Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Artisten på modet - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
Lars kunde icke återhålla en rörelse af glädje,
när han såg den gamla trotjänarinnan inträda hack i
häl efter Signe, men han hejdade den försiktigt och
lyckades se riktigt förvånad ut, när Signe, sedan hon
som vanligt hälsat på honom med en vänlig hand-
tryckning, helt osökt sade:
»Mamma hade ondt i hufvudet i dag och kunde
inte följa med. — Det här är Marie, vår gamla tro-
tjänarinna — Lars minns henne kanske?»
»Ja visst gör jag det,» svarade han muntert och
räckte den gamla handen, »var det inte Marie, som var
husa på Vernersnäs?»
»Jo då,» svarade den gamla och neg, »men si,
jag känner då rakt inte igen honom. Jesses då, hva’
han har blifvi’ stor och gentil, om det ä’ han som
då bara va’ en pojkvasker.»
»Jo jo,» skrattade Lars, förtjust åt anordningen,
»när man får lefva, så växer man.»
»Jaa då, och lefver en länge, så växer en ner,»
sade den gamla, i det hon hjälpte sin unga fröken af
med ytterplaggen.
»Hvad ska’ vi nu hitta på åt Marie att roa sig
med, medan Signe sitter och jag målar?» frågade Lars
efter en stund, sedan han placerat Signe i den van-
liga ställningen.
»Å, jag har mitt gamla nöje me’ mej, jag,» sva-
rade Marie och tog fram en stickstrumpa, »men innan
jag börjar med den, så får jag då rakt lof å’ titta på
hvad det ä’ han har gjort för sia’.»
Och därmed gick hon fram till staffliet, satte
på sig glasögonen och ropade efter ett par ögonblick
förvånad :
»Nå jästaligen. Det är ju frökna själf lifslefvandé
vet jag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
