Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. »Barfota-Lasse» - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
väl ändå ingen förnuftig människa klandra hos en gam-
mal militär.
När fadern hade stängt dörren, reste Signe sig
upp i bädden och hviskade med en bedjande blick
på modern, i det hon sträckte bägge händerna emot
henne:
»Mamma. Då får jag ta afsked af Lars. Far
jag inte det, mamma lilla?»
»Ja men kära barn,» sade modern tveksamt, »jag
vet inte om — om det går an. Du skulle bara bli
så upprörd, och det skulle göra febern värre.»
»Jo mamma lilla,» bail hon allt mera bevekande,
»du får lof att låta honom komma hit. Jag vill säga
adjö åt min snälla häst, jag vill ge’ honom något,
du mamma.»
»Hvad vill du då ge’ honom, kära harn?»
»Min vackra färglåda och den där ritboken med
djuren i. Jag får ju det mamma? Och sedan när
Lars blir stor och blir lika skicklig som herr Hörner,
så kommer han hit och målar af mig, mamma, och
den tafian ska’ du få.»
»Mitt kära barn,» hviskade modern och drog
hennes hufvud mot sitt bröst, »du ska få säga adjö
åt honom — i eftermiddag, när pappa har rest —-
men då skall du vara mycket snäll och stilla och för-
söka sofva. »
»Ja mamma,» — och hon slöt ögonen med ett
lycksaligt leende på de nu så bleka läpparne, och som
om det gifna löftet hade varit ett rogifvande läkeme-
del, somnade hon lugnt och stilla med moderns hand
i sina, och öfverstinnan satt kvar vid bädden i djupa,
på en gång sorgfulla och glada tankar. Sorgfulla öfver
sonen, hvars trotsiga lynne tydde på faderns, och glada
öfver att den lilla, som slumrade där, visade drag af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
