träget ett helt liv här i Sverige och inte kunna åstadkomma så mycket som en ung flicka hinner spara på endast några få år i Amerika. Jag kan då aldrig tala illa om Amerika eller emigrationen, ty jag vet inte hur det skulle gått med oss, om inte vi fått flickan dit över.»
275 En annan skomakare hade nio barn, därav tre flickor och tre gossar i Amerika. »Jag hade aldrig kunnat föda dem i alla fall. En fick resa på försök, och när det gick bra för honom, så kommo de övriga i tur och ordning efter.»
Hur det kan te sig för en fattig torpare och hur för honom räddningen kommer genom barnens utvandring, det visar följande utdrag ur anteckningarna från undersökningen. Det gäller en torpare med tolv barn, därav de två flickorna och tre av de tio pojkarna äro i Amerika. De övriga äro hemma.
»De ha rest, »säger fadern», för att hjälpa oss här hemma, och det ha de också gjort. Vi fingo detta torp här för sexton år sedan, ute i skogen och i värsta träde alltsammans. Ingen kalk fingo vi till jorden, fastän vi borde haft kalk över varje bit, och 160 dagsverken skulle vi göra åt herrgården. Men hur göra 160 dagsverken där, när jorden här var sådan, att den med arbete både dag och natt ändå inte kunde komma i ordning på flera år? Och inte nog med de 160, gården skulle också ha överdagsverken (för 67 öre), och var det någon dag vi inte kommo dit, så fingo vi allt veta utav det. Vi hade fem barn, när vi kommo hit, och så småningom växte de upp, så att äldsta pojken fick gå fram till gården och göra dagsverken. Dessförinnan hade mor länge gjort dagsverken, ty far måste hålla på hemma för att få något av torpet, eller för att med snickeriarbete tjäna en slant extra någon gång.
Så höll då äldsta sonen på i många år och slet från kl. 5 på morgonen till kl. 8 på kvällen och fick maten till sig hemifrån. Men aldrig att han kunde förtjäna sig en krona extra eller få någon
uppmuntran på gården, aldrig. När han blev tjugufem år gammal, ledsnade han på det och lånade sig pengar till en Amerikabiljett. Inpå andra året kunde han betala både respengarna och lånet med 450 kr. samt dessutom skänka far och mor 150 kr.
276 Det var vår räddning att han reste. Annars hade vi gått under.»
Sedan reste de undan för undan, så att på sju år fem av syskonen rest sin väg till Amerika. De ha hjälpt föräldrarna mycket. De ha sänt pengar, så att föräldrarna kunnat för 1,600 kr. köpa sig ett eget ställe, dit de snart skola flytta. De lämna då torpet. Torpet är nu arrendetorp och befriat från dagsverksskyldighet. Arrendesumman är 110 kr. om året.
»Inför sådana skildringar som dessa» -- säger Gerhard Magnusson, från vars framställning det ovanstående är hämtat -- »kan man aldrig beklaga, att ventilen till Amerika stått öppen för ungdomen.» Och vem är nog oförnuftig att ej instämma härutinnan?
Att det i regeln gått våra landsmän väl i händer därute i Amerika, är ju allmänt känt. Att många lämna överdrivna skildringar i brev till hemmet och till släkt och vänner, är ju lika väl bekant, men detta förhindrar icke att slutsatsen här ovan står fast ändå. Ehuru man knappast behöver några bevis i detta fall, hänvisa vi till P. G. Norbergs och G. H. von Kochs skildringar i Bilaga XX.
Det säges så ofta, att man aldrig får höra av personer, som misslyckats och gått under där borta. Men von Kochs utredning visar, att antalet sådana fall icke är så betydande, som man i allmänhet tror. Och för övrigt: skulle ej många av dessa hava gått under även om de stannat hemma? Och huru många av dem som lyckats i Amerika skulle ej gått under, om de stannat kvar i Sverige?
Man säger icke så sällan: Om emigranten arbetat lika flitigt och energiskt hemma som i Amerika, skulle han blivit förmögen även här. Detta är, om det är tänkt såsom allmän regel, helt enkelt osant; och den som talar så, vet att det är osant, om han blott vill sätta sig fullt in i saken. Att en eller annan hemkommen svensk-amerikan säger detsamma,
| 277 |
Och man behöver endast tänka sig in uti, vilka möjligheterna äro här i Sverige och vilka de äro i Amerika, för att få klart för sig vem som har rätt.
Dragningskraften på de hemmavarande från svenskarna i Amerika är omätligt stor och troligen för närvarande den kraftigaste orsaken bland alla till emigrationens fortgång. Vi göra oss icke någon riktig föreställning om, huru noga man i våra bondgårdar och torparestugor känner konjunkturer och övriga förhållanden i Amerika, och huru okunnig man är om allt som rör Sverige. Amerika är nästan det rätta hemlandet, Sverige främlingslandet. Efter pastorsämbetet i en av Hallands församlingar återgiva vi följande ur dess skrivelse till Emigrationsutredningen den 28 juli 1908: [3]
»Jag vill anföra ett exempel på, huru nära man numera tycker att Amerika är. En från en församling i Västergötland, där jag tjänstgjort, utflyttad dog i Amerika. Fadern eller modern kom och anmälde dödsfallet, som om den avlidne hört till församlingen, och begärde att tacksägelse skulle läsas och själaringning ske, såsom det brukades där. Jag svarade att, enär den avlidne icke hörde till församlingen, detta icke kunde ske, och för att göra saken tydlig tillade jag: »Om han flyttat till Göteborg och dött där, icke hade ni då ansett, att här skulle gjorts tacksägelse och ringts?» -- »Nej», svarades det, »det är en annan sak, så långt borta som i Göteborg!»
Mycket utförligt ha dessa förhållanden belysts av Gerhard Magnusson i hans undersökningar från Jösse härad i Värmland, [4] och vi återgiva här denna hans skildring i dess helhet:
»Går man in i en stuga för att få se hur bonden har det och för att få höra hans mening om emigrationsspörsmålet, så bör man icke vara överraskad av att höra att han har några eller alla sina barn i Amerika. Tvärtom finner man snart att det knappt lönar mödan att söka upp någon gård, där ingen av de närmaste anhöriga är i Amerika. På byråarna finner man de amerikanska porträtten av dem
som reste sist, på väggarna hänga amerikanska gruppfotografier av kanske 15 -- 20 släktingar, som alla äro i U. S. A. Man kan gå från stuga till stuga och ständigt hitta dessa amerikanska porträtt och en mängd amerikanskt kram. Här finner man en lampskärm med någon engelsk sentens; där hänger i gungstolen en matta med månadernas namn på engelska och en svensk-engelsk tiltägnan från dottern eller sonhustrun; där på skänken stå kulörta glas med guldkanter och »Fortune favors the brave» i snirklade bokstäver; i stereoskopet på fönsterbordet finnas bland 42 bilder endast 2 från Sverige, Jönköpings gamla tändsticksfabrik och Göta kanal, men alla de övriga från U. S. A. Där kunde man få se hur gentilt man bor i New York, hur man gifter sig i glänsande salonger med festklädda bröllopsgäster. hur man äter läckra rätter vid bord som digna under gnistrande champagneglas och fruktskålar, hur man spatserar i bedårande parker med porlande vattenkonster och jämnklippta gräsmattor, hur man åker i väldiga spårvagnar eller på luftbanor, hur man roar sig ombord på de ståtliga atlanterångarna o. s. v.
278 Den lilla gossen och flickan växa upp i denna amerikanska miljö. Det enda vackra de få se och taga del av är amerikanskt kram och amerikanska bilder, de enda nyheter de få höra utifrän världen komma till dem genom de brev som far eller mor läser upp, när posten kommit, från de äldre syskonen i Illinois eller Massachusetts. Det ärengelska vändningar i språket och ett medlidsamt skämt med förhållandena hemma i »Sweden», allt sådant som imponerar på de små och stegrar deras redan väckta längtan efter att »gå över» till det märkvärdiga landet. Aldrig blir det så grant och gentilt i Jösse, som det är i Chicago eller Idaho, aldrig får man höra så mycket märkvärdigt från Sverige som från U. S. A. Och kommer det någon på besök någon gång, så är det en elegant dam eller en lika elegant herre från Amerika, som förut gingo på åkern här hemma och hette några vanliga namn, men nu leva på pengar och heta något mycket vackrare och bättre. Så ter det sig för barnen i hemmen. De växa upp och fostras till att emigrera.
Det vackraste porträttet hemma på väggen är kanske Grover Cleveland, William Mc Kinley eller Theodore Roosevelt, och därnäst tyska kejsarfamiljen. Böckerna som finnas äro vyalbum från U. S. A. eller svensk-engelska ordböcker och »statistisk kalender» över Amerika. Det enda svenska man finner är några grant textade bibelspråk i glas och ram på väggarna.
När man sedan en gång får tillfälle att höra bondgubbarna i en läsestuga eller kafé i Arvika konversera på engelska, så förstår man, hur det hänger ihop, och blir knappast förvånad över det. Många ha varit i Amerika och vänt åter -- det märker man, när man färdas fram
på vägarna, redan på kläderna och på panamahattarna hos en del män som gå omkring på sina fält, som om de gingo på farmen i Minnesota. Många, både unga och gamla, gå och lära sig engelska för att bättre komma sig fram, när de en vacker dag »gå över» till Amerika. Allt verkar som en förberedelse till emigration. Uppfostran går ut därpå, och det är mycket lättare att få låna en penningsumma till en Amerika-biljett än till en biljett för resa till exempel till Stockholm. Då därtill kommer att hela släkten redan förut är i Amerika, så anser man sig mycket tryggare kunna resa dit än till Stockholm eller Göteborg, där man kanske alls inte har några anhöriga. Och så kommer då och då någon svensk-amerikan på besök. Han behöver sällan fara ensam tillbaka till sitt nya hemland, i regel torde han i stället ha med sig en hel koloni från sin hemtrakt.
279 Några agenter i verklig mening finnas icke uppenbarade i detta härad, men nog har en och annan svensk-amerikan, som varit hemma i Sverige på besök, visat syiinerligen livligt intresse för att vid återresan få med sig så många som möjligt, och då med den båt eller linje som han särskilt berömmer som den främsta. I södra Brunskog hade man för ett par år sedan särskilt uppmärksammat en sådan maskerad agentur, men i allmänhet torde utvandringen från dessa trakter icke alls vara beroende av agenter eller dylik verksamhet. De som nu draga över ungdomen till Amerika äro släktingar, som äro där förut. Det är Amerikabreven, Amerikapengarna, hela den amerikanska miljö, i vilken barnen växa upp.»
I Bilaga XX äro några data meddelade om svenskarnas antal i olika främmande länder samt om deras föreningsverksamhet; i en del fall lämnas även kortare meddelanden om de särskilda svenska koloniernas historia; i fråga om Amerika ha vi de båda förut omnämnda artiklarna av G. H. von Koch och P. G. Norberg. I samma bilaga behandlas också en del frågor om lättnader inom äktenskapslagstiftning m. m., varigenom hindren och svårigheterna för ett återvändande till fäderneslandet skulle förminskas. I sammanhang härmed må erinras om yrkandena från våra landsmän i utlandet om ändringar i 1894 års lag om svensk medborgarerätts förverkande -- i syfte att den nuvarande bestämmelsen om medborgarerättens upphörande i vissa fall efter tio år skulle utgå. Dessa yrkanden äro ju förklarliga. Dock erinra vi om, att vi härigenom säkerligen skulle få några tiotusental nya »svenska
| 280 |
I Bilaga XVI göras några betraktelser om våra utvandrares förhållande i allmänhet till det gamla hemlandet. För att ett bättre samförstånd skall uppstå mellan svenskarna i utlandet och svenskarna hemma, fordras först och främst, att man gör klart för sig, vad rättvisan kräver i fråga om uppfattningen av de båda folkhälfternas historiska ställning till varandra. Vi uppställa då den frågan: Vad hava svensk-amerikanarna Sverige att tacka för? Och svaret härpå måste bliva följande:
Det är Sveriges klimat, som genom årtusenden förlänat vårt folk den friska styrka, som nu skänker den svenske emigranten en beaktansvärd fördel i Amerikas stränga kamp för tillvaron. Det är vårt folks historiska utveckling, som givit honom den personliga självkänsla, den håg att komma sig upp i världen, som skapat det mesta av hans framgångar i Amerika. Det är vårt svenska samhälles nästan enastående, flerhundraåriga folkupplysning, som giver svensken i Amerika en utgångsställning vida utöver sydeuropéers och slavers. Allt detta har svensk-amerikanaren Sverige att tacka för.
Tänker man sig nu en svensk yngling, som utvandrat i tjuguårsåldern, och spörjer sig: Huru mycket har han hunnit avbetala till Sverige av denna skuld? -- så måste väl svaret bliva: Så gott som intet.
För vår del erkänna vi tacksamt det ofta rikliga understöd, som från svensk-amerikanarnas sida kommer deras kvarlämnade anhöriga till del -- och likaså de bevis på sympati och deltagande, som en eller annan gång visats vårt land i dess helhet.
Men vi kunna ej komma ifrån det slutresultatet, att svensk- amerikanarna stå i en långt större tacksamhetsskuld till Sverige än vi till dem.
| 281 |
Om våra landsmän där borta vilja erkänna denna utgångspunkt, så kunna vi förhandla med varandra. Varom icke, saknas alla förutsättningar för ett samförstånd.
För övrigt är det visst icke omöjligt, att tredje och följande generationer av svenskar i Amerika skola komma att intaga en vänligare hållning mot »det gamla landet», än vad fallet varit med de ursprungliga emigranterna och deras närmaste avkomlingar.
Även om så blir fallet, torde vi dock icke böra göra oss några illusioner, att det svenska språket skall komma att leva så synnerligen många generationer i Amerika. Ej ens tyskarna vänta sig något dylikt i fråga om sina landsmän därute; så mycket mindre skäl därtill ha väl då vi svenskar.
I en framtid skola vi alltså troligen i Amerika hava en ganska talrik befolkning av ursprungligen svensk härkomst, som visserligen ej längre talar sina fäders språk men som dock kanske skall känna en viss historisk stolthet över sin härstamning. Det blir då för oss av ett mångsidigt intresse att så långt som möjligt uppehålla sambandet med denna på visst sätt svenska folkstam. Om blott den ömsesidiga sympatien förefinnes, skola nog medlen och utvägarna härför bliva många.
Ett av de för oss viktigaste intressena härvid blir, att så långt som möjligt uppehålla kunskapen om vårt land hos dessa våra anförvanter. Ett betydelsefullt medel härtill vore, om i Amerika funnes en så fullständig samling som möjligt av den svenska litteraturen.
Åtminstone vad angår den hädanefter utkommande litteraturen, torde detta önskemål jämförelsevis lätt kunna förverkligas. Såsom bekant äro våra boktryckare skyldiga att av varje utgivet verk avlämna exemplar till vissa svenska bibliotek. Vi tro icke, att detta onus skulle väsentligen ökas, om ett exemplar reserverades även för ett svenskt centralbibliotek i Amerika. (Det är till och med möjligt, att detta skulle bliva mera en värdefull reklam än en skattetunga.) Naturligtvis finge i fråga om det amerikanska biblioteket en del inskränkningar göras beträffande tillfällighetstryck m. m.
| 282 |
Ett villkor härför skulle naturligtvis vara, att någon institution i Amerika åtoge sig att ansvara för detta biblioteks vård och underhåll. Det är ju möjligt att någon svensk-amerikansk institution vore villig härtill, men i annat fall skulle till och med en rent amerikansk sådan kunna accepteras. Det är av intresse för oss att ha vår litteratur tillgänglig även för den amerikanska vetenskapliga forskningen.
[1] Bilaga VII, sid 143.
[2] Bilaga VIII, Jösse härad, sid. 77.
[3] Bilaga XVII, sid. 160.
[4] Bilaga VIII, Jösse härad, sid. 82.
The above contents can be inspected in scanned images:
274, 275, 276, 277, 278, 279, 280, 281, 282
Project Runeberg, Tue Nov 10 15:27:06 2020
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/utvfraga/41.html
