Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Artisten på modet - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
ett godt parti — och var han, artisten, vagabondna-
turen, väl ett sådant? Men så lade han i vågskå-
len på andra sidan den kvinnliga fåfängan, som så
gärna faster sig vid ett uppmärksammadt namn, en
framskjuten ställning — och han var egenkär nog att
anse sig äga båda delarne. Och han skulle komma
ännu längre, han skulle bli ännu mera namnkunnig,
om han bara ville; om han hade någon som han
finge arbeta för — någon som trodde på honom helt
och odeladt — inte som Alma, hvilken endast trodde
på honom, när han kunde vara piedestal för hennes
egen fåfänga eller tjäna hennes sensuela natur som
lekdocka för tillfället.
Ty så lågt skattade han nu den böjelse, som han
förut delat, och som likväl en tid upptagit honom helt
och hållet.
Men så är det med oss: det finns ingenting
som gör oss människor otacksammare än en slock-
nad passion.
Ändtligen var tiden inne.
Klockan hade ännu inte slagit tolf, då det klap-
pade på dörren, och när Lars skyndade sig att öppna,
tog han förvånad ett steg tillbaka, när han fick se
gamla Marie som stod ensam och nigande ute i
förstugan.
»Kommer Marie med återbud?» frågade han
häftigt, i det han tog gumman i armen och drog
henne med sig in i rummet.
»Nej, inte precis,» svarade den gamla, »men si
det ä’ så, att fröken kan inte komma förr än en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
