Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Den förlorade sonen - 199. Hoppets ros - 296. På furstefolkets vagnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
14. Den förlorade sonen.
Jag minnes en förfluten tid,
En tid av synd och vedermöda,
Då i ett liv förutan frid
Jag hellre varit bland de döda.
Då gick jag, lik en villad son,
Långt borta, skild från fadershuset,
Och himlens fröjder och dess tron
Jag glömde bort för jordegruset.
Jag synden älskade, och den
Liksom en brand mitt hjärta tärde,
Och mot min Gud i himmelen
Jag fiendskap i hjärtat närde.
Men Gud ske lov, hans ende Son
Med blodet mig från synden köpte,
Och då jag än var långt ifrån,
Mig Fadern såg och mot mig löpte.
5. Då slöt han mig uti sin famn,
Han kysste mig och sade sedan :
Mitt barn, jag kallar dig vid namn,
Din synd har jag förlåtit redan.
6. Se’n tog han fram den bästa skrud,
Sin Sons rättfärdighet och lydnad;
Och uti denna som en brud
Jag nu hoverar i hans prydnad.
7. Och ring och skor, ja, allt jag fått,
Och gödda kalven blivit slaktad,
Den sämsta son fått bästa lott
Och främst vid bordet blivit aktad.
8. Se, detta allt har Herren gjort.
Kan någon kärlek tänkas större!
O Gud, min Gud, vad det är stort,
Det är ej män’skoverk, o Herre!
Och samma nåd skall han ännu
Mot syndare som mig bevisa.
Förlorat barn, ack, komme du,
Du skulle det få se och prisa.
199. Hoppets ros.
Dröj kvar vid korset än en tid!
Snart stundar vår, och livet knoppas,
Och hoppets ros slår ut med frid.
Så bida då en tid och hoppas!
Så vattna då din fagra ros
En tid, om än med längtans tårar!
Och snart skall vintern fly sin kos
För fridens ljusa, varma vårar.
Med Herrens vänner vaka, bed!
Misströsta ej, fast kall är tiden.
Din älsklingsros, som lades ned,
Föryngrad skall gå fram ur striden.
4. Vid hennes grav så mången stått
Och tänkt: min ros ej mer jag finner.
Men snart han henne återfått;
I hjärtat glädjens låga brinner.
5. Så bida då, tills morgon gryr
Med sol och ljus kring gråa kullen,
Och när så töcknet från dig flyr,
Din ros står upp ur tåremullen.
6. Så hoppas då i aftonstund,
I senan natt, i morgontimma!
Och snart gör nådens sol sin rund,
Då ljus och hopp du får förnimma.
K. G. S.
296. På furstefolkets vagnar.
Tar ej försagd, sjung Herrens lov
Och höj din blick dit upp mot ljuset!
Du medlem är av Kungens hov
Och av det rika fadershuset.
Med furstevagnar går din färd
På kungsväg hem till evig ära,
Fast här igenom syndig värld.
Där skall du livets krona bära.
Du är Guds barn, märk detta väl —
Den högsta titel, som kan givas.
Lev då som sådan, ej som träl.
I trasor klädd du bör ej trivas.
Du adlad blev på korsets stam,
Från Kristus dina anor komma.
Av Anden född, du fördes fram
Till barnarätt med Herrens fromma.
När så din Fader kallat dig
Från neslig skam till evig ära,
Så färdas ej på syndens stig,
Då furstevagnen vill dig bära.
Men vill du äga denna lott
Att så till himmelriket fara,
Det är ett enda villkor blott:
Att i dig själv ett intet vara.
K. G. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
