Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. »Barfota-Lasse» - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Samt slog ned öfver hennes ansikte, och med ett ännu
mera genomträngande rop störtade den lilla handlöst
till marken, innan den förtviflade modern, som skyn-
dat efter henne, hann att ta emot henne i sina
armar.
Öfversten raglade tillbaka som en drucken, hela
hans ursinniga vrede förvandlades i ett ögonblick till
den mest ohejdade förfäran, han skyndade fram,
skuffade undan den af häpnad nästan förlamade ku-
sken, kastade sig ned framför dottern, tog upp henne
i sina armar och stönade mod fört-villan i den nu
brutna rösten:
»Herre min gud! Jag har dödat mitt barn.»
Och medan den lilla låg där sanslös, med den
blodröda strimman midt öfver sin hvita, barnsligt
rena panna, skingrades de skräckslagna åskådarne till
den brutala scenen som agnar för en häftig vindstöt;
den halfdruckna kusken skyndade att gömma sitt nu
nästan bleka ansikte innanför stalldörrens skymundan,
och under den allmänna villervallan kände den af
häpnad och förskräckelse halft förlamade gossen, hur
en på samma gång mild och stark hand fattade hans,
och hur den hastigt drog honom med sig bort, under
det en vänlig, upprörd stämma hviskade i hans öra:
»Kom med mig du, min gosse. Här är inte
rådligt att stanna hvarken för dig eller mig.»
När de kommit några steg bort, ville gossen slita
sig lös och skynda tillbaka.
»Tänk om lilla fröken ä’ dö!» hviskade han, »och
det för att hon ville freda mej. Släpp mig, di må
gärna slå mej, men jag vill si . . .»
»Var lugn du. Ser du, nu bär fadern upp henne,
ser du inte, att hon rör på hufvudet — kom nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
