Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. »Barfota-Lasse» - IV - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
bara, innan de hinna lugna sig och fä klorna i dig
pä nytt. »
»Släpp mej — — släpp mej — — jag frågar
inte efter —»
»Frågar du inte efter att få följa med mig i
stället för att stanna här?»
Och nu gjorde Lars ett högt språng af glädje,
och lätt tröstad som man är vid hans ålder, glömde
han det närvarande för de strålande framtidsutsikter,
som de orden öppnade för honom.
Men lilla fröken och hennes modiga uppoffring
glömde han inte. För henne lofvade han inom sig,
att lian skulle gå i döden — när han blef stor.
V.
Det var med öfverste v. Verner som med en hel
mängd andra egenmäktiga och våldsamma potentater
här i världen: när besinningen hade återkommit efter
ett häftigt vredesutbrott, var han spakheten och älsk-
värdheten själf, ända till dess han nästa gång förgick
sig på samma sätt som förut.
Han gick då omkring, antingen inne i rummen
eller ute på egorna med långsamma, tysta, nästan
smygande steg, och det annars så rakt burna hufvu-
det lutade nu så tankfullt och begrundande framåt,
den trotsiga, krökta näsan såg betänkligt tunn och
snipig ut, och när han talade till de sina eller till
tjänstfolket, så öfverflödade hans tal utaf »söta du»
och »kära ni», så att man kunde tro honom vara den
blidaste och mjukaste människa under solen. Hade då
till på köpet någoDting skrämt upp honom, så som nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
