Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. »Barfota-Lasse» - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
II.
Ofverste von Verner satt klädd i full uniform,
och iförd alla sina ordnar, inne i sitt bibliotek vid
ett skulpteradt ekbord, fullt med böcker och papper’
af alla slag. Han var en ståtlig, femtio års man, med
ett vackert, fastän något härjadt ansikte, uppstruket,
gråsprängdt hår och stora mustacher, hvilkas oblan-
dadt mörka färg väckte misstankar om att vara på-
verkade af något främmande ämne, för att kunna
vara fria från den snö, som hade stannat i håret.
Han satt rak och uppsträckt, och såg rätt framför
sig mot den skulpterade bokhyllan, medan ena armen
låg stödd mot bordet oeh den andra höll en uppslagen
bok, i hvilken han likväl inte läste. Något åt sidan fram-
för honom, åt fönstret till, satt en ung man framför ett
stort staffli och höll på med ett porträtt af öfversten,
hvars ena fot rörde sig nervöst med alla tecken af en
växande otålighet. Den unge mannen var tämligen
undersätsig, med ett blekt, själfullt ansikte, omgifvet
af mörkt, yfvigt hår och med ett par skarpa, djupt
liggande ögon, hvilka litet emellan mätte öfversten
med en mönstrande blick, för att sedan flyttas från
honom till tafian och så tillbaka igen, medan han
ibland satte hufvudet på sned och kisade, som målare
pläga, när de vilja söka återge uttrycket i ett ansikte
så troget som möjligt.
»Får jag inte hvila mig snart?» frågade öfversten
med irriteradt tonfall i den tämligen sträfva stämman,
»det är ju en evighet, sen jag var uppe och rörde
på benen.
»Ett par ögonblick till, så är det nog för i dag,»
svarade artisten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
