Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
lampelyset, overlæben foragtfuldt trukket op fra
de friske hvite tænder. Den eneste ungpike i
laget.
Og fru Lied smilte til hende med hint usigelig
overlegne smil, som de erfarne kvinder altid skjæn*
ker dem, der endnu er uten plet:
«— Aber ach, aber ach, die Menschen sind so
schwach —. Og det er jo ikke altid saa godt paa
forhaand at vite, hvor meget ens mand er værd.
De holder jo seiv paa den frie kjærlighet, frøken
Stenbock, det sa De jo —»
«Inte just på det viset.» Sagtere, som en be*
kjendelse, sa hun: «Om jag någon gang skulle
ville tilhora en man, då måste det vara en, som
jag hyste et så obegransadt fortroende till — en
sån vordnad. Och då menar jag båra det dar
bråket med forlofning och vigsel ar onodigt —»
Torkild saa paa hende. Den stolte røde mun*
den hadde aldrig kysset — og han visste hun vilde
gaa i sin grav ukysset, urørt av nogen mands
flygtigste kjærtegn, hellere end hun lot noget ske
med sig, der kunde røve et fnugg av hendes ære*
frygt indfor livet.
«Aa herregud, Briten,» sa Rose, og hendes
stemme lød træt og bitter. «Det er ikke sikkert
at vordnaden kan opretholdes, naar man først
har levet sammen en stund. Seiv om man be
gyndte med en aldrig saa übegrænset tillid til
hinanden.»
«Då vore det val båttre,» sa Briten stille, «at
man inte var gift utan kunne gå fra hinan — inte
med gral och fula scener och frammandes innblanda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
